Johan Bergmark: “Let there be rock”

Gre-Ny-Lin, förlag 2018
ISBN 978-91-977449-2-8

Mitt intresse för musik har haft sina up and downs skulle man kunna säga. På sextiotalet kunde jag det mesta; visste vem Richard Starkey, Peter Noone och David Jones var. Jag hade järnkoll på när Clapton spelade med i Yardbirds och när Jeff Beck tog över.

Sedan tappade jag intresset för musik. Tyckte att punkgrupperna hade roliga namn, som Pojkfan trilskas och Grisen skriker men lyssnade egentligen inte på dem.

Så när jag nu bläddrar i Let there be rock upptäcker jag att jag inte har en aning om vilka de flesta personerna är. Ja, Nick Cave och Thåström identifierar jag. Och Lill-Babs, Torsten Flinck och några till. Men Emily Barker, Tiger Stripes och Morphine är helt okända för mig.

Men först, låt oss titta på utanverket. Boken kommer i en låda som liknar en väldigt sliten, och av framkallningsångor tintad, fotopapperskartong från Kodak. Texten ser ut som om den vore gjord med gamla slitna trätyper. Själva boken är av typen öppen rygg. Pärmarna efterliknar en gammal blekt kartong och omslagets bild är naturligtvis låtsaspåklistrad med gaffatejp (äkta) Trådbildningen är gjord med röd tråd. Handskriven text blandas med sådan där typewritertext. Och så får man en singel och en liten bild på Thåström med som extra godis. (Jag pratar nu om Deluxe utgåvan)

Det är mycket attityd alltså. Men det håller sig ändå inom någon slags gräns. Och bilderna är, och får vara huvudsaken.

Bergmark arbetar mycket med att förbrylla oss. Han skriver så här “I min värld är alla musiker helt vanliga människor. Då gäller det att porträttera dem ikoniskt.” Och han kämpar på, med skrynkliga eller rivna fotopapper, grejor i ögonen och konstiga vinklar. Och han gör det så bra. För det finns även här en gräns och frågan är om en sådan som till exempel Annie Leibovits ibland överträder den. Det där underliga som uppstår när den finurliga bilden blir viktigare än den avbildade personen. Bergmark porträtterar utan att det jämt blir jätteskojigt. Han hittar ofta någon inre melankoli.

Men sen är det ett faktum att popmusiker ofta älskar att framstå just som popmusiker. Slitna gympadojor och jeans, rutig skjorta och lite krimskrams om halsen. Kanske en väldigt sliten keps. Det där skulle jag ha älskat om det hade varit mina idoler the Animals som porträtterades 1968, men eftersom jag inte känner till de här musikerna blir jag ibland lite “lost”.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

2018 års allra bästa fotobok?

Det är listornas tid igen. Listorna över vilka fotoböcker som vissa bedömare anser vara årets bästa.

Photoeye är en av de mest välrenommerade.

Men jag tycker bäst om Christer Eks mer nedtonade funderingar över några böcker han tyckte om under året.Och så finns de ju de som försöker maximera allt. Viory Schelleken har letat fram alla åsikter om årets fotoböcker och gjort en MEGALISTA av hela rasket. Så nu vet vi, vilka som var de som gällde under året.

Jag konstaterar, med aningens rodnad, att jag inte känner till så värst många av de böcker som presenteras. Och då påminner jag mig själv om det där uttalandet som chefen för MOMAs fotoavdelning gjorde redan för sådär en fem år sedan. Nämligen att idag har ingen, ingen, en chans att hänga med i, och ha översikt över, den rasande flod av fotoböcker som produceras.

Så vi får väl nöja oss med att älska de fantastiska böcker som ändå kommer i vår väg. Och trots överflödet av listor så kan jag naturligtvis inte låta bli att prata om de böcker jag tyckt mest om under året. De böcker jag kommer att plocka fram ur hyllan under många år framåt.

Nina Korhonen: Monkey to monkey

Formgivning: Patric Leo

Eget förlag 2018

ISBN 978-91-639-4645-5

En kinesisk “Svensson” (vad det nu kan heta) är inte så olik en svensk “Svensson” Man strävar på med sitt, slaktar en gris till helgen, tar sig ett dopp med kompisarna eller tar sig en fika på Naturhistoriska museet, sittandes under den uppstoppade elefantens mage. Korhonen skildrar det lantliga Kina och det inte så moderna småstadslivet i Kina. Hon betraktar människorna hon möter, kärleksfullt och med respekt.

När jag tittar på gubben som tar sig en tupplur på tåget så slår det mig att den där scenen skulle man kunna få uppleva på morgontåget mellan Göteborg och Stockholm också. Vi blir alla trötta då och då.

Vanessa Winship: And times folds

ISBN 978-1-912339-09-9

Formgivning: Morgan Crowcroft-Brown

Mack books 2018

Detta är egentligen en katalog till en utställning som visades på The Barbican i London under senare delen av 2018. Men också en välbehövlig sammanfattning av Winships arbete fram till idag.

Hon är en fotograf som har haft en lång startsträcka. Kanske på grund av att hon under många år har arbetat och bott i Östeuropa. Det var först när hon fick det prestigefyllda Cartier Bresson priset 2011 som hon blev riktigt uppmärksammad. Den resulterade två år senare i boken She dances on Jackson, en skildring av USA som mycket väl kan mäta sig med Franks The Americans.

Hennes bilder har den där poetiska framtoningen som gör att de lever kvar i ens tankar långt efter att man sett dem. Hon gör en slags gatufotografi som är fri från lättköpta poänger men ändå har fångat det där avgörande ögonblicket.

Här presenteras de stora projekt hon jobbat med sedan slutet av 1900 talet. Sweet nothings är en fin serie porträtt på skolflickor från Turkiet som har en gripande enkelhet i uttrycket. Den blev en bok 2008.

Och så en favorit som jag tidigare skrivit om: Rikard Österlund: Look im wearing all the colours.

En härlig hyllning till livet och kärleken. En bok som påminner oss om att mitt i livets svårigheter finns möjligheter.

Man kan fråga sig vad som karaktäriserat 2018 års fotoböcker. En liten, men viktig detalj är att metoden att binda böcker med öppen rygg har blivit nästan standard. En bok tillverkad på det sättet faller ut mycket lättare och ett uppslag med utfallande bild kan läsas som en stor bild. Inte som två bildhalvor. Nackdelen är att boken ofta blir lite sladdrigare än en traditionellt inbunden bok.

När jag tänker igenom vilka böcker jag sett under året så är ungefär hälften gjorda huvudsakligen i svartvitt. Men det är också vanligt att man blandar svartvitt och färg. Och böcker med komplicerade historier där text, arkivbilder, bilder på föremål förstärker den fotografiska berättelsen blir allt vanligare.

Och så finns motsatsen, en samling bilder från samma plats med samma utsnitt där endast detaljer förändras och skapar en minimalistisk berättelse.

Det vi kan förvänta oss av framtiden när det gäller fotoböcker är mindre och mindre upplagor och fler och fler titlar. Detta på grund av att den digitala trycktekniken nu har blivit så bra att den kan tävla med offsettrycket när det gäller bildkvalitet. Och med digital tryckteknik blir det inte alls samma startkostnad. Så fotobokens framtid är ljus. Det gäller bara för oss läsare att hitta fram till favoriterna.

Den 5 april får vi veta vilken bok som blir vinnare av Svenska Fotobokspriset. Missa inte den fotoboksfesten i Stockholm. Där får man en överblick över den svenska fotoboksutgivningen. Där brukar visas åtminstone en 80-90 böcker som man kan bläddra fritt i.

Tommy Arvidson, Göteborg. Ha ett bra nytt år!

Helge Skodvin “Deilig er jorden”

Fotografi: Helge Skodvin
Text: Frode Grytten
Flamme Forlag 2018
ISBN 978-82-8288-289-7

Äntligen, en rejäl känga mot den högtid som får människor att bete som programerade robotar! Den högtid då alla hämningar släpper. All slags fånig utsmyckning är plötsligt tillåten, ja rentav påbjuden. Folk klär ut sig i utstyrslar de under andra tider av året skulle skämmas ihjäl av att ses i.

Inte ens det minsta kontorsutrymme eller, ve oss, den största affärslokal får stå odekorerad. Granar i allehanda material, girlanger och gigantiska plasttomtar, som kan ge ett barn livslånga traumatiska störningar, är allmängods på offentliga platser.

Helge Skodvin (Ni minns väl 240 landscapes?) har under fyra års tid med en extrastark ringblixt irrat runt i Norge och frossat i julrenar, granar och tomtemössor. Ett nära hundratal bilder gör att vi får mardrömmar och drabbas av en juldepression som inte lär släppa förrän de sista granbarren lämnat sitt ursprung.

Som om inte detta vore nog så får vi en serie utmärkta texter av den för mig okände Frode Grytten. Men vad vet vi om våra nordiska grannar? Han har varit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Jag får någon slags känsla av att han skriver lite som Tomas Bannerhed.

I novellen Ønskeliste får vi höra om mannen som inte onskar sig; Han ønsker seg ikkje fleire slips, ullsockar, vottar, handskar, skrorter, genserar……Han ønsker sig ikkje flere proseccoglas eller Zenkuru fotmassasje……  Han ønsker seg bare litt fred.

Denna bok får bli min bästa vän i julträsket.

Tommy Arvidson, Skribent och fotograf i Göteborg

Thomas Malmsborg: “Återbesök”

Fotografi och text: Thomas Malmsborg
Förlag:GML förlag, 2018
ISBN 978-91-88851-11-6

I fjorton små noveller berättar Malmsborg om fragment av ett liv. Om att resa och att återvända, om att bygga ett skåp i körsbärsträ eller om att fånga och tillreda en gädda. Det är känsligt och exakt berättade händelser vi får ta del av. Många av historierna är dråpliga, en del lite sorgliga.

Tydligt är att författarens favoritförfattare heter Stig Claesson. Plötsligt finner jag att jag sitter och stryker under ord som jag inte hört på länge, ord som tillhör ett svunnet femtio eller sextiotal, och som skulle ha kunnat uttalas av Claesson eller Rådström (den äldre). Ord som alltmedan, därjämte, dristar, alltnog och opåkallat. Först tycker jag det är lite originellt men så småningom uppfattar jag det som ett slags konstlat manér. Till författarens fördel får man tillägga att han inte dristar sig till att använda ordet luguber.

Alla novellerna är ledsagade av svartvita bilder. Porträtt på vänner, kärestor och helt okända människor. Landskap och fina iaktagelser från olika delar av världen.

Det finns en slags godmodigt ton i boken. en slags förhoppning om att när alla förtretligheter övervunnits så är det ändå gott att leva

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Bengt Persson: “Byarna hemmavid”

Fotografi: Bengt Persson

Text: Christin Hult

Formgivning: Christer Strandberg

Förlag: Albin50, 2018

ISBN 978-91-639-8459-4

Att läsa den här boken är ungefär som att sätta sig ner och ta en fika med Bengt Persson. Han berättar den ena historien efter den andra. Som den gripande historien om Vallkärras skönhet, Ester, som nattetid sköter om trädgården till den ödegård där föräldrarna en gång bodde. Vid 90 års ålder ville hon ha nattlig färdtjänst från bostaden i Lund för att fortsätta sitt värv, men får avslag.

Han berättas så levande, och det beror på att han var där, spanade på henne. Men några bilder tog han inte. Och det är ju det som är det fina. Berättelsen lever kvar inom oss. De bilder vi får se föreställer den förfallna gården, och visst är det väl hennes cykel som ligger där halvt täckt av fjolårsgräset. I ett uthus hänger en mögelfläckig kavaj kvar.

Men när han berättar om gåsaslakten i Stångby eller om sista affären Östra Odarslöv så sker det med en finstämd klassisk typ av dokumentärfotografi. Och bara den som själv har bott i trakten kan ta såna landskapsbilder där jord och himmel möts och där de hamlade pilarna står i givakt.

I den avslutande delen av boken ser vi hur villor och radhus ockuperar den bördiga åkerjorden. Men ännu står fågelskrämman kvar i dimman.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Niclas Östlind: “Published, photobooks in Sweden”

Fotografi: Mikael Olsson, Sam van Oosten, Niclas Östlind, Kalle Sanner, Carl Ander.
Text: Niclas Östlind
Formgivning: Greger Ulf Nilsson
Förlag: Koenig Books, London, 2019
ISBN 978 3 96098 475 7

2004 gav Gösta Flemming ut det lilla häftet Foto i bok.(egentligen ett särtryck ur boken Tack för lånet från Sveriges Författarfond) Det har sedan dess varit min guide i den svenska fotoboksvärlden. Nu kommer en slags uppföljare, extended och med extra allt.

Intresset för fotoböcker ökat och manifesterades i den stora utställningen på Hasselblad Center där vi fick bläddra i ett rikt urval av svenska fotoböcker. Här är katalogen. (Och utställningen vandrar vidare runt i Sverige)

Greger Ulf Nilson har gjort formen och visst får man vrida och vända på boken för att hitta det man vill. Kolofonen är tryckt på bakre pärmens utsida och och innehållsförteckningen kommer på sidan 14. Skyddsomslaget täcker bara en del av pärmen, och är vikt på amerikanskt vis. Jag gillar det där, och det är i högsta grad modernt. En fotobok skall vara som en liten upptäcktsfärd in i ett främmande rike. Nilson kan konsten att balansera formen så att den förstärker innehållet.

Östlind börjar från början: Molins Fontän och Malmska valen är kända som de allra tidigaste svenska fotoböckerna. Vi talar här om senare delen av 1800-talet. Han lyfter fram de viktigaste och mest omtalade böckerna. Här beskrivs också de personer och förlag som har haft stor betydelse för fotobokens utveckling.

Författaren delger oss små intressanta detaljer som historien om när man inte kunde arrangera en neutral bakgrund för fotograferingen av den Malmska valen. Man kände sig tvingad att skriva en liten bildtext där man poängterade att de detaljer som syns i bakgrunden har ingenting med valen att göra. Man trodde inte att läsarna skulle kunna förstå bilden utan en förklaring.

Jag blir något förvånad när jag läser det sista stycket i kapitlet; “Händelsehorisont marks the point at which the photobook currently finds itself.”

Boken Händelsehorisont är en akademisk avhandling av Cecilia Grönberg. En i många stycken genial avhandling med många intressanta ingångar i fotografiets betydelse i den digitala världen. Men att den skulle vara själva rikslikaren för vad en fotobok kan vara?

Men då går det upp för mig att Östlind naturligtvis skriver utifrån sin utgångspunkt, som universitetslektor på Valand och fil. dr. i fotografi. Ur ett akademiskt perspektiv således. Men missförstå mig inte. Boken Published ger absolut en vidsynt och initierad bild av den svenska fotoboksscenen.

I bokens bakre halva anknyter man till utställningens tre teman och presenterar ett urval av böcker med både omslag och insidesbilder under de tre rubrikerna: Ego, Image och Society.

Den kanske intressantaste delen av boken är de intervjuer som Östlind gjort med företrädare för den svenska fotoboksvärlden. Vi får möta förläggare, bokhandlare, formgivare, fotografer, fotobokslärare, textförfattare och en bibliotekarie.

Elsa Modin på Hasselbladbiblioteket i Göteborg berättar att man, antagligen som enda bibliotek i Sverige, har valt att prioritera den fotografiska upphovspersonen i första hand. Något som vi applåderar, vi som snurrat runt på svenska folkbibliotek och letat och letat efter fotoböcker där en textförfattare har medverkat och skrivit en snutt. Eller ta exemplet, Petersen/Engströms From back home som på vissa bibliotek fortfarande skall sökas under Geografi, Värmland.

Anders Petersen är en av de intervjuade. Han berättar om om hur Café Lehmitz kom att prägla hans liv. Fotograferna Klara källström Och Tobias Fäldt pratar om vikten av att ha ett nätverk. Förläggaren och formgivaren Matilda Plöjel berättar om den frustration hon kände när hon gjorde beställningsarbeten, något som fick henne att starta ett eget förlag där hon kunde bestämma helt själv.

Boken innehåller tio intressanta intervjuer. Vi får en inblick i en värld där böcker med bilder i lever

i helt andra kvarter än böcker med text i. Det är ingen slump att fotoböcker förekommer mer sällan på mässor som Bok & Bibliotek. Istället har man egna mötesplatser som Landskrona Fotofestival och Fotobok Gbg. Svenska fotografer publicerar sig allt oftare på utländska förlag och rör sig på internationella arenor som Polycopies i Paris eller Unseen i Amsterdam.

Så man får säga Äntligen! En bok som insiktsfullt och noggrant avhandlar den svenska fotoboken.

Min enda allvarliga invändning mot denna bok är att den är skriven på engelska. Men det hänger kanske ihop med författarens bakgrund. På Akademi Valand i Göteborg sker idag en stor del av undervisningen på engelska. Och tittar man på nutida fotoböcker så är faktiskt titlarna ofta på engelska och man har åtminstone en sammanfattning på engelska.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Whit kind regrets Pasenau

Whit kind Regards Pasenau

Maria Pasenau

Självpublicerad, 2018

På den båt som huserar Fotoboksfestivalen Polycopies hittar jag en intressant bok. Den är gjord i endast 250 exemplar. Den innehåller ungefär 300 bilder. Det är en slags dagbok som skildrar en ung kvinnas liv i Oslo, tillsammans med sina vänner. Bilderna är tagna mellan 2015-2018. De lever ett hektisk liv, just de där åren innan man äntligen bestämmer sig för att bli vuxen. Man tatuerar sig, knarkar lite, kletar in sig med spagetti, eller smetar in hela sin nakna kropp med choklad (hoppas jag det är). Pasenau själv är närmast maniskt intresserad av att fotografera sin egna nakenhet. Det kanske blir ett slags bekräftelse på att man finns. De här ungdomarna lever verkligen ett liv där utlevelse, kärlek och självhävdelse är allt. Det finns en livsglädje som ibland kraschar i en sjukhussäng med slangar här och där.

Själv känner jag en slags ömhet för det här gänget som lever hårt och snabbt och hoppas att de så småningom landar i några intressanta yrkeskarriärer och inte blir alltför hårt åtgångna av sitt utsvävande leverne

Jag bläddrar fram och tillbaka och känner att det är ganska skönt att man inte själv är ung längre.

Tommy Arvidson, skribent i Paris.

Paris Photo på gång

Paris Photo har rullat igång igen. Allt är som vanligt. Ungefär tvåhundra gallerier. De flesta från Europa  och USA, men också några från Sydamerika och Mellersta Östern. Vackra, välklädda människor vimlar runt och studerar bilder som visar allt från bottenlös fattigdom, ursprungsbefolkningar, The Factory, till månlandningar. 

Bruce Davidson har grävt djupt i sitt arkiv och hittat tre kartonger med bilder på Brooklyn Gang. Han ställer ut och säljer 71 bilder kopierade 1998. Bilderna på tonårsgänget The Jokers togs 1959. I en upplaga på tre. Nytt för i år är att en del gallerister inte sätter ut priser på den lilla informationsskylten vid bilderna. Det är bra, jag misstänker att priset på den här kollektionen innehåller åtskilliga nollor.

Ett trettiotal bokförlag finns på plats, ovanligt många japanska i år. Jag såg inte till Martin Parr men däremot så skyltade en bokhandel med en komplett kollektion av Parrböcker.

The Paris Photo- Aperture Photobook awards består av ett hundratal titlar uppdelade i tre klasser. Kataloger, årets fotobok och First Photobook. Vilka som vunnit presenteras i morgon, fredag. Man kan som vanligt konstatera att en fotobok kan handla om vad som helst och se ut hursomhelst ( även om man mest bara blir trött på de där med en massa lösa lappar.) Mest förtjust blir jag i en bok som visar interiören i ett antal amerikanska bilar. Americans Interiors heter boken och jag kan garantera att, oavsett hur skräpig du tycker att din bil är invändigt så är det bara en västanfläkt mot de här rullande sophögarna.

Tommy Arvidson skrivare och fotograf i Paris

Look, I’m wearing all the colours

Berättelser om sjukdom är ofta något som är svårt att ta till sig. Men berättelsen om Zara och Rikard är något annat. Det är en kärlekshistoria om ett par som lever med en tredje komponent, sjukdomen fibromyalgi. Vi får en skildring som är full av glädje sorg och smärta. Den är slags hyllning till livet, oavsett hur det ser ut.

Zara har bestämt sig för att inte låta sjukdomen bli något man identifierar henne med. Hon klär sig i uppseendeväckande kläder och hennes frisör har säkert henne som favoritkund, Nya färger och former på frisyren hela tiden.

När hon har sina svårare sjukdomsperioder finns maken/fotografen på plats med både kamera och en tröstande hand. När hon mår bättre firar paret i badkaret med ett glas bubbel.

Rikard Österlund blandar svartvitt och färg på ett sätt som man kan tänka sig väl beskriver de känslokast som boken handlar om. Färgen hanteras på ett sätt som jag känner igen från andra engelska fotoböcker. Till exempel verk av Simon Roberts eller Andy Sewell.

Bilder på natur eller naturfenomen får en omedelbar symbolisk betydelse utan att kännas påklistrad. Ett uppslag där Zara ligger i en sjukhussäng kombinerad med en bild på iskristaller gör att vi nästan kan uppleva smärtan.

Ingen sjukdom är så svår att man inte kan välja att slåss mot den. Hur ofta kan man säga att man blir glad av en bok som handlar om en svår sjukdom? Man kan inte låta bli att gilla de här människorna och vara tacksam för att man fått ta del av deras liv.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Monumentet

Ulf Lundin
Galleri Magnus Karlsson, 2018
ISBN 978 91 984357 3 3

Har du någon gång undrat över var själva Klarakvarteren i centrala Stockholm tog vägen, de som revs på 60 talet? Här är svaret. De lades i en hög i Högdalen, söder om Stockholm. Eller hög är kanske fel ord. Man anlitade landskapsakritekter och konstnärer och skapade Stockolms högsta punkt, 102 meter över havet. Lundin kallar platsen Monumentet. I en serie vackra bilder berättar han om en plats som var tänkt att bli ett storslaget rekreationsområde för stockholmarna. På Vikipedia kan man läsa om dagen när Stenmark och Killy tävlade i backarna och om ett sjuttiotal då “Roy Skis omtalade Hot-Dog show med volter och annat var även här och showade”

Dagens backe är fylld av sly. Här rör sig människor som vill vara ifred. Det är den där formen av natur som aldrig kommer att lyckas. Varken som natur eller kulturområde. Den noggrant uppförda skräphögen blir en slags ickeplats med bilvrak och små tillfälliga presseningsbyggnader.

Lundins bilder är vackra och sorgliga. De enda människor som förekommer är de som fotografen fångat på avstånd, genom ett skyddande lövverk. Författaren Stefan Lindberg har skrivit en novell som tilldrar sig i backarna.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf