Anders Petersen Stockholm

Anders Petersen Stockholm

Text: Göran Odbratt

Formgivning: Patric Leo

Liljevalchs / Max Ström 2019

Petersen har porträtterat stockholmarna. Bilderna ställs ut på Liljevalchs och ges ut som katalog. (Och missa inte Stefan Bladhs film om fotografen; “Utan längtan- ingen bild)

Och jag undrar om Stockholms stad kommer att förse sig med ett antal ex för att dela ut som gåva när prominenta gäster besöker huvudstaden.

Det borde dom göra. För boken (som innehåller ungefär häften av utställningens 500 bilder) visar hur de stockholmska medborgarna lever och dör idag. Och den gör det på ett mycket intensivt och närgånget vis. För här har en fotograf varit i farten som insisterar på att ”människor gillar att bli störda”

Här ligger en kvinna på ett operationsbord, fyra sterilklädda och munkåpeförsedda personer gräver i hennes nedre regioner. Hon vänder sig mot fotografen och ler. En ung kvinna tar sig själv på könet sedan hennes partner har somnat med huvudet vilande mot hennes bröst.

Det är intressant att se vilken hantverksskicklighet Petersen besitter. Hur han lyckas fånga de sekundsnabba ögonblicken som vi andra knappt ser. Nobelmiddagsgästen som drömmande dansar genom Blå hallen, kvinnan som på begravningen i sorg vidrör kistan, tungan som hänger ute på spelaren som hoppas på storvinst på Solvalla.

Men allra bäst är han att skildra det som sker eller inte sker i möten mellan människor. Fotbollstränaren/Pappan? Som käkar korv med bröd och samtidigt coachar en ung spelare. De två äldre kvinnorna som samtalar så intensivt, eller dansar de rullstolsdans? Den badbyxklädda mannen som blir intensivt omplåstrad av kamrater.

Bilderna är tagna under de senaste fyra åren, dock finns här några äldre pärlor som det hade varit tjänstefel att utelämna; Det fina porträttet på Harry Holmberg som första gången kunde ses i Pockettidningen R, 1979. Paret som kramas i Gallerian, från en bildessä i tidningen Reportage 1980.

Inom den fotografiska stil som Petersen företräder finns det en intressant företeelse En slags tradering, ungefär som inom bluesmusiken. Visst kan man se likheter mellan Petersens hund och Moryiamas Stray dog. Och visst finns det en viss likhet mellan Petersens älskade par på gärdet och Bruce Davidsons älskade par i baksätet på en bil i Brooklyn. Kanske har jag sett för många bra bilder i mina dar, men här kan vara ett ämne för en foto historiker att reda ut.

Redigeringen av ett sådant här omfattande bildmaterial är naturligtvis svår. Men här överraskas läsaren hela tiden av kontraster. Röjarrock och Nobelfest på ett uppslag och så på nästa, en man som funnit en tillfällig sovplats i ett trapphus.

Det har alltid varit mycket hud i Petersens fotografi, så också här. Men de mer extrema avklädda bilderna finns inte här. Jag minns en journalistkollega som en gång sade att han nog gillade Petersens fotografi ”men den där bilden på gubben som slickade en kvinna i rumpan ändå var lite för mycket.”

Det är någonting med Petersens bilder som gör att man inte glömmer dem. Kanske beror det på kontakten mellan fotografen och motivet, som sen förmedlas vidare till oss. Vi ser en fotograf och en medmänniska.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Håkan Strand: “Silent moments”

Håkan Strand
Kerher förlag, 2018
ISBN 978-3-86828-869-8

Det första jag kommer att tänka på när jag ser omslaget på denna bok är de där Ilford Multigradekartongerna. När man skulle sprätta upp en ny hundrabunt så stannade man alltid till, kanske tände förstoringsapparaten för att se riktigt, på den där bilden som var på kartongen. Nästan alltid en naturbild. Eller någon stadsgata i dimma.

Just sådana bilder är den här boken fylld av. Olivier Delhoume skriver i inledningstexten “Han erbjuder oss en lugn oas från virvelvinden av visuella intryck”

Bilderna, en på varje uppslag, är fyrkantiga, återgivna på ett tjockt, aningen gultonat papper. Här finns bilder från Sverige och resten av Europa. Några bilder från USA. Men var bilderna är tagna är ju inte så viktigt. De är perfekt komponerade och erbjuder oftast någon slags stillhet.

Efter ett par bläddringar grips jag av någon slags irriterande oro. Skulle det inte kunna fått vara en liten förvirrad turist i hörnet på den där bilden med motivet från kajkanten i Venedig. En turist i ett sådant där fånigt plastskynke som man köper när det regnar. Och de här långtidsexponeringarna ut över vattenvidderna eller i form av ett vattenfall på Island, har man inte sett dem förr? Kanske på någon vägg?

Det hela blir lite för vackert, lite för stillsamt. Jag tror att detta är en bok som egentligen vill vara en utställning. Eller ännu hellre en solitär bild på en Ilfordkartong.

Tommy Arvidson, fotograf

(som alltid drömde om att få en bild på omslaget till en bunt fotopapper)

Sebastian Sardi: ”Black Diamond”

Det brinner i  tusentals kolgruvor världen över. En slags lågintensiv eld som i en del fall har pågått i flera hundra år. Sardi har besökt ett antal kolgruvor i Indien. Han har porträtterat arbetare i det gråa förödda landskapet. Vi möter stolta, hånfulla, trötta och förhoppningsfulla blickar. Det här är blickar som det är svårt att värja sig för. Ett vittnesbörd från människor som för att överleva förstör sin egen miljö. Och inte bara den. Några bedömare pekar på, visserligen osäkra, men ändå åt ett håll pekande siffror som säger att bränderna i världens kolgruvor står för tre procent av världens koldioxidutsläpp. Alltså lika mycket som utsläppen från flyget.

Några utfallande helsidesbilder visar ett landskap där växtligheten gett upp. På ett sätt ger denna bok en djupt pessimistisk bild av världen. Om det ser ut så här på vissa platser, hur skall vi klara de procentmål som det ständigt talas om?

Men en del blickar är fyllda av en obändig envishet och en attityd som visar att detta är människor som aldrig ger upp. Det ger ändå en smula hopp.

En inledande text av Sukruti Anah Staneley ger en bakgrund till dagens stenkolsindustri i Indien. Jenny Maria Nilsson har gjort en intervju med fotografen.

Fotografi: Sebastian Sardi
Text: Sukruti Anah Staneley, Jenny Maria Nilsson
Förlag: Kerher, 2019
ISBN: 978-3-86828-872-8

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Lotta Törnroth: Imaginära öar

På gränsen mellan land och hav står Törnroth och kastar ett ljus mot betraktaren. Det hela tilldrar sig på Grönland. Efter att ha fotograferat i det kalla landskapet, där nästan allt är vatten i olika former, tar hon med sig lite havsvatten till sitt tillfälliga hem. Fryser in det tillsammans med blått pigment. Nästa dag får isblocket sakta smälta på ett akvarellpapper. Där, på världens största ö, låter hon små imaginära öar växa fram på papperet.

Ett isstycke får följa med hem och så nedsänks Labradorhavets vatten i det varmare Kattegatt i en stämningsfull ceremoni. Iréne Berggren har skrivit en inledande text. Fotografen har skrivit en avslutande text. 

Jag betraktar Törnroth vackra bilder och försöker fundera ut på vilken ö jag skulle välja att bosätta mig. Kanske på den där saltkristallerna har bildat olika platåer?

Sen hamnar jag i grubblerier om hur själva naturen betraktar dessa experiment med havsvatten och färgpigment; med ett upphöjt lugn och utan att låta sig beröras. Men vi människor ger aldrig upp, vi försöker igen. Och så kan vi inspireras till många intressanta tankar av lite saltkristaller och färg.

Fotografi och akvarell: Totta Törnroth
Formgivning: Dennis Hankvist
Text: Iréne Berggren, Lotta Törnroth
Dikt: Jessie Kleemann
Förlag: Blackbook Publications, 2019
ISBN: 978-91-982555-7-7

Erkki Saikkonen: Winter approaching

Fotografi: Erkki Saikkonen
Text: Tore Hagman, Sievert Sjöberg
Formgivning: Stefan Granqvist
Förlag: Nevabooks, 2019

I Saikkonens bok ser vi inga människor. Landsbygden ser avfolkad ut. Och det är den ju också. På 1920 talet jobbade 30 % av Sveriges befolkning inom jordbruket, idag några ynka procent. Bondens arbete går snabbt och effektivt.

Det vi ser på åkrarna är de ensilagebalar som folk förfasades över när de introducerades. Idag är de kult. Från början vita eller gröna, kan man numera även få syn på rosa eller skära plastbollar. De sistnämnda är tillverkade i ideell avsikt för att stödja bröstcancer och prostatacancerforskningen. Ibland är de sprayade med andra budskap.

Fotografen har gjort en kronologisk berättelse om dessa tingestar och deras släktingar, de dubbelt så stora halmbalarna, samt höstens potatis och rotfruktslådor. Alla har de funktionen att så effektivt som möjligt ta rätt på det som markerna ger.

Bilderna har en lätt apokalyptisk ton över sig. Ovädersmoln hopar sig, dimman drar in. Eller så lyser en obarmhärtig sol hårt över landskapet. Mina tankar går till förra sommaren med torka och foderbrist.

Visst har vi tidigare sett arbeten där ensilagebalar förekommit men då oftast som något lite roligt och udda inslag i det pastorala landskapet. Saikkonen tar balarna på allvar. Han sätter in dem i ett näringspolitiskt sammanhang.  Kanske kommer dagens barn få något vått i blicken när de berättar för sina barnbarn om de där olikfärgade bollarna som livade upp landsbygden.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Lars Lambert: “Uppsala kring 1900. Staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder”

Kornhuset, 2018
ISBN 978-91-974366-9-0

Det finns fortfarande luckor i litteraturen om den svenska fotografins, och fotografernas historia. Visst Söderbergs/Rittsels bok från 1983 är fin, Gösta Flemmings Centennium är en guldgruva och Niclas Östlind, med flera har gjort stora insatser.

De svenska museerna har sent omsider upptäckt vilka skatter de sitter på och börjat publicera böcker om fotograferna bakom bilderna.

Men lika ofta tas enskilda initiativ till att berätta vilka fotokonstens pionjärer var. Som i Uppsala där Lars Lambert nu färdigställt den tredje delen av en serie om några framstående Uppsalafotografer

Alfred Dahlgren var verksam i Uppsala från 1890 till sin död 1908. På den tiden bestod arbetsuppgifterna för en fotograf till stor del av porträtt eller gruppfotografering.

Dahlgren har dock blivit mest känd för den stadsdokumentation han påbörjade 1901 på uppdrag av Uppsala stadsfullmäktige. 700 kronor var arvodet och det skulle räcka till 350 bilder. Han gick runt på söndagarna och fotograferade gathörn för gathörn. Fyra bilder i varje gatukorsning. Det blev så småningom 542 bilder, varav en hel del från stadens ytterkanter.

Lambert, som den genuine lokalhistoriker han är, kan naturligtvis inte låta bli att berätta allt han vet om byggnaderna och de människor som en gång verkade där. Det blir en initierad stadshistoria om än i en rapsodisk form.

En annan äventyrlig detalj är att han har, med hjälp av fotografen Dan Pettersson låtit sammanfoga de Dahlgrenska bilderna till panoramor, där två bilder blir en. På så sätt får betraktaren en bättre överblick över staden. Man skulle kunna hävda att det inkräktar på Dahlgrens upphovsrätt och att det är en förvanskning. Men jag tror inte att upphovsmannen vänder sig i sin grav och dagens betraktare som är vana vid Googlemaps extrema vidvinkelbilder lär knappast reagera negativt.

Men Dahlgrens huvudsakliga sysselsättning var att ta porträtt, ofta till sk visitkort. Här har Lambert

efterforskat hela livsöden hos några av de avporträtterade, både kända och okända personer.

I ett kortare kapitel berättas också om alla de andra fotograferna som verkade i staden på Dahlgrens tid.

Och som om inte detta vore nog, här publiceras den Dahlgrenska bouppteckningen; Vykamera med 6 dubbelkasetter 12 x16,5 med läderväska,Objektiv: Goertz Doppelanastigmat 180 mm, objektivöppning 25,5 mm, o.s.v…

De två tidigare böckerna i serien behandlar fotografen Henri Osti, verksam i staden 1859- 1914 och Gunnar Sundgren, verksam från 1920-talet fram till slutet av 1960-talet.

Nu väntar vi bara fortsättningen; de samtida kvinnliga fotograferna. Där fanns till exempel Emma Schenson och Ellen Claeson, två framgångsfika yrkeskvinnor.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf från Göteborg, och tidigare Uppsala

Per Englund/Villfarelser: “INGEN PANIK ÅNGEST”

Placenta förlag, 2018
ISBN 978-91-9843-802-4

Englund traskar vidare i sin svartvita bildvärld. I en slags dagboksform skildrar han tunnelbanan, utsikter genom skitiga bussfönster, döda råttor, trasiga statyer. Ja allt det som gör en stad till stad. Vi får också uppleva vardagens små äventyr som när det är cirka en halv decimeter kvar på toalettpapperrullen eller fundera över hur det gick för han som försökte transportera hem en mikrovågsugn på pakethållaren.

Vi känner igen bildspråket och situationerna från två små fina böcker där har han tagit tempen på Göteborg och Stockholm. Nu tar han ett steg till genom att samarbeta med Villfarelser (Mathias Leclér).

Leclérs del i boken är underfundiga texter om är placerade i bilderna. De har formen av en remsa från en DYMO märkapparat. Ibland fungerar de ganska dystra texterna perfekt till de fotografiska iaktagelserna. Och ibland når texterna rent Stenmarkska höjder. Och ibland har de en filosofisk twist.

Men lika ofta önskar jag att texterna inte fanns där. Englunds bilder har en alldeles egen absurditet som är svår att toppa.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

T.o.m. den 19 maj kan man dessutom se en utställning på Arbetets Museum i Norrköping med bilder ur boken.

Thor-Björn Johansson: Det som var är

Thor-Björn Johansson
Det som var är
Sealigth 2018
ISBN 978-91-639-6883-9

Fotografi är en konstart där vi kan se tillbaks och minnas. Precis så här var det. Så såg det ut just då. Ögonblick som aldrig kommer tillbaks. Bilder från barndomen förtydligar ett minne som ofta förvanskats och blivit suddigt.

Johansson fann ett antal väl hoprullade filrullar i en gammal skokartong. När han började kopiera dem upptäckte han bilder han tidigare ej hade känt till. Halv bortglömda minnen blev synliga.

I denna bok har Johansson lagt de gamla bilderna ur skokartongerna samman med nytagna stämningsfulla detaljbilder. Fotografierna får en roll som framkallare av en tid som gått och dess kopplingar till idag.

Alla bilder är svartvita men boken har ett särdeles lockande gult omslag samt några textsidor i ljust rosa.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Martina Korosec: The Red Thread

Martina Korosec
The Red Thread
Eget förlag 2018
ISBN 978-91-639-9379-4

På omslaget, en tant mitt i steget, på tunnelbanan, i Stockholm. Bilden är fästad på omslagskartongen med sådan där kirurgtejp som är halvt genomskinlig. Det här är en artist book. Handgjord i 20 exemplar. Boken är, som titeln antyder, sydd med röd tråd. Det är också en Stockholmsskildring.

Vi upplever ett Stockholm där paraplyer tappas bort och där personen som lämnade spåren över isen, ändå inte vågade sig längst ut på fjärden.

En gammal telefon ligger ensam i tunnelbanan, utan kontakt med omvärlden och bakom en buske står två skor, bortglömda men prydligt i givakt bredvid varandra.

Det är bilder från ett vardags Stockholm där man tar med sig plastkrokodilen till badplatsen eller somnar på tunnelbanan en sen afton. Här finns många stämningsfulla bilder fjärran från alla turistmotiv. Lite tveksam är jag till upphovspersonens självporträtt som jag tycker dyker upp lite för ofta.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Morten Andersen: “Fast cities”

Fast cities

Morten Andersen

Journal, 2018

ISBN 978-91-87939-35-8

Den första gången jag såg Morten Andersens bilder var på Fotografernas förbunds bibliotek i Stockholm. Där hade, på outgrundliga vägar, hans första bok Fast City hamnat. Det var en liten bok som handlade om Oslo. Det fanns en frustande energi, en virvlande livsglädje i den boken. Bilderna var svartvita,

Nu 22 ( om jag räknat rätt) böcker senare finner jag samma obändiga livsglädje, men med ett större allvar. Fast city utgavs 1999 i en tid då vi såg fram mot mot ett nytt århundrade. Idag vet vi inte om människoarten kommer att uppleva nästa millennieskifte.

Andersen har rest till nio megastäder jorden runt. En megastad är en stad som har mer än 10 miljoner invånare. 2017 fanns det 47 städer av den storleken.

Han rör sig oftast i de områden där de mindre bemedlade bor. Bland folk som bor i stora hyreskaserner eller helt enkelt på gatan. Det han helst skildrar är det myllrande gatulivet.

Morten Andersen har aldrig varit någon vän av det vi kallar perfekt teknik. Jag tror att det ligger en mycket medveten tanke bakom alla oskarpa, dubbelexponerade, slarvigt komponerade bilder. Bilder som ofta har urfrätta eller “felaktiga” färgtoner.

Det är säkert en motståndshandling mot de ” vackra” bilder som är som vi ständigt blir exponerade för. Vi tvingas in i bilderna för att utreda vad det är som egentligen händer. Jag upptäcker nya saker vid varje bläddring. Några svar ges sällan, fantasin får fritt spelrum.

Bilderna är blandade, vi förflyttas från till exempel Lagos vidare till Sao Paolo på samma uppslag och så på nästa sida vidare till Kolkata ( fd Calcutta) eller Dhaka. Men samma saker pågår överallt; människor som är på väg eller som bara står och glor och inte vet vad dom skall ta sig till. Människor som möts och någon som får en kyss. En annan blir förbannad för att han inte får åka med bussen. Samma saker som hela tiden sker i Örebro, Säffle eller Jokkmokk.

Så bokens budskap blir att vi alla är ganska lika oavsett var vi bor. Vi människor kämpar på med vårt, gör så gott vi kan och ger aldrig upp.

Tommy Arvidson, skribent i Göteborg