Om fotoboken | Uncategorized
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
1
archive,paged,category,category-uncategorized,category-1,paged-3,category-paged-3,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Look, I’m wearing all the colours

 

Berättelser om sjukdom är ofta något som är svårt att ta till sig. Men berättelsen om Zara och Rikard är något annat. Det är en kärlekshistoria om ett par som lever med en tredje komponent, sjukdomen fibromyalgi. Vi får en skildring som är full av glädje sorg och smärta. Den är slags hyllning till livet, oavsett hur det ser ut.

Zara har bestämt sig för att inte låta sjukdomen bli något man identifierar henne med. Hon klär sig i uppseendeväckande kläder och hennes frisör har säkert henne som favoritkund, Nya färger och former på frisyren hela tiden.

När hon har sina svårare sjukdomsperioder finns maken/fotografen på plats med både kamera och en tröstande hand. När hon mår bättre firar paret i badkaret med ett glas bubbel.

 

 

Rikard Österlund blandar svartvitt och färg på ett sätt som man kan tänka sig väl beskriver de känslokast som boken handlar om. Färgen hanteras på ett sätt som jag känner igen från andra engelska fotoböcker. Till exempel verk av Simon Roberts eller Andy Sewell.

Bilder på natur eller naturfenomen får en omedelbar symbolisk betydelse utan att kännas påklistrad. Ett uppslag där Zara ligger i en sjukhussäng kombinerad med en bild på iskristaller gör att vi nästan kan uppleva smärtan.

Ingen sjukdom är så svår att man inte kan välja att slåss mot den. Hur ofta kan man säga att man blir glad av en bok som handlar om en svår sjukdom? Man kan inte låta bli att gilla de här människorna och vara tacksam för att man fått ta del av deras liv.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Monumentet

Ulf Lundin
Galleri Magnus Karlsson, 2018
ISBN 978 91 984357 3 3

Har du någon gång undrat över var själva Klarakvarteren i centrala Stockholm tog vägen, de som revs på 60 talet? Här är svaret. De lades i en hög i Högdalen, söder om Stockholm. Eller hög är kanske fel ord. Man anlitade landskapsakritekter och konstnärer och skapade Stockolms högsta punkt, 102 meter över havet. Lundin kallar platsen Monumentet. I en serie vackra bilder berättar han om en plats som var tänkt att bli ett storslaget rekreationsområde för stockholmarna. På Vikipedia kan man läsa om dagen när Stenmark och Killy tävlade i backarna och om ett sjuttiotal då “Roy Skis omtalade Hot-Dog show med volter och annat var även här och showade”

Dagens backe är fylld av sly. Här rör sig människor som vill vara ifred. Det är den där formen av natur som aldrig kommer att lyckas. Varken som natur eller kulturområde. Den noggrant uppförda skräphögen blir en slags ickeplats med bilvrak och små tillfälliga presseningsbyggnader.

Lundins bilder är vackra och sorgliga. De enda människor som förekommer är de som fotografen fångat på avstånd, genom ett skyddande lövverk. Författaren Stefan Lindberg har skrivit en novell som tilldrar sig i backarna.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf

Härryda kommun

 

Fotograf: Gerry Johansson
Text: Thomas Kjellgren
Formgivning: Greger Ulf Nilsson
Johansson och Jansson AB, 2018
ISBN 978 91 985007 07

Stillhet. Ordet står där, någonstans mitt på sidan i Thomas Kellgrens eftertext till Härryda Kommun, Johanssons senaste bok. Det är nog ett viktigt ord när det gäller hela Gerry Johanssons produktion. Och kanske är det därför han nästan aldrig har människor med på bilderna. Dom ställer ofta till, vimsar runt och är alltid svåra att kontrollera. En levande varelse har dock befunnits värdig att ingå i denna bok, en häst. Den står stilla och begrundar något. Bryr sig inte ett skvatt om att den blir fotograferad.

Det är människors boningar och arbetsplatser som är Johanssons huvudsakliga intresse. Och naturen. Men oftast den natur där människan varit framme och petat. Eller slitit i sitt anletes svett. Som med de enorma stenhögar som någon bonde en gång inte bara lagt i en hög på en stenig åker, utan faktiskt staplat som ett stort monument över människans kraft att omvandla naturen.

Vi fotografer vet ju alla hur svårt det är att fotografera ett hus. Man står fel, där på marken. Alla linjer spretar och far åt de mest oväntade håll. Men inte på Johanssons bilder. Jag har inte tänkt på det tidigare men idag kom jag på hans trick. Oftast ligger husen i överkant på bilden. Då kan man hålla kamerans horisontlinje. Men då måste man också göra förgrunden intressant

Kanske är det så att Johansson är en förgrundernas mästare. Det finns alltid något intressant där. Det må vara ett gäng soptunnor, ett cykelställ eller bara en skugga som kommer in från höger.

Allt i bilderna är noga uträknat och man lockas att med fingret följa linjernas samspel. Eller, ibland, de dissonanser i bilden som gör att vi stannar till och försöker utröna platsens hemlighet.

Thomas Kellgrens text ger en intressant ingång till Johanssons bildvärld. (en annan bra text om fotografen återfinns i Malmö konsthalls katalog till utställningen: Lars Englund/ Skulptur, Gerry Johansson/ Fotografi från 2014. Katalog 235. Textförfattaren heter där Jörg Colberg.)

När jag möter upphovsmannen på vernissagen av utställningen Härryda kommun på Mölnlycke Kulturhus frågar jag om han inte tycker bilderna är en aning romantiska: – Jo, men jag vill ju att folk skall tycka att det ser lite fint ut, svarar han med ett leende och tillägger -Jag tycker ju själv om när det är fint.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

 

PS. Nämnas bör också bokens form, en inlaga med öppen rygg och vikt omslag med präglad text. Omslaget är dock inte i papper utan i sådant linnetyg som man vanligtvis använder på hårdbundna böcker.

Att se världen, Svensk fotografi under 175 år

Björn Axel Johansson

Tekniska museet, 2017

ISBN 978-91-7616-075-6

För mig har fotografi aldrig varit teknik. Naturligtvis har jag måst lära mig kameran och de tillbehör som behövs för att fotografera, men sen har jag glömt bort det.

Nu har jag en hel bok om den fotohistoriska prylutvecklingen i Sverige i min hand. Få se om jag orkar.

Boken är utgiven av Tekniska museet och utgår från den del av deras samlingar som är fotografirelaterad och som spänner över 175 år. Allt från den svenska versionen av Daguerres manual från 1839 till den moderna digitala tekniken. Under flera årtionden ansågs Tekniska museet var landets fotomuseum.

 

Hur ska jag nu på några rader sammanfatta en bok på över 300 sidor som avhandlar 175 år?

 

Låt mig göra några nedslag.

Under rubriken Fotografins tekniksprång får vi bland annat en genomgång av den så kallade våtplåtstekniken som kom att ersätta den ursprungliga daguerrotypin. I mitt Instagramflöde idag finns flera fotografer som har tagit tillbaka våtplåten som kreativt verktyg trots att det finns våtplåtsverktyg i photoshop.

 

En annan huvudrubrik är Redskap och metoder. Där får vi en genomgång av kamerateknikens olika delar som objektivet, bländaren, blixten mm.

 

När jag kommer drygt halvvägs in i boken och läser Fotografi i praktiken då vaknar mitt intresse på allvar. Det är intressant att läsa om hur fotografiet började användas inom medicinen. Både för dokumentation och som diagnosverktyg med röntgenstrålar som hjälp. I denna avdelning återfinner vi naturligtvis Lennart Nilsson och hans unika arbete. På sin 90-årsdag så donerade han den utrustning som han arbetat med på Karolinska institutet till Tekniska Museet.

 

Med det nyligen avslutade valet i tankarna så blir det lite extra intressant att läsa om Herman Lundborg och hans rasbiologiska undersökningar där kameran var till stor hjälp. Det som i boken är historia luktar unket och tydligt ända fram till våra dagar.

 

Det är verkligen en vackert formgiven och välskriven bok med ett digert och bra bildmaterial. Både av Tekniska museets egna fotografer och gamla fotografier ur deras samlingar. Boken har en självklar plats i alla fotonördars bokhylla. Så trots att fototeknik inte är mitt stora intresse så gläds jag åtatt göra nedslag i denna omfångsrika bok.

 

Anders Alm

Kul att det körs

Fotograf: Per Englund

Text: Per Englund och Tobias Barenthin Lindblad

Formgivning: Francois Castanet

Förlag: Dokument, 2018

Min inställning till graffiti är som hos så många andra, kluven. Om någon målar sina tags på det hus där jag bor, blir jag ofta sur.

Om jag ser en snyggt gjord signatur på stan är jag mer benägen att gilla den. Och med snygg menar jag inte i första hand tekniskt och hantverksmässigt snyggt. Det förekom i Göteborg en tag som var liksom plitad i en ålderdomlig skrivstil. Signaturen var; Sorg. Den skiljde sig från andra tags. Idag är jag ganska trött på det budskapet eller den signaturen. Den dyker upp över allt i stan och har också förlorat sin lite darriga fräschör.

Men jag tänker att det är underligt att vi människor inte reagerar mer negativt på alla reklambudskap vi exponeras för. Speciellt besvärande har det varit nu i valtider då det plötsligt ler vilt främmande människor mot mig från varenda lyktstolpe, eller som i Stockholm där några övernitiska valarbetare hade klämt upp en glad politiker på ett offentligt konstverk.

Kanske har vi resignerat. Någon har sagt att vi varje dag exponeras för c:a 20000 reklambudskap.

låt oss säga att en fjärdedel befinner sig i den offentliga miljön. 5000 reklambilder! Hur upprörda borde vi inte bli över det, istället för att gnälla över lite underjordisk utsmyckning.

Per Englund har under sex års tid dokumenterat de tecken som dykt upp på hans väg genom Stockholm. De mer frekventa taggarna har fått egna kapitel. Alla målningars plats finns förtecknade i slutet av boken. Tobias Barenthin Lindblad ger en initierad bakgrund till de målningar vi idag ser på väggarna. Som med det mesta i vår värld så kan man söka rötterna långt bak. Människan har alltid haft en vilja att uttrycka sig fritt och anonymt.

När jag bläddrar fram och tillbaks bland de hundratals svartvita bilderna slås jag av hur många olika uttryck det finns, från det spretiga, taffliga, ilskna till det svulstigt bombastiska. Men jag upptäcker också att den här konstformen är ganska konservativ. Den vilar tungt i famnen på de serietecknare och affichkonstnärer som verkade i USA under 1960-talets senare år.

San Franciscos psykedeliska musikscen lyfte fram San Francisco 5, ett artistkollektiv som gjorde affischer till spelningar på ställen som Avalon Ballrom och Fillmore med artister som Janis Joplin och Jefferson Airplane. Tecknare, som Robert Crumb hade en stil som går igen i dagens väggmålningar.

Men kanske jag har fel. Kanske är det så enkelt att, som Englund skriver i ett förord, graffitin är som som att dansa och att just den psykedeliska konsten svepande slingor passar perfekt till sprayburkarnas uttrycksform.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg