Om fotoboken | Uncategorized
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
1
archive,category,category-uncategorized,category-1,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Hasselblad Photography Art & Research”

”-”En stor liten konstinstitution i Göteborg, med förbindelser till världen” Så beskriver sig Hasselbladstiftelsen som nu fyller 40 år.

Jubileumsskrifter brukar ofta vara fyllda med floskler och självberöm. Men icke denna. Jo, man är förvisso stolt över vad man åstadkommit men här finns också reflektioner om sådant som inte blev så lyckat.

Curatorn Sara Walker inleder med en kortare historik. Hon avslutar också boken med en text om själva kärnverksamheten, utställningarna och priset. Där konstaterar hon att mellan 1980 0ch 2018 har 8 kvinnor och 31 män fått priset. Den första kvinna som fick Hasselbladpriset var Susanne Meiselas. Hon belönades 1994. Walker diskuterar också hur inriktningen på Hasselbladspriset har varierat, från att i början ha varit ett pris för fotofoto till att svänga över mer och mer till ett pris för konstnärer som utrycker sig med hjälp av fotografi. Många muttrar ibland över detta, även jag.  Men när jag googlar listan på pristagare ser jag dock att en överväldigande majoritet är fotografer!

Denna intressanta fråga diskuteras också i de övriga kapitlen. Louise Wolther, forskningsansvarig på Hasselblad ger en bred översikt över hur man vrider och vänder på fotografibegreppet för att försöka utröna hur vi såg på det, hur vi ser på det idag och kanske hur vi uppfattar fotografi i framtiden. Fotografi är ju en företeelse som kan se ut på så många olika sätt och som griper in i vår vardag mer och mer. Vi avbildar och blir avbildade i en takt som egentligen är ganska skrämmande.

Nuvarande chefsintendenten Dragana Vujanovic Östlind och Cecilia Sandblom, konservator, berättar om hur dagens arbete går till bakom kulisserna och tidigare ledaren Gunilla Knape ger intressanta tillbakablickar.

Det är naturligtvis en fröjd att höra att Hasselbladbiblioteket katalogiserar alla böcker efter fotografen i första hand. Bibliotekarien Elsa Modin har numera också börjat föra in uppgifter om vilken typ av bindning som böckerna har.

Sören Gunnarsson ger en initierad inblick i hur det kunde gå till under de första åren.

Boken avslutas med en presentation over de utställningar och publikationer man producerat under åren. Nästan ett åttiotal böcker av varierande omfång har man gjort, samt ett otal utställningar.

Det är tydligt att Hasselbladstiftelsen är en plats där det fotografiska uttrycket frejdigt diskuterats och omvärderats under åren.

När man ser vad denna lilla institution åstadkommit under 40 år så kan man inte undgå att bli imponerad. Jag utnämner dem omedelbart till Sveriges bästa Fotografiska Museum

 

Fotografi: Otaliga
Redaktion: Jenny Blixt, Dragana Vujanovic Östlind, Stefan Jensen, Sara Walker.
Text: Intervjuer av Karolina Modig; Dragana Vujanovic Östlind, Cecilia Sandblom, Elsa Modin, Gunilla Knape, Hasse Persson, Linda Nordlander Frisk. Texter av Sören Gunnarsson, Louise Wolthers, Sara Walker.
Formgivning: Waters Löwenhielm
Förlag: Hasselbladstiftelsen

Åke Ericson ”Beyond Afghanistan, the Struggle of the  Refugees”

Ericson har följt några afganska flyktingar i deras kamp för att få ett drägligt liv, ja i en del fall för att överleva.

Det första stycket handlar om de sittstrejker som pågick i Stockholm under sex veckor 2017. Man protesterade mot Migrationsverkets beslut om utvisning av ungdomar till Afghanistan. I del två får vi se en serie finstämda porträtt på de protesterande ungdomarna, som kompletteras med en text om varje avbildad person.

I del tre har fotografen följt en utvisningshotad flykt till Paris. (Frankrike ser annorlunda på riskerna med att deporteras till Afghanistan, jämfört med Sverige.) Han kommer att bo i ett tältläger under en av Paris broar.

Ericson jobbar i en nyhetsdokumentär tradition. Bilderna är nära, fångade i det avgörande ögonblicket. Bokens del ett och tre är tagna i färg. Jag kan inte låta bli att fundera över hur resultatet hade blivit om man arbetat med mindre mättade färger. Det här är ju en ganska tung historia. De svartvita porträtten blir till en vilopunkt mellan färgkaskaderna.

Det finns en bok till som behandlar samma ämne: Thord Erikssons ”Dom som stod kvar”. Utkommer på Natur och Kultur.

En tillhörande utställning  pågår på Galleri Kontrast till den 13 oktober.

 

Fotografi: Åke Ericson
Text: Agneta Pleijel och Åke Ericson
Formgivning: Eleonora Bergendal/ La Strada Studio
Förlag: Dokument, 2019

 

Jan Stenmark: “Nattlampa”

 

Formgivning: Johan Melbi

Förlag: Kaunitz-Olsson, 2019

Stenmark utan text, det blir till en mardröm. I en serie svartvita collagebilder visar det sig att det idylliska svunna Sverige som han så gärna återvänder till innehåller de mest vidriga faror. Armar sträcks ut ur mörka hålor, kroppar försvinner in i andra. Perspektiven är upplösta. Och precis som när vi drömmer kan allt, allt, hända. En riksväg som brer ut sig i ett sommarlandskap tar plötsligt slut och under vägbanan hukar sig ett gäng skolbarn så som man fick lära sig att göra vid en atombombsexplosion på 1950-talet.

 

 

När han nu skapar sina collage utan texter blir vi plötsligt berövade det där befriande flatskrattet. Ändå så finns humorn och berättandet där som en underliggande ton. När mor i stugan skjuter in prinsessan i bakugnen är vi förflyttade till de gamla folksagorna.

 

I en bild ligger en plånbok uppfläkt på en blomsteräng. När man studerar bilden noggrannare ser man de två buspojkarna som ligger på vakt beredda att ”dra plånbok”, det gamla bustricket där en tråd är fästad i plånboken.

 

I en annan bild bär en man på något som ser ut som en stor oformlig rörledning. Plötsligt ser jag vad det är; de där plastpinnarna där alla delarna till de plastbyggsatser vi byggde som barn satt fästade.

Bilderna kommer uppenbarligen ur gamla veckotidningar från första halvan av 1900-talet; Såningsmannen, Lektyr, Folket i bild, Man har varit noga med att bevara de toner som de gamla svartvita bilderna har.

 

Stenmark målar upp en värld där människorna strävar på med sitt trots att fasan och skräcken hela tiden ligger på lur, och världen är egentligen helt obegriplig.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

 

 

 

 

 

Emanuel Cederqvist: ” The margin of error”

Formgivning: Studio Moss

Förlag: Blackbook Publications 2019

 

Enligt SMHI så är det idag, den 28 juni, i Sarektjåhkkå, Sareks nationalpark, minus 1 grad på dagen och minus 4 på natten. Jag längtar inte dit, men Cederqvists bok får mig att förstå att det är en intressant plats och en fantastisk naturupplevelse.

 

Han vandrar i fjällmassivet i professor Axel Hambergs fotspår. Där mitt ute i den mest fagra vildmark vi har i Sverige försökte Hamberg i början av 1900-talet ta kontroll över naturen genom att upprätta mätstationer med diverse meteorologiska och andra instrument. När Cederqvist idag vandrar i samma marker ser han istället ”en möjlighet att släppa kontrollen.”

 

Denna bok smälter samman upplevelser från olika tider, från en plats som enligt hemsidan är Sveriges mest otillgängliga nationalpark. Den nutida fotografen skapar collage där halva bilden är tagen runt 1920 och den andra halvan idag. Vi anar skillnaden eftersom halva bilden är i färg och den andra är svartvit. Motivet har inte förändrats nämnvärt.

Kanske är det här en naturfotobok för vår tid. Nu när vi översvämmas av naturfilmer i alla media. Naturfilmer som har en sådan teknisk perfektion att ingen fotobok kan konkurrera med dem. Vi får här istället en berättelse om platsen, en berättelse där texten är lika viktig som bilden. Boken som fysiskt objekt inbjuder till bläddrande fram och tillbaks och reflektion.

 

Cederkvist blir själv så fascinerad av Hambergs vetenskapliga arbeten att han skaffar sig en heliograf, ett instrument som mäter antalet soltimmar per dag. Denna monterar han upp på sitt tak hemma i Göteborg, som en slags hommage till de vetenskapsmän som en gång försökte tämja naturen.

 

I en tidigare bok (Observatören, 2016) har Cederqvist skildrat en av Hambergs kollegors försvinnande. Emanuel Hofling går bort sig i dimman på fjället en dag 1917. Man har återfunnit en guldring, en barometer en ryggsäck och ett fickur, men ingen kropp. Man läser med fördel bägge böckerna tillsammans.

Tommy Arvidson, Fotograf och skribent i Göteborg

 

 

Gerry Johansson: “American winter”

 

Jag vet inte varför jag har liksom hukat mig inför den här boken. Kanske är det hopplösheten. I dessa svartvita bilder från Kansas, Nebraska, Syd Dakota, Nord Dakota, Montana, Wyoming och Colorado.

 

Prärien, the High Plains. En plats där temperaturen kan variera mellan -40 och +40, enligt Vikipedia. En landsända med mycket kyrkor, eller enligt statistiken en plats där man iallafall ofta besöker sin kyrka. Men också den landsända där man super mest.

 

I tvåhundrafemtio bilder sorterade i bokstavsordning efter plats får vi en glimt av samhällen som Dannebrog, Frankfort, Center, Speed, Tolstoy och White Earth. Alla dessa silos, rostiga jordbruksmaskiner, småhus där nysnön visar att ingen är hemma.

 

Kanske är det dessa oändliga slätter utan slut som brer ut sig i bakgrunden. Som bäst kan betvingas med de enorma Peterbilt lastbilarna.

Kanske är det den obönhörliga vintern, som verkar påminna om den skånska vintern med snödrev och lömska isfläckar med bildäcksmönster. Jag vill inte dit, men jag kan länge sitta och betrakta den där ensamma lagerbyggnaden i Mellette, Syd Dakota. Stjärnbaneret på fotografiet står rakt ut i vinden, det ser ut att vara fruktansvärt kallt.

 

Johansson är allvarligare här än i sina tidigare böcker. Men visst finns den där klara humoristiska blicken som inte missar en trappa som slutar i ingenting eller ett hus som är halvt. Han skapar bilder efter sina egna djärva kompositionsregler. I Dalton, Nebraska väntar fotografen in skuggan från en stolpe så att den elegant glider in i en husknut.

Kanske är det något med oss svenskar och den deprimerande vintern. Jag har svårt att läsa Tunbjörks Vinter också. Nu läser jag på vebben att American winter är en av fyrtio nominerade till Arles fotofestivals bokpris. Jag skulle gärna se att den vinner. Det här är stilsäker fotografi i världsklass.

 

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Anders Petersen Stockholm

 

Anders Petersen Stockholm

Text: Göran Odbratt

Formgivning: Patric Leo

Liljevalchs / Max Ström 2019

 

Petersen har porträtterat stockholmarna. Bilderna ställs ut på Liljevalchs och ges ut som katalog. (Och missa inte Stefan Bladhs film om fotografen; “Utan längtan- ingen bild)

Och jag undrar om Stockholms stad kommer att förse sig med ett antal ex för att dela ut som gåva när prominenta gäster besöker huvudstaden.

Det borde dom göra. För boken (som innehåller ungefär häften av utställningens 500 bilder) visar hur de stockholmska medborgarna lever och dör idag. Och den gör det på ett mycket intensivt och närgånget vis. För här har en fotograf varit i farten som insisterar på att ”människor gillar att bli störda”

Här ligger en kvinna på ett operationsbord, fyra sterilklädda och munkåpeförsedda personer gräver i hennes nedre regioner. Hon vänder sig mot fotografen och ler. En ung kvinna tar sig själv på könet sedan hennes partner har somnat med huvudet vilande mot hennes bröst.

Det är intressant att se vilken hantverksskicklighet Petersen besitter. Hur han lyckas fånga de sekundsnabba ögonblicken som vi andra knappt ser. Nobelmiddagsgästen som drömmande dansar genom Blå hallen, kvinnan som på begravningen i sorg vidrör kistan, tungan som hänger ute på spelaren som hoppas på storvinst på Solvalla.

Men allra bäst är han att skildra det som sker eller inte sker i möten mellan människor. Fotbollstränaren/Pappan? Som käkar korv med bröd och samtidigt coachar en ung spelare. De två äldre kvinnorna som samtalar så intensivt, eller dansar de rullstolsdans? Den badbyxklädda mannen som blir intensivt omplåstrad av kamrater.

Bilderna är tagna under de senaste fyra åren, dock finns här några äldre pärlor som det hade varit tjänstefel att utelämna; Det fina porträttet på Harry Holmberg som första gången kunde ses i Pockettidningen R, 1979. Paret som kramas i Gallerian, från en bildessä i tidningen Reportage 1980.

Inom den fotografiska stil som Petersen företräder finns det en intressant företeelse En slags tradering, ungefär som inom bluesmusiken. Visst kan man se likheter mellan Petersens hund och Moryiamas Stray dog. Och visst finns det en viss likhet mellan Petersens älskade par på gärdet och Bruce Davidsons älskade par i baksätet på en bil i Brooklyn. Kanske har jag sett för många bra bilder i mina dar, men här kan vara ett ämne för en foto historiker att reda ut.

Redigeringen av ett sådant här omfattande bildmaterial är naturligtvis svår. Men här överraskas läsaren hela tiden av kontraster. Röjarrock och Nobelfest på ett uppslag och så på nästa, en man som funnit en tillfällig sovplats i ett trapphus.

Det har alltid varit mycket hud i Petersens fotografi, så också här. Men de mer extrema avklädda bilderna finns inte här. Jag minns en journalistkollega som en gång sade att han nog gillade Petersens fotografi ”men den där bilden på gubben som slickade en kvinna i rumpan ändå var lite för mycket.”

Det är någonting med Petersens bilder som gör att man inte glömmer dem. Kanske beror det på kontakten mellan fotografen och motivet, som sen förmedlas vidare till oss. Vi ser en fotograf och en medmänniska.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Håkan Strand: “Silent moments”

 

Håkan Strand
Kerher förlag, 2018
ISBN 978-3-86828-869-8

Det första jag kommer att tänka på när jag ser omslaget på denna bok är de där Ilford Multigradekartongerna. När man skulle sprätta upp en ny hundrabunt så stannade man alltid till, kanske tände förstoringsapparaten för att se riktigt, på den där bilden som var på kartongen. Nästan alltid en naturbild. Eller någon stadsgata i dimma.

Just sådana bilder är den här boken fylld av. Olivier Delhoume skriver i inledningstexten “Han erbjuder oss en lugn oas från virvelvinden av visuella intryck”

Bilderna, en på varje uppslag, är fyrkantiga, återgivna på ett tjockt, aningen gultonat papper. Här finns bilder från Sverige och resten av Europa. Några bilder från USA. Men var bilderna är tagna är ju inte så viktigt. De är perfekt komponerade och erbjuder oftast någon slags stillhet.

Efter ett par bläddringar grips jag av någon slags irriterande oro. Skulle det inte kunna fått vara en liten förvirrad turist i hörnet på den där bilden med motivet från kajkanten i Venedig. En turist i ett sådant där fånigt plastskynke som man köper när det regnar. Och de här långtidsexponeringarna ut över vattenvidderna eller i form av ett vattenfall på Island, har man inte sett dem förr? Kanske på någon vägg?

Det hela blir lite för vackert, lite för stillsamt. Jag tror att detta är en bok som egentligen vill vara en utställning. Eller ännu hellre en solitär bild på en Ilfordkartong.

Tommy Arvidson, fotograf

(som alltid drömde om att få en bild på omslaget till en bunt fotopapper)

Sebastian Sardi: ”Black Diamond”

Det brinner i  tusentals kolgruvor världen över. En slags lågintensiv eld som i en del fall har pågått i flera hundra år. Sardi har besökt ett antal kolgruvor i Indien. Han har porträtterat arbetare i det gråa förödda landskapet. Vi möter stolta, hånfulla, trötta och förhoppningsfulla blickar. Det här är blickar som det är svårt att värja sig för. Ett vittnesbörd från människor som för att överleva förstör sin egen miljö. Och inte bara den. Några bedömare pekar på, visserligen osäkra, men ändå åt ett håll pekande siffror som säger att bränderna i världens kolgruvor står för tre procent av världens koldioxidutsläpp. Alltså lika mycket som utsläppen från flyget.

Några utfallande helsidesbilder visar ett landskap där växtligheten gett upp. På ett sätt ger denna bok en djupt pessimistisk bild av världen. Om det ser ut så här på vissa platser, hur skall vi klara de procentmål som det ständigt talas om?

Men en del blickar är fyllda av en obändig envishet och en attityd som visar att detta är människor som aldrig ger upp. Det ger ändå en smula hopp.

En inledande text av Sukruti Anah Staneley ger en bakgrund till dagens stenkolsindustri i Indien. Jenny Maria Nilsson har gjort en intervju med fotografen.

Fotografi: Sebastian Sardi
Text: Sukruti Anah Staneley, Jenny Maria Nilsson
Förlag: Kerher, 2019
ISBN: 978-3-86828-872-8

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Lotta Törnroth: Imaginära öar

På gränsen mellan land och hav står Törnroth och kastar ett ljus mot betraktaren. Det hela tilldrar sig på Grönland. Efter att ha fotograferat i det kalla landskapet, där nästan allt är vatten i olika former, tar hon med sig lite havsvatten till sitt tillfälliga hem. Fryser in det tillsammans med blått pigment. Nästa dag får isblocket sakta smälta på ett akvarellpapper. Där, på världens största ö, låter hon små imaginära öar växa fram på papperet.

Ett isstycke får följa med hem och så nedsänks Labradorhavets vatten i det varmare Kattegatt i en stämningsfull ceremoni. Iréne Berggren har skrivit en inledande text. Fotografen har skrivit en avslutande text. 

Jag betraktar Törnroth vackra bilder och försöker fundera ut på vilken ö jag skulle välja att bosätta mig. Kanske på den där saltkristallerna har bildat olika platåer?

Sen hamnar jag i grubblerier om hur själva naturen betraktar dessa experiment med havsvatten och färgpigment; med ett upphöjt lugn och utan att låta sig beröras. Men vi människor ger aldrig upp, vi försöker igen. Och så kan vi inspireras till många intressanta tankar av lite saltkristaller och färg.

Fotografi och akvarell: Totta Törnroth
Formgivning: Dennis Hankvist
Text: Iréne Berggren, Lotta Törnroth
Dikt: Jessie Kleemann
Förlag: Blackbook Publications, 2019
ISBN: 978-91-982555-7-7

Erkki Saikkonen: Winter approaching

Fotografi: Erkki Saikkonen
Text: Tore Hagman, Sievert Sjöberg
Formgivning: Stefan Granqvist
Förlag: Nevabooks, 2019

 

I Saikkonens bok ser vi inga människor. Landsbygden ser avfolkad ut. Och det är den ju också. På 1920 talet jobbade 30 % av Sveriges befolkning inom jordbruket, idag några ynka procent. Bondens arbete går snabbt och effektivt.

Det vi ser på åkrarna är de ensilagebalar som folk förfasades över när de introducerades. Idag är de kult. Från början vita eller gröna, kan man numera även få syn på rosa eller skära plastbollar. De sistnämnda är tillverkade i ideell avsikt för att stödja bröstcancer och prostatacancerforskningen. Ibland är de sprayade med andra budskap.

Fotografen har gjort en kronologisk berättelse om dessa tingestar och deras släktingar, de dubbelt så stora halmbalarna, samt höstens potatis och rotfruktslådor. Alla har de funktionen att så effektivt som möjligt ta rätt på det som markerna ger.

Bilderna har en lätt apokalyptisk ton över sig. Ovädersmoln hopar sig, dimman drar in. Eller så lyser en obarmhärtig sol hårt över landskapet. Mina tankar går till förra sommaren med torka och foderbrist.

Visst har vi tidigare sett arbeten där ensilagebalar förekommit men då oftast som något lite roligt och udda inslag i det pastorala landskapet. Saikkonen tar balarna på allvar. Han sätter in dem i ett näringspolitiskt sammanhang.  Kanske kommer dagens barn få något vått i blicken när de berättar för sina barnbarn om de där olikfärgade bollarna som livade upp landsbygden.

 

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.