Om fotoboken | Uncategorized
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
1
archive,category,category-uncategorized,category-1,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Fotoböcker i Paris, november 19.

Paris i november är rätt så behagligt. Inte som här hemma där man börjar tänka långkalsong och var gjorde jag av yllemössan?

 

Förra helgen strömmade fotointresserade till den franska huvudstaden. Anledningen var bland annat Paris Photo. Den stora marknadsplatsen för gallerier och fotoboksförlag höll öppet under fyra dagar och lockade 70 000 besökare. Nära häften kom från andra länder.

Ett par hundra utställare kom från 31 olika länder. Många av gallerierna är amerikanska men en del nordiska inslag fanns. Martin Asbaek från Köpenhamn brukar ofta vara där, men för svenska förlaget Max Ström var det premiär. Man sålde slut på en del populära titlar redan i början av helgen och förläggaren Jeppe Wikström sände ut ett nödrop över Facebook. Den som tog med några av förlagets böcker på resan till Paris skulle utlovades en betald taxiresa in till stan från flygplatsen.

 

Mycket omkring Paris Photo handlar om pengar, stora pengar. Någon sålde en Robert Frank bild för 125 000€, någon annan en Ansel Adams vintageprint för 45 000€.

För oss som inte har en så välfylld plånbok fanns 33 intressanta fotoboksförläggare att besöka. Ett italienskt förlag skyltade, lite otippat, med Martin Bogrens poetiska bok om livet på svenska dansbanor. Men det är så fotoboksmarknaden ser ut, den är internationell. Tyska Kerher publicerar många titlar med finska och svenska fotografer trots att man inte har det bästa ryktet vad det gäller avtal och villkor. När jag stötte ihop med den svenske arkitekturfotografen Mikael Olsson berättade han glatt att han skall göra sin nästa bok hos tyska Steidl.

 

På Paris Photo presenteras också den prestigefyllda pristävlingen ” Paris Photo- Aperture Foundation Photobook Awards” Här kan man bläddra i ett fyrtiotal nominerade böcker indelade i klasserna: Photo Book of the year. First photobook, Photography catalogue of the year och Jurors’ Special Mention.

Det fanns ett svenskt bidrag med bland de nominerade: Maja Daniels bok om Älvdalen i norra Dalarna. Den var utgiven på engelska förlaget MACK.

Vinnaren i klassen Årets fotobok blev en i mitt tycke rätt så vidrig liten bok om sex och våld och religiösa riter, Shorab Huras, ” The coast”.

Eftersom jag har lite av tjuren Ferdinand i mig så hade jag hoppats på Henk Wildschuts ”Rooted”. En bok om grönsaksodling och uppfinningsrikedom i flyktingläger.

 

Priset för första fotobok gick till en skildring av ett adopterat barn som hamnade i ett kärlekslöst hem. Gao Shan: ”The eigth day”. Det är en självbiografisk skildring, fotografen är det barn som åtta dagar gammal hamnade i det adoptivhem han nu som vuxen beskriver.

 

Men om man verkligen vill grotta ner sig i ämnet fotoböcker så är inte Paris Photo den rätta platsen. En hel del av de nominerade böckerna finns inte att köpa här utan man får vända sig till Off Print eller Polycopies som ligger på gångavstånd från Grand Palais, den ståtliga byggnaden som ser ut att vara jämngammal med Eifeltornet.

Polycopies ligger längs Seines strand och är en båt som hyrs ut för olika evenemang. Sebastian Arthur Hau och Laurent Chardon arrangerar här för sjätte året en fotoboksmässa som växer för varje år. Här träffas fotografer, bokhandlare, fotostudenter, curatorer och formgivare och fotoboksintresserade. Här kan man få bläddra i svenska Journals böcker. Arrangörerna väljer noggrant ut vilka som skall få förmånen att bre ut sina böcker på det sjuttiotal platser som finns. Här kan man få något att äta och en öl eller kaffe. Om man är ute efter mysfaktor så är detta stället man skall besöka.

Off print ligger ungefär tjugo minuters gångväg därifrån och är inrymt i konsthögskolans stora lokal. Om man kommer tidigt så kan man här få en bred överblick över vad fotoboksmarknaden har att erbjuda. Framåt eftermiddagen är här ganska trångt.

 

Jag försöker överblicka det hav av fotoböcker som visas. Tydligt är att fotograferna och formgivarna ställer hårda krav på tryckerierna. Att man skall ha minst några sidor som viks ut är nästan standard. Olika papperskvalitéer är också vanligt. Många trycker gärna på svart papper med vit eller silverfärg.

 

Upphittade Bilder är en gren som håller i sig. Sebastian Girard visade häften i med instagramuppdateringar av den amerikanske konstnären Richard Prince. Girard förklarade att han hade svårt att fånga alla uppdateringar eftersom Prince ofta raderade. En installation av programvara som automatiskt tankade ner alla bilder löste problemet.

Jag frågade om han tyckte att han stal Princes bilder, han ryckte på axlarna så som bara fransmän kan.

 

Många fotografer gräver i sina arkiv och återupptäcker bilder de tagit för länge sedan. Det görs många böcker om relationer. En av de roligare jag såg var den kines-amerikanska fotografen Pixy Liaos bok ”Experimental Relationship Vol.1  2007 – 2017”.

Nära Republique finns mässan för antikvariska fotoböcker: ”Paris Vintage Photobooks”. Här återfinns de riktiga dyrgriparna när det gäller fotoböcker. Brassai, Bill Brandt, Ed Ruscha. För 8–9000: – kan man få en J H Engström: ”Trying to dance” i hyfsat skick. Här råder en lågmäld stämning, alla verkar känna alla. Många äldre män. Jag frågar en försäljare om han tror att de böcker som säljs på Off Print och på Polycopies kommer att hamna här om 15–20 år. No, no, wery few, blir svaret.

 

Tommy Arvidson skribent och fotograf, nu hemma från Paris.

Morten Andersen: “Fast City”

Fotoböcker i Norden 3.

 

När Fast City första gången 1999 var den provocerande. Den enda som vågade blanda färg och svartvitt som jag kände till var Joakim Eneroth. Hans ”Utan slut” var som en märklig resa med en full yogalärare.

”Fast city” är mer okomplicerad. Fylla, pinknödighet, längtan efter ömhet och så dessa bakfyllevandringar genom en stad (Oslo) som inte riktigt vaknat.

Och det provocerande är kanske inte blandningen av färg och svartvitt utan mer det här slängiga, oskarpa, energiska. Den här boken kom i en tid då vi var mycket upptagna över frågan om digitalkameror skulle vara något att ha och hur det skulle förändra fotoyrket. En vilsen tid. Vi visste fortfarande inte om datorerna skulle klara av att slå om till 2000.

 

Andersen var inne på ett annat spår. Det handlade om, längtan, otålighet, att ta en pilsner, träffa en tjej, samtala, eventuellt slåss lite för att hävda sin rätt. Vardagliga saker, men kanske det som ändå, åtminstone när man är under trettio, är det som är viktigast. Kameran var något som alltid var med, som en kompis.

När jag upptäckte den här boken, långt in på 2000-talet började den redan bli svår att få tag på. Idag får man langa upp ett par tusenlappar för den lilla oansenliga boken.

 

Det här är nog en av de böcker som jag oftast återvänder till i bokhyllan. Hamnar den på fel plats måste jag genast börja leta efter den. Det finns någonting obändigt optimistiskt med den, mitt i tristessen. Det där att man klarar av att undvika att pinka på skorna fast man är aspackad, det där att glasen i baren glittrar så förföriskt och att de nattomma gatorna erbjuder en sådan lockelse.

 

För alla som inte tidigare sett den finns nu en räddning. Tjugo år efter först upplagan har nu en nu upplaga givits ut av Förlaget Fotografi, nu i ett elegant vitt linneband och med ett efterord av Gerry Badger . (Och ja, den första upplagan finns med i Parr /Badger katalog över fotoböcker man bör ha läst innan man dör).

 

Jag bläddrar och jämför; den nya är fint tryckt hos Göteborgstryckeriet. En djup klar svärta. Men jag är nog ändå mest förtjust i den äldre upplagan, den med lite färgskiftningar och skevheter.

 

Tommy Arvidson, Göteborg

 

Morten Andersen: Fast City
Text: Happy-Tom, Gerry Badger (upplaga 2019)
Förlag: Hitme (1999), Förlaget Fotografi (2019)

 

Fotoböcker i Norden 2

Fotoböcker i Norden 2

 

Fotoböcker är något som sällan blir storsäljare. De speciella kvalitéer som vi vill att en fotobok skall ha gör att den blir dyr att producera. Som fotograf får man ofta söka stöd för att få ut sina produkter. Och stöd finns. Längmanska, Kulturrådet, Författarfonden med flera. Vi är lyckligt lottade här uppe i Norden.

Det är svårt att se hur Norges fotoboksarena hade sett ut utan Stiftelsen Fritt Ord. En kollega jag träffade i Oslo hävdade att Fritt Ord är viktigare för norska fotografer än det norska Kulturrådet. Stiftelsen ger, förutom till fotografi, bidrag till litteratur, film, teater och journalistik.

Så här beskriver man sin målsättning: ” Stiftelsen Fritt Ords fremste formål er å verne om og styrke ytringsfriheten og dens vilkår i Norge, særlig ved å stimulere den levende debatt og den uredde bruk av det frie ord.”

Man ägnar sig således åt det vi brukar kalla dokumentär fotografi. En term som man tolkar väldigt brett.

Nyligen släpptes del fyra av Journal of Norwegian Photography. Här får vi ta del av åtta norska fotografer syn på omvärlden.

Elin Høiland har korsat landet på jakt efter kungliga porträtt. Det visar sig att seden med att ha ett kungaporträtt i hemmet fortlever på de mest oväntade ställen.

Katinka Goldberg gör en resa i sin judiska familjs historia under andra världskriget. Familjealbum, symboliska landskap, dagböcker och dramatiska collage skapar en dramatisk berättelse.

Ungdomars psykiska ohälsa är ett stort samhällsproblem. Theresia Alice Sanne låter de avporträtterade själva arbeta vidare på sina porträtt med tuschpennor, färgpennor, poesi och eld.

Line Ørnes Søndergaard skildrar ett Europa i kris. Arbetslöshet, missbruk men även allvarliga försök att finna sig till rätta i samhället.

När Fred Ivar Klemetsen bestämmer sig för att återvända och se vad som hänt med gamla kärlekar och vänner blir resultatet en serie intima och kärleksfulla bilder från då och nu.

Monika Strømdals  ännu pågående arbete skildrar de billiga amerikanska hotell som är steget över att sova på gatan. Här kan personer bo i åratals om inte de lokala myndigheterna tvingar dem att upphöra med sin vistelse. De får då söka sig vidare till ett annat lika nergånget hotell.

Paul S Amundsens svartvita porträtt och landskapsbilder hoppas jag kan bli till egen bok. De här lågmälda fotografierna behöver en egen solitär inramning.

Damian Michal Heinisch följer ett spår från sin farfar fram till sin egen barndom. De levde alla på en plats i Europa som är hårt prövad av stridigheter från andra världskrigets dagar fram till i dag.

Att få vara med i den här publikationen innebär inte bara publicering i en bok. Under arbetet med sitt projekt deltar man i seminarier och workshops tillsammans med de andra fotograferna i boken. Mentorer har varit Pieter ten Hopen och Marie Sjövold, samt Gösta Flemming som arbetar med formgivningen tillsammans med, kan man anta, åtta starka fotografviljor.

En del av de berättelser som finns med i tidigare delar av NJP har utgivit som egna böcker. Morten Andersens Fast Cities och Helge Skodvins underbara betraktelse över Volvo 240, är två exempel.

Den här serien böcker ger en utmärkt inblick i vad norska dokumentärt arbetande fotografer sysslar med.

 

Norwegian Journal of Photography nr 4
Formgivning: Gösta Flemming
Journal, 2019

Tommy Arvidson, skrivare och fotograf i Göteborg

Fotoböcker i Norden 1.

drenge & Unsettled City

I Sverige har vi ett antal bokförlag som helt ägnar sig åt att ge ut fotoböcker. Journal är det mest framgångsrika och som alltid hållit en konsekvent linje. Max Ström pendlar mellan högkvalitativa titlar och glassiga presentböcker. Sedan finns det ungefär 5–10 små en eller fåmansförlag. Därutöver en drös förlag som släpper en fotobok då och då i en utgivning som i övrigt innefattar konst, livsstil, graffitti eller trädgård och matböcker. (I den branschen brukar man beräkna att det utkommer ungefär en matbok om dagen, året runt.)

 

I Danmark har till exempel Krass Clement ofta fått ut sina böcker på Gyldendals, ett förlag jämförbart med Bonniers  i Sverige. Ett stort förlag med hela butiken, poesi, skön och facklitteratur. Och så då och då någon fotobok. Men det verkar vara tunnsått med riktiga fotoboksförlag.

 

Men i slutet av förra året dök det upp ett förlag, Disko Bay som stolt deklarerar att: Disko Bay er Danmarks første og eneste fotobogsforlag.

Här är deras två första titlar

Frederik Danielsen: ”drenge”

 

mjukband

21 × 17cm

58 bilder

120 sidor

Diskobay 2018

 

Ännu en sommar klättrar dom i träd och bygger med lego. Men det syns i deras ansikten att de är medvetna om att något omvälvande kommer att ske i deras liv. De är på väg in i vuxenvärlden.

Danielsen reser tillbaks till den trakt där han vuxit upp. Han fotograferar sex grabbar vars liv kretsar kring mopeder, dataspel eller att bara hänga med varandra.

Det är en fin skildring av ett gäng pojkar och deras vardag på landsbygden i södra Danmark.

Om några få år kommer de alla ha helt andra intressen och kanske karriärer.

M.H. Frøslev: Unsettled  City

Hårdband med linnerygg

  • 21,5 × 28,5cm
  • 95 bilder
  • 128 sidor
  • Diskobay 2019

 

 

Vinternatten i S.t Petersburg och Moskva är obarmhärtigt kall. En kvinna ligger hjälplös i snön. En äldre kvinna försöker hjälpa.

Nyfikna men längtansfyllda blickar riktas mot fotografen. Någon viftar irriterat bort kamerans öga. I natten blir alla ansikten  på något sätt avslappnade. I mörkret behöver inget döljas. (fyllan gör också sitt till)

Frøslev arbetar i den svartvita street traditionen. (även om boken innehåller några färgbilder) Det blir som ett musikstycke där vissa komponenter alltid skall återuppfinnas, alltid på ett nytt sätt. Gatuhunden som stryker omkring ensam. De mörka husen med några få tända fönster. Kvinnorna som ligger förföriskt utsträckta på en säng eller hängandes på en dörrpost.

Bilder som berättar om längtan, gemenskap, ensamhet och frustration.

Nu under hösten har förlaget släppt ytterligare två böcker som verkar intressanta. Tydligt är att man vill uppmärksamma böcker som innehåller dokumentära berättelser.

Den som besöker Paris i november (6-10) hittar förlaget på Polycopies, fotoboksmarknaden på båten som ligger förankrad vid Seines kaj, bara ett eller två stenkast från ärevördiga Paris Photo.

Läs mer

 

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Hasselblad Photography Art & Research”

”-”En stor liten konstinstitution i Göteborg, med förbindelser till världen” Så beskriver sig Hasselbladstiftelsen som nu fyller 40 år.

Jubileumsskrifter brukar ofta vara fyllda med floskler och självberöm. Men icke denna. Jo, man är förvisso stolt över vad man åstadkommit men här finns också reflektioner om sådant som inte blev så lyckat.

Curatorn Sara Walker inleder med en kortare historik. Hon avslutar också boken med en text om själva kärnverksamheten, utställningarna och priset. Där konstaterar hon att mellan 1980 0ch 2018 har 8 kvinnor och 31 män fått priset. Den första kvinna som fick Hasselbladpriset var Susanne Meiselas. Hon belönades 1994. Walker diskuterar också hur inriktningen på Hasselbladspriset har varierat, från att i början ha varit ett pris för fotofoto till att svänga över mer och mer till ett pris för konstnärer som utrycker sig med hjälp av fotografi. Många muttrar ibland över detta, även jag.  Men när jag googlar listan på pristagare ser jag dock att en överväldigande majoritet är fotografer!

Denna intressanta fråga diskuteras också i de övriga kapitlen. Louise Wolther, forskningsansvarig på Hasselblad ger en bred översikt över hur man vrider och vänder på fotografibegreppet för att försöka utröna hur vi såg på det, hur vi ser på det idag och kanske hur vi uppfattar fotografi i framtiden. Fotografi är ju en företeelse som kan se ut på så många olika sätt och som griper in i vår vardag mer och mer. Vi avbildar och blir avbildade i en takt som egentligen är ganska skrämmande.

Nuvarande chefsintendenten Dragana Vujanovic Östlind och Cecilia Sandblom, konservator, berättar om hur dagens arbete går till bakom kulisserna och tidigare ledaren Gunilla Knape ger intressanta tillbakablickar.

Det är naturligtvis en fröjd att höra att Hasselbladbiblioteket katalogiserar alla böcker efter fotografen i första hand. Bibliotekarien Elsa Modin har numera också börjat föra in uppgifter om vilken typ av bindning som böckerna har.

Sören Gunnarsson ger en initierad inblick i hur det kunde gå till under de första åren.

Boken avslutas med en presentation over de utställningar och publikationer man producerat under åren. Nästan ett åttiotal böcker av varierande omfång har man gjort, samt ett otal utställningar.

Det är tydligt att Hasselbladstiftelsen är en plats där det fotografiska uttrycket frejdigt diskuterats och omvärderats under åren.

När man ser vad denna lilla institution åstadkommit under 40 år så kan man inte undgå att bli imponerad. Jag utnämner dem omedelbart till Sveriges bästa Fotografiska Museum

 

Fotografi: Otaliga
Redaktion: Jenny Blixt, Dragana Vujanovic Östlind, Stefan Jensen, Sara Walker.
Text: Intervjuer av Karolina Modig; Dragana Vujanovic Östlind, Cecilia Sandblom, Elsa Modin, Gunilla Knape, Hasse Persson, Linda Nordlander Frisk. Texter av Sören Gunnarsson, Louise Wolthers, Sara Walker.
Formgivning: Waters Löwenhielm
Förlag: Hasselbladstiftelsen

Åke Ericson ”Beyond Afghanistan, the Struggle of the  Refugees”

Ericson har följt några afganska flyktingar i deras kamp för att få ett drägligt liv, ja i en del fall för att överleva.

Det första stycket handlar om de sittstrejker som pågick i Stockholm under sex veckor 2017. Man protesterade mot Migrationsverkets beslut om utvisning av ungdomar till Afghanistan. I del två får vi se en serie finstämda porträtt på de protesterande ungdomarna, som kompletteras med en text om varje avbildad person.

I del tre har fotografen följt en utvisningshotad flykt till Paris. (Frankrike ser annorlunda på riskerna med att deporteras till Afghanistan, jämfört med Sverige.) Han kommer att bo i ett tältläger under en av Paris broar.

Ericson jobbar i en nyhetsdokumentär tradition. Bilderna är nära, fångade i det avgörande ögonblicket. Bokens del ett och tre är tagna i färg. Jag kan inte låta bli att fundera över hur resultatet hade blivit om man arbetat med mindre mättade färger. Det här är ju en ganska tung historia. De svartvita porträtten blir till en vilopunkt mellan färgkaskaderna.

Det finns en bok till som behandlar samma ämne: Thord Erikssons ”Dom som stod kvar”. Utkommer på Natur och Kultur.

En tillhörande utställning  pågår på Galleri Kontrast till den 13 oktober.

 

Fotografi: Åke Ericson
Text: Agneta Pleijel och Åke Ericson
Formgivning: Eleonora Bergendal/ La Strada Studio
Förlag: Dokument, 2019

 

Jan Stenmark: “Nattlampa”

 

Formgivning: Johan Melbi

Förlag: Kaunitz-Olsson, 2019

Stenmark utan text, det blir till en mardröm. I en serie svartvita collagebilder visar det sig att det idylliska svunna Sverige som han så gärna återvänder till innehåller de mest vidriga faror. Armar sträcks ut ur mörka hålor, kroppar försvinner in i andra. Perspektiven är upplösta. Och precis som när vi drömmer kan allt, allt, hända. En riksväg som brer ut sig i ett sommarlandskap tar plötsligt slut och under vägbanan hukar sig ett gäng skolbarn så som man fick lära sig att göra vid en atombombsexplosion på 1950-talet.

 

 

När han nu skapar sina collage utan texter blir vi plötsligt berövade det där befriande flatskrattet. Ändå så finns humorn och berättandet där som en underliggande ton. När mor i stugan skjuter in prinsessan i bakugnen är vi förflyttade till de gamla folksagorna.

 

I en bild ligger en plånbok uppfläkt på en blomsteräng. När man studerar bilden noggrannare ser man de två buspojkarna som ligger på vakt beredda att ”dra plånbok”, det gamla bustricket där en tråd är fästad i plånboken.

 

I en annan bild bär en man på något som ser ut som en stor oformlig rörledning. Plötsligt ser jag vad det är; de där plastpinnarna där alla delarna till de plastbyggsatser vi byggde som barn satt fästade.

Bilderna kommer uppenbarligen ur gamla veckotidningar från första halvan av 1900-talet; Såningsmannen, Lektyr, Folket i bild, Man har varit noga med att bevara de toner som de gamla svartvita bilderna har.

 

Stenmark målar upp en värld där människorna strävar på med sitt trots att fasan och skräcken hela tiden ligger på lur, och världen är egentligen helt obegriplig.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

 

 

 

 

 

Emanuel Cederqvist: ” The margin of error”

Formgivning: Studio Moss

Förlag: Blackbook Publications 2019

 

Enligt SMHI så är det idag, den 28 juni, i Sarektjåhkkå, Sareks nationalpark, minus 1 grad på dagen och minus 4 på natten. Jag längtar inte dit, men Cederqvists bok får mig att förstå att det är en intressant plats och en fantastisk naturupplevelse.

 

Han vandrar i fjällmassivet i professor Axel Hambergs fotspår. Där mitt ute i den mest fagra vildmark vi har i Sverige försökte Hamberg i början av 1900-talet ta kontroll över naturen genom att upprätta mätstationer med diverse meteorologiska och andra instrument. När Cederqvist idag vandrar i samma marker ser han istället ”en möjlighet att släppa kontrollen.”

 

Denna bok smälter samman upplevelser från olika tider, från en plats som enligt hemsidan är Sveriges mest otillgängliga nationalpark. Den nutida fotografen skapar collage där halva bilden är tagen runt 1920 och den andra halvan idag. Vi anar skillnaden eftersom halva bilden är i färg och den andra är svartvit. Motivet har inte förändrats nämnvärt.

Kanske är det här en naturfotobok för vår tid. Nu när vi översvämmas av naturfilmer i alla media. Naturfilmer som har en sådan teknisk perfektion att ingen fotobok kan konkurrera med dem. Vi får här istället en berättelse om platsen, en berättelse där texten är lika viktig som bilden. Boken som fysiskt objekt inbjuder till bläddrande fram och tillbaks och reflektion.

 

Cederkvist blir själv så fascinerad av Hambergs vetenskapliga arbeten att han skaffar sig en heliograf, ett instrument som mäter antalet soltimmar per dag. Denna monterar han upp på sitt tak hemma i Göteborg, som en slags hommage till de vetenskapsmän som en gång försökte tämja naturen.

 

I en tidigare bok (Observatören, 2016) har Cederqvist skildrat en av Hambergs kollegors försvinnande. Emanuel Hofling går bort sig i dimman på fjället en dag 1917. Man har återfunnit en guldring, en barometer en ryggsäck och ett fickur, men ingen kropp. Man läser med fördel bägge böckerna tillsammans.

Tommy Arvidson, Fotograf och skribent i Göteborg

 

 

Gerry Johansson: “American winter”

 

Jag vet inte varför jag har liksom hukat mig inför den här boken. Kanske är det hopplösheten. I dessa svartvita bilder från Kansas, Nebraska, Syd Dakota, Nord Dakota, Montana, Wyoming och Colorado.

 

Prärien, the High Plains. En plats där temperaturen kan variera mellan -40 och +40, enligt Vikipedia. En landsända med mycket kyrkor, eller enligt statistiken en plats där man iallafall ofta besöker sin kyrka. Men också den landsända där man super mest.

 

I tvåhundrafemtio bilder sorterade i bokstavsordning efter plats får vi en glimt av samhällen som Dannebrog, Frankfort, Center, Speed, Tolstoy och White Earth. Alla dessa silos, rostiga jordbruksmaskiner, småhus där nysnön visar att ingen är hemma.

 

Kanske är det dessa oändliga slätter utan slut som brer ut sig i bakgrunden. Som bäst kan betvingas med de enorma Peterbilt lastbilarna.

Kanske är det den obönhörliga vintern, som verkar påminna om den skånska vintern med snödrev och lömska isfläckar med bildäcksmönster. Jag vill inte dit, men jag kan länge sitta och betrakta den där ensamma lagerbyggnaden i Mellette, Syd Dakota. Stjärnbaneret på fotografiet står rakt ut i vinden, det ser ut att vara fruktansvärt kallt.

 

Johansson är allvarligare här än i sina tidigare böcker. Men visst finns den där klara humoristiska blicken som inte missar en trappa som slutar i ingenting eller ett hus som är halvt. Han skapar bilder efter sina egna djärva kompositionsregler. I Dalton, Nebraska väntar fotografen in skuggan från en stolpe så att den elegant glider in i en husknut.

Kanske är det något med oss svenskar och den deprimerande vintern. Jag har svårt att läsa Tunbjörks Vinter också. Nu läser jag på vebben att American winter är en av fyrtio nominerade till Arles fotofestivals bokpris. Jag skulle gärna se att den vinner. Det här är stilsäker fotografi i världsklass.

 

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Anders Petersen Stockholm

 

Anders Petersen Stockholm

Text: Göran Odbratt

Formgivning: Patric Leo

Liljevalchs / Max Ström 2019

 

Petersen har porträtterat stockholmarna. Bilderna ställs ut på Liljevalchs och ges ut som katalog. (Och missa inte Stefan Bladhs film om fotografen; “Utan längtan- ingen bild)

Och jag undrar om Stockholms stad kommer att förse sig med ett antal ex för att dela ut som gåva när prominenta gäster besöker huvudstaden.

Det borde dom göra. För boken (som innehåller ungefär häften av utställningens 500 bilder) visar hur de stockholmska medborgarna lever och dör idag. Och den gör det på ett mycket intensivt och närgånget vis. För här har en fotograf varit i farten som insisterar på att ”människor gillar att bli störda”

Här ligger en kvinna på ett operationsbord, fyra sterilklädda och munkåpeförsedda personer gräver i hennes nedre regioner. Hon vänder sig mot fotografen och ler. En ung kvinna tar sig själv på könet sedan hennes partner har somnat med huvudet vilande mot hennes bröst.

Det är intressant att se vilken hantverksskicklighet Petersen besitter. Hur han lyckas fånga de sekundsnabba ögonblicken som vi andra knappt ser. Nobelmiddagsgästen som drömmande dansar genom Blå hallen, kvinnan som på begravningen i sorg vidrör kistan, tungan som hänger ute på spelaren som hoppas på storvinst på Solvalla.

Men allra bäst är han att skildra det som sker eller inte sker i möten mellan människor. Fotbollstränaren/Pappan? Som käkar korv med bröd och samtidigt coachar en ung spelare. De två äldre kvinnorna som samtalar så intensivt, eller dansar de rullstolsdans? Den badbyxklädda mannen som blir intensivt omplåstrad av kamrater.

Bilderna är tagna under de senaste fyra åren, dock finns här några äldre pärlor som det hade varit tjänstefel att utelämna; Det fina porträttet på Harry Holmberg som första gången kunde ses i Pockettidningen R, 1979. Paret som kramas i Gallerian, från en bildessä i tidningen Reportage 1980.

Inom den fotografiska stil som Petersen företräder finns det en intressant företeelse En slags tradering, ungefär som inom bluesmusiken. Visst kan man se likheter mellan Petersens hund och Moryiamas Stray dog. Och visst finns det en viss likhet mellan Petersens älskade par på gärdet och Bruce Davidsons älskade par i baksätet på en bil i Brooklyn. Kanske har jag sett för många bra bilder i mina dar, men här kan vara ett ämne för en foto historiker att reda ut.

Redigeringen av ett sådant här omfattande bildmaterial är naturligtvis svår. Men här överraskas läsaren hela tiden av kontraster. Röjarrock och Nobelfest på ett uppslag och så på nästa, en man som funnit en tillfällig sovplats i ett trapphus.

Det har alltid varit mycket hud i Petersens fotografi, så också här. Men de mer extrema avklädda bilderna finns inte här. Jag minns en journalistkollega som en gång sade att han nog gillade Petersens fotografi ”men den där bilden på gubben som slickade en kvinna i rumpan ändå var lite för mycket.”

Det är någonting med Petersens bilder som gör att man inte glömmer dem. Kanske beror det på kontakten mellan fotografen och motivet, som sen förmedlas vidare till oss. Vi ser en fotograf och en medmänniska.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg