Om fotoboken | Uncategorized
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
1
archive,category,category-uncategorized,category-1,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Lars Lambert: “Uppsala kring 1900. Staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder”

Kornhuset, 2018
ISBN 978-91-974366-9-0

Det finns fortfarande luckor i litteraturen om den svenska fotografins, och fotografernas historia. Visst Söderbergs/Rittsels bok från 1983 är fin, Gösta Flemmings Centennium är en guldgruva och Niclas Östlind, med flera har gjort stora insatser.

De svenska museerna har sent omsider upptäckt vilka skatter de sitter på och börjat publicera böcker om fotograferna bakom bilderna.

Men lika ofta tas enskilda initiativ till att berätta vilka fotokonstens pionjärer var. Som i Uppsala där Lars Lambert nu färdigställt den tredje delen av en serie om några framstående Uppsalafotografer

Alfred Dahlgren var verksam i Uppsala från 1890 till sin död 1908. På den tiden bestod arbetsuppgifterna för en fotograf till stor del av porträtt eller gruppfotografering.

Dahlgren har dock blivit mest känd för den stadsdokumentation han påbörjade 1901 på uppdrag av Uppsala stadsfullmäktige. 700 kronor var arvodet och det skulle räcka till 350 bilder. Han gick runt på söndagarna och fotograferade gathörn för gathörn. Fyra bilder i varje gatukorsning. Det blev så småningom 542 bilder, varav en hel del från stadens ytterkanter.

Lambert, som den genuine lokalhistoriker han är, kan naturligtvis inte låta bli att berätta allt han vet om byggnaderna och de människor som en gång verkade där. Det blir en initierad stadshistoria om än i en rapsodisk form.

En annan äventyrlig detalj är att han har, med hjälp av fotografen Dan Pettersson låtit sammanfoga de Dahlgrenska bilderna till panoramor, där två bilder blir en. På så sätt får betraktaren en bättre överblick över staden. Man skulle kunna hävda att det inkräktar på Dahlgrens upphovsrätt och att det är en förvanskning. Men jag tror inte att upphovsmannen vänder sig i sin grav och dagens betraktare som är vana vid Googlemaps extrema vidvinkelbilder lär knappast reagera negativt.

Men Dahlgrens huvudsakliga sysselsättning var att ta porträtt, ofta till sk visitkort. Här har Lambert

efterforskat hela livsöden hos några av de avporträtterade, både kända och okända personer.

I ett kortare kapitel berättas också om alla de andra fotograferna som verkade i staden på Dahlgrens tid.

Och som om inte detta vore nog, här publiceras den Dahlgrenska bouppteckningen; Vykamera med 6 dubbelkasetter 12 x16,5 med läderväska,Objektiv: Goertz Doppelanastigmat 180 mm, objektivöppning 25,5 mm, o.s.v…

De två tidigare böckerna i serien behandlar fotografen Henri Osti, verksam i staden 1859- 1914 och Gunnar Sundgren, verksam från 1920-talet fram till slutet av 1960-talet.

Nu väntar vi bara fortsättningen; de samtida kvinnliga fotograferna. Där fanns till exempel Emma Schenson och Ellen Claeson, två framgångsfika yrkeskvinnor.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf från Göteborg, och tidigare Uppsala

Per Englund/Villfarelser: “INGEN PANIK ÅNGEST”

Placenta förlag, 2018
ISBN 978-91-9843-802-4

Englund traskar vidare i sin svartvita bildvärld. I en slags dagboksform skildrar han tunnelbanan, utsikter genom skitiga bussfönster, döda råttor, trasiga statyer. Ja allt det som gör en stad till stad. Vi får också uppleva vardagens små äventyr som när det är cirka en halv decimeter kvar på toalettpapperrullen eller fundera över hur det gick för han som försökte transportera hem en mikrovågsugn på pakethållaren.

Vi känner igen bildspråket och situationerna från två små fina böcker där har han tagit tempen på Göteborg och Stockholm. Nu tar han ett steg till genom att samarbeta med Villfarelser (Mathias Leclér).

Leclérs del i boken är underfundiga texter om är placerade i bilderna. De har formen av en remsa från en DYMO märkapparat. Ibland fungerar de ganska dystra texterna perfekt till de fotografiska iaktagelserna. Och ibland når texterna rent Stenmarkska höjder. Och ibland har de en filosofisk twist.

Men lika ofta önskar jag att texterna inte fanns där. Englunds bilder har en alldeles egen absurditet som är svår att toppa.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

T.o.m. den 19 maj kan man dessutom se en utställning på Arbetets Museum i Norrköping med bilder ur boken.

 

 

Thor-Björn Johansson: Det som var är

Thor-Björn Johansson
Det som var är
Sealigth 2018
ISBN 978-91-639-6883-9

Fotografi är en konstart där vi kan se tillbaks och minnas. Precis så här var det. Så såg det ut just då. Ögonblick som aldrig kommer tillbaks. Bilder från barndomen förtydligar ett minne som ofta förvanskats och blivit suddigt.

Johansson fann ett antal väl hoprullade filrullar i en gammal skokartong. När han började kopiera dem upptäckte han bilder han tidigare ej hade känt till. Halv bortglömda minnen blev synliga.

I denna bok har Johansson lagt de gamla bilderna ur skokartongerna samman med nytagna stämningsfulla detaljbilder. Fotografierna får en roll som framkallare av en tid som gått och dess kopplingar till idag.

Alla bilder är svartvita men boken har ett särdeles lockande gult omslag samt några textsidor i ljust rosa.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Martina Korosec: The Red Thread

Martina Korosec
The Red Thread
Eget förlag 2018
ISBN 978-91-639-9379-4

 

På omslaget, en tant mitt i steget, på tunnelbanan, i Stockholm. Bilden är fästad på omslagskartongen med sådan där kirurgtejp som är halvt genomskinlig. Det här är en artist book. Handgjord i 20 exemplar. Boken är, som titeln antyder, sydd med röd tråd. Det är också en Stockholmsskildring.

Vi upplever ett Stockholm där paraplyer tappas bort och där personen som lämnade spåren över isen, ändå inte vågade sig längst ut på fjärden.

En gammal telefon ligger ensam i tunnelbanan, utan kontakt med omvärlden och bakom en buske står två skor, bortglömda men prydligt i givakt bredvid varandra.

Det är bilder från ett vardags Stockholm där man tar med sig plastkrokodilen till badplatsen eller somnar på tunnelbanan en sen afton. Här finns många stämningsfulla bilder fjärran från alla turistmotiv. Lite tveksam är jag till upphovspersonens självporträtt som jag tycker dyker upp lite för ofta.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Morten Andersen: “Fast cities”

 

Fast cities

Morten Andersen

Journal, 2018

ISBN 978-91-87939-35-8

Den första gången jag såg Morten Andersens bilder var på Fotografernas förbunds bibliotek i Stockholm. Där hade, på outgrundliga vägar, hans första bok Fast City hamnat. Det var en liten bok som handlade om Oslo. Det fanns en frustande energi, en virvlande livsglädje i den boken. Bilderna var svartvita,

Nu 22 ( om jag räknat rätt) böcker senare finner jag samma obändiga livsglädje, men med ett större allvar. Fast city utgavs 1999 i en tid då vi såg fram mot mot ett nytt århundrade. Idag vet vi inte om människoarten kommer att uppleva nästa millennieskifte.

Andersen har rest till nio megastäder jorden runt. En megastad är en stad som har mer än 10 miljoner invånare. 2017 fanns det 47 städer av den storleken.

Han rör sig oftast i de områden där de mindre bemedlade bor. Bland folk som bor i stora hyreskaserner eller helt enkelt på gatan. Det han helst skildrar är det myllrande gatulivet.

Morten Andersen har aldrig varit någon vän av det vi kallar perfekt teknik. Jag tror att det ligger en mycket medveten tanke bakom alla oskarpa, dubbelexponerade, slarvigt komponerade bilder. Bilder som ofta har urfrätta eller “felaktiga” färgtoner.

Det är säkert en motståndshandling mot de ” vackra” bilder som är som vi ständigt blir exponerade för. Vi tvingas in i bilderna för att utreda vad det är som egentligen händer. Jag upptäcker nya saker vid varje bläddring. Några svar ges sällan, fantasin får fritt spelrum.

 

Bilderna är blandade, vi förflyttas från till exempel Lagos vidare till Sao Paolo på samma uppslag och så på nästa sida vidare till Kolkata ( fd Calcutta) eller Dhaka. Men samma saker pågår överallt; människor som är på väg eller som bara står och glor och inte vet vad dom skall ta sig till. Människor som möts och någon som får en kyss. En annan blir förbannad för att han inte får åka med bussen. Samma saker som hela tiden sker i Örebro, Säffle eller Jokkmokk.

Så bokens budskap blir att vi alla är ganska lika oavsett var vi bor. Vi människor kämpar på med vårt, gör så gott vi kan och ger aldrig upp.

Tommy Arvidson, skribent i Göteborg

Johan Bergmark: “Let there be rock”

 

Gre-Ny-Lin, förlag 2018
ISBN 978-91-977449-2-8

Mitt intresse för musik har haft sina up and downs skulle man kunna säga. På sextiotalet kunde jag det mesta; visste vem Richard Starkey, Peter Noone och David Jones var. Jag hade järnkoll på när Clapton spelade med i Yardbirds och när Jeff Beck tog över.

Sedan tappade jag intresset för musik. Tyckte att punkgrupperna hade roliga namn, som Pojkfan trilskas och Grisen skriker men lyssnade egentligen inte på dem.

Så när jag nu bläddrar i Let there be rock upptäcker jag att jag inte har en aning om vilka de flesta personerna är. Ja, Nick Cave och Thåström identifierar jag. Och Lill-Babs, Torsten Flinck och några till. Men Emily Barker, Tiger Stripes och Morphine är helt okända för mig.

Men först, låt oss titta på utanverket. Boken kommer i en låda som liknar en väldigt sliten, och av framkallningsångor tintad, fotopapperskartong från Kodak. Texten ser ut som om den vore gjord med gamla slitna trätyper. Själva boken är av typen öppen rygg. Pärmarna efterliknar en gammal blekt kartong och omslagets bild är naturligtvis låtsaspåklistrad med gaffatejp (äkta) Trådbildningen är gjord med röd tråd. Handskriven text blandas med sådan där typewritertext. Och så får man en singel och en liten bild på Thåström med som extra godis. (Jag pratar nu om Deluxe utgåvan)

Det är mycket attityd alltså. Men det håller sig ändå inom någon slags gräns. Och bilderna är, och får vara huvudsaken.

Bergmark arbetar mycket med att förbrylla oss. Han skriver så här “I min värld är alla musiker helt vanliga människor. Då gäller det att porträttera dem ikoniskt.” Och han kämpar på, med skrynkliga eller rivna fotopapper, grejor i ögonen och konstiga vinklar. Och han gör det så bra. För det finns även här en gräns och frågan är om en sådan som till exempel Annie Leibovits ibland överträder den. Det där underliga som uppstår när den finurliga bilden blir viktigare än den avbildade personen. Bergmark porträtterar utan att det jämt blir jätteskojigt. Han hittar ofta någon inre melankoli.

Men sen är det ett faktum att popmusiker ofta älskar att framstå just som popmusiker. Slitna gympadojor och jeans, rutig skjorta och lite krimskrams om halsen. Kanske en väldigt sliten keps. Det där skulle jag ha älskat om det hade varit mina idoler the Animals som porträtterades 1968, men eftersom jag inte känner till de här musikerna blir jag ibland lite “lost”.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

2018 års allra bästa fotobok?

 

Det är listornas tid igen. Listorna över vilka fotoböcker som vissa bedömare anser vara årets bästa.

Photoeye är en av de mest välrenommerade.

Men jag tycker bäst om Christer Eks mer nedtonade funderingar över några böcker han tyckte om under året.Och så finns de ju de som försöker maximera allt. Viory Schelleken har letat fram alla åsikter om årets fotoböcker och gjort en MEGALISTA av hela rasket. Så nu vet vi, vilka som var de som gällde under året.

Jag konstaterar, med aningens rodnad, att jag inte känner till så värst många av de böcker som presenteras. Och då påminner jag mig själv om det där uttalandet som chefen för MOMAs fotoavdelning gjorde redan för sådär en fem år sedan. Nämligen att idag har ingen, ingen, en chans att hänga med i, och ha översikt över, den rasande flod av fotoböcker som produceras.

Så vi får väl nöja oss med att älska de fantastiska böcker som ändå kommer i vår väg. Och trots överflödet av listor så kan jag naturligtvis inte låta bli att prata om de böcker jag tyckt mest om under året. De böcker jag kommer att plocka fram ur hyllan under många år framåt.

Nina Korhonen: Monkey to monkey

Formgivning: Patric Leo

Eget förlag 2018

ISBN 978-91-639-4645-5

En kinesisk “Svensson” (vad det nu kan heta) är inte så olik en svensk “Svensson” Man strävar på med sitt, slaktar en gris till helgen, tar sig ett dopp med kompisarna eller tar sig en fika på Naturhistoriska museet, sittandes under den uppstoppade elefantens mage. Korhonen skildrar det lantliga Kina och det inte så moderna småstadslivet i Kina. Hon betraktar människorna hon möter, kärleksfullt och med respekt.

 

När jag tittar på gubben som tar sig en tupplur på tåget så slår det mig att den där scenen skulle man kunna få uppleva på morgontåget mellan Göteborg och Stockholm också. Vi blir alla trötta då och då.

 

 

Vanessa Winship: And times folds

ISBN 978-1-912339-09-9

Formgivning: Morgan Crowcroft-Brown

Mack books 2018

Detta är egentligen en katalog till en utställning som visades på The Barbican i London under senare delen av 2018. Men också en välbehövlig sammanfattning av Winships arbete fram till idag.

 

Hon är en fotograf som har haft en lång startsträcka. Kanske på grund av att hon under många år har arbetat och bott i Östeuropa. Det var först när hon fick det prestigefyllda Cartier Bresson priset 2011 som hon blev riktigt uppmärksammad. Den resulterade två år senare i boken She dances on Jackson, en skildring av USA som mycket väl kan mäta sig med Franks The Americans.

Hennes bilder har den där poetiska framtoningen som gör att de lever kvar i ens tankar långt efter att man sett dem. Hon gör en slags gatufotografi som är fri från lättköpta poänger men ändå har fångat det där avgörande ögonblicket.

Här presenteras de stora projekt hon jobbat med sedan slutet av 1900 talet. Sweet nothings är en fin serie porträtt på skolflickor från Turkiet som har en gripande enkelhet i uttrycket. Den blev en bok 2008.

Och så en favorit som jag tidigare skrivit om: Rikard Österlund: Look im wearing all the colours.

En härlig hyllning till livet och kärleken. En bok som påminner oss om att mitt i livets svårigheter finns möjligheter.

Man kan fråga sig vad som karaktäriserat 2018 års fotoböcker. En liten, men viktig detalj är att metoden att binda böcker med öppen rygg har blivit nästan standard. En bok tillverkad på det sättet faller ut mycket lättare och ett uppslag med utfallande bild kan läsas som en stor bild. Inte som två bildhalvor. Nackdelen är att boken ofta blir lite sladdrigare än en traditionellt inbunden bok.

När jag tänker igenom vilka böcker jag sett under året så är ungefär hälften gjorda huvudsakligen i svartvitt. Men det är också vanligt att man blandar svartvitt och färg. Och böcker med komplicerade historier där text, arkivbilder, bilder på föremål förstärker den fotografiska berättelsen blir allt vanligare.

Och så finns motsatsen, en samling bilder från samma plats med samma utsnitt där endast detaljer förändras och skapar en minimalistisk berättelse.

Det vi kan förvänta oss av framtiden när det gäller fotoböcker är mindre och mindre upplagor och fler och fler titlar. Detta på grund av att den digitala trycktekniken nu har blivit så bra att den kan tävla med offsettrycket när det gäller bildkvalitet. Och med digital tryckteknik blir det inte alls samma startkostnad. Så fotobokens framtid är ljus. Det gäller bara för oss läsare att hitta fram till favoriterna.

Den 5 april får vi veta vilken bok som blir vinnare av Svenska Fotobokspriset. Missa inte den fotoboksfesten i Stockholm. Där får man en överblick över den svenska fotoboksutgivningen. Där brukar visas åtminstone en 80-90 böcker som man kan bläddra fritt i.

Tommy Arvidson, Göteborg. Ha ett bra nytt år!

 

Helge Skodvin “Deilig er jorden”

 

Fotografi: Helge Skodvin
Text: Frode Grytten
Flamme Forlag 2018
ISBN 978-82-8288-289-7

Äntligen, en rejäl känga mot den högtid som får människor att bete som programerade robotar! Den högtid då alla hämningar släpper. All slags fånig utsmyckning är plötsligt tillåten, ja rentav påbjuden. Folk klär ut sig i utstyrslar de under andra tider av året skulle skämmas ihjäl av att ses i.

Inte ens det minsta kontorsutrymme eller, ve oss, den största affärslokal får stå odekorerad. Granar i allehanda material, girlanger och gigantiska plasttomtar, som kan ge ett barn livslånga traumatiska störningar, är allmängods på offentliga platser.

Helge Skodvin (Ni minns väl 240 landscapes?) har under fyra års tid med en extrastark ringblixt irrat runt i Norge och frossat i julrenar, granar och tomtemössor. Ett nära hundratal bilder gör att vi får mardrömmar och drabbas av en juldepression som inte lär släppa förrän de sista granbarren lämnat sitt ursprung.

 

 

Som om inte detta vore nog så får vi en serie utmärkta texter av den för mig okände Frode Grytten. Men vad vet vi om våra nordiska grannar? Han har varit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris. Jag får någon slags känsla av att han skriver lite som Tomas Bannerhed.

I novellen Ønskeliste får vi höra om mannen som inte onskar sig; Han ønsker seg ikkje fleire slips, ullsockar, vottar, handskar, skrorter, genserar……Han ønsker sig ikkje flere proseccoglas eller Zenkuru fotmassasje……  Han ønsker seg bare litt fred.

Denna bok får bli min bästa vän i julträsket.

Tommy Arvidson, Skribent och fotograf i Göteborg

Thomas Malmsborg: “Återbesök”

Fotografi och text: Thomas Malmsborg
Förlag:GML förlag, 2018
ISBN 978-91-88851-11-6

I fjorton små noveller berättar Malmsborg om fragment av ett liv. Om att resa och att återvända, om att bygga ett skåp i körsbärsträ eller om att fånga och tillreda en gädda. Det är känsligt och exakt berättade händelser vi får ta del av. Många av historierna är dråpliga, en del lite sorgliga.

Tydligt är att författarens favoritförfattare heter Stig Claesson. Plötsligt finner jag att jag sitter och stryker under ord som jag inte hört på länge, ord som tillhör ett svunnet femtio eller sextiotal, och som skulle ha kunnat uttalas av Claesson eller Rådström (den äldre). Ord som alltmedan, därjämte, dristar, alltnog och opåkallat. Först tycker jag det är lite originellt men så småningom uppfattar jag det som ett slags konstlat manér. Till författarens fördel får man tillägga att han inte dristar sig till att använda ordet luguber.

Alla novellerna är ledsagade av svartvita bilder. Porträtt på vänner, kärestor och helt okända människor. Landskap och fina iaktagelser från olika delar av världen.

Det finns en slags godmodigt ton i boken. en slags förhoppning om att när alla förtretligheter övervunnits så är det ändå gott att leva

 

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

 

Bengt Persson: “Byarna hemmavid”

 

Fotografi: Bengt Persson

Text: Christin Hult

Formgivning: Christer Strandberg

Förlag: Albin50, 2018

ISBN 978-91-639-8459-4

Att läsa den här boken är ungefär som att sätta sig ner och ta en fika med Bengt Persson. Han berättar den ena historien efter den andra. Som den gripande historien om Vallkärras skönhet, Ester, som nattetid sköter om trädgården till den ödegård där föräldrarna en gång bodde. Vid 90 års ålder ville hon ha nattlig färdtjänst från bostaden i Lund för att fortsätta sitt värv, men får avslag.

Han berättas så levande, och det beror på att han var där, spanade på henne. Men några bilder tog han inte. Och det är ju det som är det fina. Berättelsen lever kvar inom oss. De bilder vi får se föreställer den förfallna gården, och visst är det väl hennes cykel som ligger där halvt täckt av fjolårsgräset. I ett uthus hänger en mögelfläckig kavaj kvar.

 

Men när han berättar om gåsaslakten i Stångby eller om sista affären Östra Odarslöv så sker det med en finstämd klassisk typ av dokumentärfotografi. Och bara den som själv har bott i trakten kan ta såna landskapsbilder där jord och himmel möts och där de hamlade pilarna står i givakt.

 

 

 

I den avslutande delen av boken ser vi hur villor och radhus ockuperar den bördiga åkerjorden. Men ännu står fågelskrämman kvar i dimman.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg