Fade to black

Martina Holmberg

Formgivning och intervju: Theodor Jikander

Lux Förlag

ISBN 978-91-979540-1-3

Intresset  för fotografi har aldrig varit så stort som det är idag. Det kan nog bero på att det aldrig varit lättare att ta bilder och även göra nånting med dom. En kamera som man kan ringa med har ju alla nuförtiden och man behöver ingen specialutrusning eller mörkrum för att ta fram bilderna. Datorn finns ju i var persons hem och fotoböcker med bra kvalitet kan man göra via nätet. Så att göra bilder och presentera dom för en stor publik är ingen konst.

Men hur ofta ställer man sig frågan varför?

Man kanske vill berätta en historia eller bevara ett minne eller förändra nånting. Eller så kanske man vill beskriva ett tillstånd och det är nog det som Martina Holmberg har gjort i den här boken.

Holmberg har använt en polaroidfilm med tillverkningsfel som heter Fade to Black, därav titelnamnet. Om man inte gör nånting med bilderna efter fotograferingen så fortsätter de att exponera och blir slutligen helt svarta. Det går att avbryta processen genom att förstöra filmen, genom att separera de olika lagren som den består av. Det är inte möjligt att ha full kontroll så slutresultatet blir till viss del styrt av slumpen. Den totala motsatsen till att kontrollera bilden pixel för pixel i datorn.

Resultatet blir varma måleriska bilder. Jag associerar direkt till den engelske naturromantikern William Turner. Man brukar säga att hans måleri la grunden för det som skulle kallas impressionismen.

Holmbergs bilder gestaltar ett tillstånd mellan längtan och dröm i ett melankoliskt landskap som varmt omsluter betraktaren. Men mitt i det varma, nära drömmen, pockar verkligheten på och det börjar skava. Var är alla ensamma människor på väg, är det en tsunami eller bara en våg att leka i?  Det som egentligen är en vardag blir en vacker och intressant resa bort från det dokumentära till det privata och undermedvetna

Bilderna styrka är bristen på vanlig teknisk briljans och närvaron av ovanlig teknisk briljans. I dessa digitala tidevarv när bildkvalitet är synonymt med skärpa och svart och vitpunkt känner jag mig befriad av dessa bilder som är fulla av vad man slarvigt skulle kunna kalla misstag. Bilderna är fläckiga och oskarpa, de har onaturliga färger och är alldeles underbara.

Titta på den gamla traktorn som står i ett ökenlandskap men ändå nära havet eller den ensamma julgranen i ett grönt vinterlandskap. Motsatser som förenas i en polaroidbild som egentligen skulle släckts ut och bli helt svart om inte Martina Holmberg för ett ögonblick stoppat den oundvikliga process som leder till förgängelse.

Anders Alm