Om fotoboken | Fotoböcker 2013
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
99
archive,paged,category,category-fotobocker-2013,category-99,paged-5,category-paged-5,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Between the shell

between_the_shell_1

Paul Salveson

ISBN 9781907946431

Mack books 2013

Ni vet hur barn gör. Så där självklart konstaterar dom -Jag måste tejpa ihop bordsduken. Eller, -Ostbågen vill titta ner från pallen. Eller, -Alla vitaminpiller måste gömma sig under täcket, nuuu!

between_the_shell_7

Själv säger Salveson att han velat återge vad som händer på natten, när sakerna i ett hem får ett eget liv och uppför sig lite hur som helst. Det börjar ånga bland avloppsrören och tyngdlyftningsvikterna sätter sig bekvämt tillrätta i finfåtöljen. Ibland dyker mystiska händer upp och håller fram en bit deg eller klämmer på en skumplastskiva. Bilderna är tagna i hans föräldrahem och ger onekligen en helt ny och överraskande inblick i amerikansk heminredning.

Salvesson har förpackat och ställt samman vardagsföremål på ett sätt som vi aldrig tänkt oss. Det här är en bok som leker med verkligheten och för oss in i en värld som liknar drömmens. Han arbetar i en absurdistisk konstnärlig tradition. Vi kanske blir lite provocerade, eftersom det här är fotografi, d.v.s. något som påminner om verkligheten. Men man kan ju stoppa upp en get, sätta en bilring runt magen på den och ställa ut den på ett museum så varför skulle man inte kunna göra sådana här fotografier?

between_the_shell_5

Det här kan möjligen vara den underligaste fotobok som publicerades 2013. Möjligen då i konkurrens med det lilla häftet från Café Royal books med titeln: Photograph Converted into Morse Code.

Men Between the shell är mycket roligare och mer inspirerande. Den får oss att upptäcka det intressanta i det till synes meningslösa. Och till slut sitter man där och funderar. Var kommer alla fula golvmattor, dukar, sängkläder ifrån? Vem är det som sitter och designar alla dessa vardagsföremål som vi omger oss med?

Paul Salveson är vinnare av priset First Book Award 2013. Priset består i att man får sitt projekt utgivet i bokform. Boken är utgiven i ett samarbete mellan förlaget MACK och National Media Museum i Bradford, England.

Och till sist: Bokens formgivning! Den är gjord som en barnbok med alla sidor i 600gr kartong. Den fyller ut ordentligt i bokhyllan trots att den bara innehåller 76 sidor.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Geten står på Moderna Museet och är signerad av  Robert Rauschenberg.

Anders Petersen rec.1

MXS-ANDERS-PETERSEN-webb

Texter: Urs Stahel och Hasse Persson

Formgivning: Patric Leo

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262691

383 sidor

Tarmarna på bordet, det var ett av fotografen Anders Petersens närmast provokativa uttalande under den workshop han hade i Luleå 1983. Jag var själv en av deltagarna och förstod väl inte riktigt vad han menade. Gå ut och fotografera ett par ni inte känner. Se till att bli hembjuden på champagne och fota dom i deras sovrum. Det var vår första uppgift. Panik.

Men han lever som han lär, Anders Petersen, många sovrumsbilder finns det i den senaste boken.

Det har nu gått 40 år sen bokdebuten med Gröna Lund och 35 år sen genombrottet med Café Lehmitz. I denna bok utgiven av Bokförlaget Max Ström visar Anders Petersen 280 bilder från hela sitt fotografliv. Boken kom ut i samband med en stor utställning på Bibliotheque National de France i Paris. Där var urvalet än större, 350 bilder i en utställning som kommer till Fotografiska i Stockholm under nästa år.

Boken innehåller en okronologisk exposé över en av Sveriges internationellt mest kända och en av Europas mest betydelsefulla fotografer. Hur många utställningar han har haft är svårt att räkna och antalet boktitlar har blivit ca 30.

Genombrottet kom som sagt med boken om Café Lehmitz, en fotografisk studie om en bar på Hamburgs ökända Reeperbahn. Under ett par år umgicks han med barens något utlevade gäster som en jämlike och fick förtroendet att skildra deras inte alltid så vackra liv. Detta arbete skulle bli startpunkten för ett förhållningssätt till fotografin och livet som har följt Anders Petersen genom åren. I en intervju förklarar han att han tror på det intuitiva, slumpmässigheten och förvirringen. Han vill lämna intellektet därhän och gå på magkänsla. Då fick tarmarna sin förklaring.

Skärmavbild 2014-01-13 kl. 09.51.39

Många fotografer föredrar att tillbringa sin tid i ett utkikstorn och förmedla sin bild av världen från distans. Anders Petersen tillbringar sitt liv i marknivå för att verkligen möta människorna. Bilden blir en naturlig förlängning av dessa möten

Efter Café Lehmitz ger Anders Petersen ut några fler böcker som utspelar sig i det slutna rummet. Fängelse, om personal och intagna på Österåkersanstalten, Rågång till Kärleken, om ett servicehus i Stockholm och Ingen har sett allt, om Enskede Skarpnäcks psykiatriska sjukvårdsenhet. Det finns många oförglömliga bilder i dessa böcker. Jag väljer tre sängbilder. De älskande i besöksrummet på Österåkersanstalten, en gammal kvinna i sin säng som ömt blir struken på kinderna och en man som i en förvriden ställning ligger och röker vid ett bord fullt av brännmärken. Allt ömsint och ärligt gestaltat.

Med små enkla analoga kameror och svartvit film fortsätter Anders Petersen att utforska miljöer och människor som han på något sätt känner samhörighet med. Allt eftersom åren gick har bilderna blivit mer utlämnande och kompromisslösa. Svärtan har blivit djupare och mer utbredd. Det naturliga ljuset har ersatts av kamerablixtens påfrestande och avslöjande fotonkaskader. Han kryper så nära att det ibland kan bli påfrestande privat.

Efter det slutna rummets begränsningar har Anders Petersen sökt sig till städerna och dess miljöer, djur och människor. Många av bilderna i boken har tillkommit under s.k. Artist in Residence. Fotografen har fått fria händer att skildra en stad eller ett område i en stad. Den franska staden Sète har fått sin egen fotografiska kollektion signerad Anders Petersen och även en bok med samma namn som staden. Där fräter solen obarmhärtigt, avloppsslangar blir till hotande kräldjur men det är samma människor här som där. Paris, London, Stockholm, Värmland, Rom, skillnaden är marginell, vi längtar, vi söker, vi älskar. Det handlar om grundläggande mänskliga behov och svagheter.

Jag märker att jag hela tiden letar efter dolda budskap i fotografierna. De ofta surrealistiska inslagen ger näring åt min fantasi och jag vill till det undre lagret. Finns det nåt jag inte förstår eller ser?

Boken slutar som Anders Petersen började, med Café Lehmitz. På de sista sidorna finns ett litet urval från denna klassiska fotoessä. Naturligtvis finns den bild med som senare blev omslag till Tom Waits Rain Dogs. Lilly och Rosen i en glädjefylld och öm omfamning. Den bilden är också omslagsbild till boken.

Som vanligt har monografier av detta slag sina begränsningar. Som en första date med en ny bekantskap är den naturligtvis alldeles utmärkt, men alla bilder är ju tagna ur ett sammanhang. Berättelserna blir aningen rumphuggna trots att bilderna i sig är fantastiska. Men se denna bok som smakprov och leta dig sen fram till originalböckerna där hela historien finns berättad. Då blir anrättningen komplett.

Hur gick det då med champagnen och sovrumsbilden? Jag blev hembjuden, vi drack bubbel och jag fotograferade.

Anders Alm, fotograf och skribent i Gammelstad.

Anders Petersen rec. 2

MXS-ANDERS-PETERSEN-webb

Texter: Urs Stahel och Hasse Persson

Formgivning: Patric Leo

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262691

383 sidor

Vi fotografer dras med ett evigt gestaltnings problem. Skall jag ta en höjdbild eller en breddbild?

Anders Petersen är en höjdbildsfotograf. Det är nämligen det enklaste och naturligaste sättet att avbilda en människa på. Och det är det han har ägnat sitt liv åt. Den här boken är en sammanfattning av Anders Petersens fotografiska liv. Och hans privata och personliga liv får man kanske tillägga. Och till dags dato får man också tillägga. I en intervju nyligen berättade han att han är fullt upptagen med att fotografera i Istanbul och i Östeuropa.

Men låt oss börja från början ( som är i slutet av boken), på Café Lemitz i Hamburg. Där på den slitna krogen fann Petersen en gemenskap och en ärlighet bland människor som ofta hade förlorat allt. Bilderna han gjorde där kom länge att prägla hans konstnärskap. Men det var bilderna från Gröna Lund i Stockholm som kom att bli hans första bok, utgiven på förlaget Aktuell fotolitteratur.

Där hittar man egentligen samma sak, ett sätt att skildra människors längtan efter att bli sedda och att finnas i en gemenskap. Och så fortsätter det med bilderna från äldrevården, fängelset, psykvården och ut i världen, Rom, London, Paris, Venedig. Ett slags nyfikenhet och ett försök att komma så nära människor som möjligt.

Idag har han gjort ett trettiotal böcker. Den senaste kom för några månader sedan. Veins, tillsammans med Jacob Aue Sobol ( Dewi Levis)

Detta är hans stora monografi. Och det är ofta lite problematiskt med böcker som skall greppa en stor del av ett livsverk. Man kanske inte är samma person när man är tjugofem som när man närmar sig sjuttiårs åldern. Men i Petersens fall visar det sig att allt hänger ihop. Som om han visste redan på sextiotalet att han bara skulle fortsätta med det här undersökandet av vad folk har för sig. Och gärna med ett sensuellt inslag. För visst är det ju så att människans viktigaste drivkrafter är, först värme och föda, sen sex.

Skärmavbild 2014-01-13 kl. 09.33.55

Det har ofta sagts om Petersen att han fotograferar alltför hänsynslöst och lämnar ut människor för mycket. Att han bara närmar sig människor som är socialt utsatta. När man i ett sådant här verk får ser helheten så märker man ganska snart att det inte är sant. Här finns visst en intimitet som kanske någon kan känna sig obekväm med men jag får en känsla av att bilderna är fotograferade med ett stort mått av värme och ömhet. Så här kommenterar Petersen saken i en intervju med Birna Marianne Klevian ( ur boken Nära avstånd, Journal 2002);

Klevian: Men alla människor har väl ett inre rum som dom värnar om?

Petersen: Ja, och därför skall man vara ödmjuk och varsam men också respektlös och hänsynslös. Framförallt ska man inte vara offer för idén om integritet. Människor gillar ju att bli störda, att känna sig sedda och inte minst bli stärkta i idén om sig själva. Helst vill vi ju gärna vara del av en samhörighet. Själv betraktar jag alla människor som mina släktingar. Dom är inte japaner, strippor i leopardpäls, psykiskt sjuka, farliga kriminella, gamla på ett ålderdomshem eller förvirrade fotografer, utan mina medmänniskor Vi är delar av den stora familjen och jag vill tränga igenom till det som förenar oss.

Det här är en inbjudande bok med stora utfallande bilder och två texter om fotografen. En författad av Urs Stahel, skribent samt tidigare chef för Fotomuseum Winterthur i Zurich, sam en av Hasse Persson fotograf skribent och tidigare b.l.a konstnärlig ledare för Hasselblad Center. Stahel analyserar Petersens konstnärskap och Perssons text är mer av en intervju med fotografen. För de av oss som följt Petersens arbeten sedan 70 talet är kanske de två texterna en aning förutsägbara. Det hade varit intressant med en mer djuplodande text. Men för de som inte är närmare bekant med fotografen kan de säkert vara informativa.

Det är en lite svindlande tanke att en de få svenska fotografer som är välkänd utomlands nu förhoppningsvis kommer att bli mer uppmärksammad i Sverige. Dels genom boken men också genom den stora utställning som just nu visas i Paris och som med all säkerhet kommer att visas på Fotografiska under 2014.

Förlaget Max Ström visar än en gång att man har muskler och intresse för att presentera stora översiktliga verk över de största svenska fotografernas viktigaste arbeten. Det samarbete man har med Fotografiska har gjort att svensk fotografi har gått från att varit en nisch som mest intresserat andra fotografer till att bli en kulturell företeelse som intresserar de breda massorna. Men det är väldigt mycket manlig fotografi som presenteras. Närjag tänker på översiktliga verk med kvinnliga fotografer kan jag bara komma på Denise Grünsteins Figure out ( Arena förlag) och en dubbel volym, vars andra del är på väg, med Tuija Lindström ( Art and Theory publishing).

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Bombay Boulevard

omslagomfot

Håkan Elofsson

ETC förlag 2013 

ISBN9789185949403

Jag skulle just skriva att de här bilderna skulle aldrig fungera på en utställning. Så kom jag på att de har ställts ut. På Fotografiska i Stockholm. Jag såg inte den utställningen men tror ändå att just de här bilderna passar allra bäst i bokform. Man måste nämligen sitta ner och titta, noga. För där på gatorna i Bombay händer allt. Och i bilderna upptäcker man nya bilder och när man läst halva boken så är man helt utmattad av alla intryck. Och så är det nog just där i Mumbai, den indiska storstaden med 20 miljoner invånare. Ett myller av människor som bara håller på och håller på.

Om någon undrar varför boken heter Bombay Boulevard och inte Mumbai Boulevard så är det därför att fotografen tycker att skrivningen Bombay både ser och låter bättre. Jag håller med.

Elofsson hade en längre tid försökt skildra gatulivet i den stora staden. Men så fort han höjde kameran blev han omringad av glada människor som ville komma med på bild. Han fann lösningen i att åka omkring i en taxi. Samtidigt fick hans fotografidentitet en knäck. Hur blev det nu med det där mantrat att man skapar bilden tillsammans med den man fotograferar?

insid1

-Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay? De kan inte värja sig från min kamera. Jag tar ifrån dem det sista de har, sin integritet.

Fotografen är trots han han sitter i en bil, väldigt nära de han porträtterar. Många betraktar den bleke västerlänningen, en del vinkar. Några befinner sig bara någon halvmeter ifrån fotografens kamera.

Jag tycker att det verkar vara en helt OK metod för att berätta någonting om den verklighet som finns längs gatorna i mångmiljonstaden. Man gör allt på gatan, grälar, lagar mat,diskar, tvättar sig eller tar en tupplur. Ett litet barn gör nummer två på trottoaren. Elofsson säger själv att det enda han inte såg där längs gatorna, var något par som älskade.

Den här boken är fylld av en slags berättarglädje. Här finns en slags barnslig nyfikenhet parad med en säker känsla för form. Och formen är oerhört viktig i en miljö som är totalt oöverskådlig.

Och när nyfikenheten, berättarglädjen och formen samspelar så uppstår bilder som man sugs in i och vill titta länge på. Dessutom så är det en härlig form på boken. Matt papper, utfallande bilder och ett kartongomslag som bara är råskuret ihop med inlagan.

Tommy Arvidson, Fotograf och skribent i Göteborg

I listornas tid!

Bara för några få år sedan var det bara några få som vid årets slut publicerade listor över årets bästa fotoböcker. I år har allt exploderat. Till och med de svenska dagstidningarnas kultursidor har insett att fotografisk litteratur är värd att uppmärksamma. SVD rekomenderade nyligen tre fotoböcker ut årets skörd. Jonas Sjöström från Göteborgs Konstmuseum var en av åtta som fick lista sina favoriter i världens bästa fototidning, British Journal of Photography. Han valde bara svenska böcker! Så blev den svenska fotografin lite internationellt uppmärksammad.

Här nedan har jag listat några listor. Snart kommer den stora listan, den alla talar om, Photoeyes åliga lista som brukar innehålla ungefär tvåhundra böcker.

Sen i mars är det dags för del tre av Parr/Badger The Photobook, a history. Det viskas om vilka som kommit med i den här volymen. På paris Photo kunde man se en dummy med ett omslag som visade att Kent Klich Palestinabok var en av de utvalda.

lich

Det är listornas tid nu!

Alec Soth

American Photo

Time

NY times

Lens culture

Mother Jones

Washington Post

I LOVE THAT PHOTO

The Guardian

British Journal of Photography 

Le monde

The Telegraph

Tall-Maja

tallomslGebers 1967/ Journal 2013

ISBN 9789198040579

1967 kom boken Tall-Maja ut. Samma år kom Christer Strömholms Poste Restante. Jag tyckte att Tall-maja var mest intressant, mer sammansatt. Jag köpte den aldrig, men kunde heller inte glömma den.Den var så annorlunda mot all annan fotografi i den då rådande dokumentära trenden.Det här var ju långt före photoshop eller datorer överhuvudtaget. Ekman hade använt en sk sandwichteknik och lagt samman flera negativ samtidigt i förstoringsapparaten eller exponerat fotopapperet flera gånger. Sådant hade man ju sett förr, i fototidningar. Men här var tekniken helt underordnad berättelsen. En berättelse som egentligen var uråldrig och handlade om könsroller och en både lockande och skrämmande sexualitet.

tallinsid1

Sen hittade jag boken någon gång i början av 2000-talet på ett antikvariat i Malmö och fann att den alls inte kändes daterad. Jag blev lika fascinerad igen av berättelsen om skogsrået eller huldran. Den mystiska kvinnan som man kunde råka på djupt inne i skogen och vars förförelsekonster man skulle akta sig för. För om man gav sig i lag med henne blev man aldrig sig själv igen.Nu finns boken i en nygjord faksimilupplaga och den har blivit ännu bättre.Och den känns fortfarande lika intressant. Trycket är mycket bättre än originalet och man får som bonus en berättelse om hur boken kom till. En slags The making of Tall-Maja. Och Bengt af Klintbergs uppteckningar av folksägner och folktro sitter som en smäck ihop med de stämningsfulla bilderna. Eller som skogsrået en gång lär ha sjungit; Hej för ritti å rallallej.

tallinsid2

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Osynliga minnen

osynligaomslag

Micke Berg

Eget förlag/ Blurb 2013

Men Micke Berg då?

Det väller ut en flod av fotografmonografier från fotoboksförlagen. I Sverige har det kommit böcker med Walter Hirsh, Inta Ruka, Christer Strömholm, Anders Petersen, utomlands Sergio Larrain och Garry Winogrand för att nämna några. Och Micke Berg gör som vanligt, sin egen print on demand. Han är sin egen redaktör, formgivare och förlagsdirektör.

I den här volymen får vi se ett liv i fotografi. Och samtidigt en bit samtidshistoria. Från sextiotalets Gärdesfester över Mullavadenokupationen, Jordcirkus, kollektivboendet i Skogsnäs fram till något nytt som verkar vara på gång med titeln The Black book. Och naturligtvis ett urval ur den sedan länge slutsålda boken Stockholm Blues. Och så resorna som förr gick söderut, men som numera mest går norrut till ett antal skidbackar.

osynligainsid1

Berg har den där förunderliga förmågan, att fånga ögonblick som blir en aning magiska. Det verkar som om de han fotograferar oftast mår så väldigt bra. Det finns livsglädje i bilderna. Det här kan kanske idag kännas lite omodernt i en tid då alltfler fotografer strävar efter att verka lite farliga och provokativa. Att vistas i Micke Bergs bildvärld är lite som att bli inbjuden till en stor familjefest. Men som på alla bättre fester så förekommer konflikter och sorger.Och den som ordnat festen, fotografen själv, skulle ha behövt en formgivare att slåss med och en marknadsförare som skriker högt.

Osynliga minnen är gjord med ett bra fyrfärgstryck på de svartvita bilderna. Men om man skall vara noga, visst svajar det lite mot magenta ibland. Jag kan inte låta bli att tänka på vad en noggrann förläggare och tryckare skulle kunna utvinna ut dessa bilder.

osynl insid2

Jag skulle ju vilja se den där ultimata Bergboken. Eller det kanske skulle vara en box med flera böcker. Allt samlat iallafall. Den mannen är värd det, nämligen. Och det tycker han nog själv. Han visar stolt sina bilder hela tiden, på sin blog. För en tid sedan samlade han där flera av de bilder som finns i den här boken till en slags digital utställning, med en lång text till varje bild.

Den här boken kan man hitta på Blurbs fotobokhandel men då med titeln : Father,son and lover.

Jag har i min bokhylla böcker av Berg som man en gång fick köpa som PDF och skriva ut själv. Kvaliten på jobbets laserskrivare var väl sådär. Men håll med om att det var ett nyskapande initiativ.

Men nu är Micke Berg värd en riktigt stilig monografi!

Tommy Arvidson

Armageddon- The end

armageddomslag

Carl Johan Erikson

OEI editör

ISBN 9789185905539

Armageddon är den plats, enligt bibeln, där Antikrist skall samla sina styrkor inför den slutliga kampen mellan det onda och det goda. Platsen anses finnas på riktigt i Jezreedalen i norra Israel. Det är onekligen ett område där läget är spänt. Södra delen av dalen tillhör Palestina och Syrien och Libanon ligger nära. Den här spänningen kan man läsa in i den här bokens bilder.

Men man kan också se boken som en samling väldigt fina svartvita landskapsbilder i panoramaformat. Jag föredrar nog den läsningen. Bilderna påminner en hel del om de där bilderna Koudelka gjorde till det franska DATAR projektet.

De kunde vara vilket jordbrukslandskap som helst. Bara lite skräpigare. Och med ett slags rörsystem som dyker upp här och där. Och vid en noggrannare läsning finner jag nog ändå en slags känsla av att här kommer något att hända, när vi minst anar det.

Som en slags bildtext finns till varje bild en liten handritad karta. Dom är helt omöjliga att navigera efter men ger ändå en känsla för var vi befinner oss. Dom är också väldigt fina.

armageddtext2

armainsides2

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Tony Ray Jones American Color 1962-1965

1_omslag

MACK
80 pages
45 colour plates
20 cm x 20 cm
Hardcover with dustjacket
€25.00 £20.00 $30.00
ISBN 9781907946554

I can’t quite remember where or when I first saw Tony Ray Jones photographs. It might have been in Creative Camera in 1968, or in the Sunday Times series English Eccentrics from that period. I suppose it doesn’t really matter as much as the impact his photographs had on me and a whole generation of British photographers. His work, with its humour, warmth, and observations on the British people of that time, is still strong today when I look through the images in the book a day off. (The title on this book is without capitals). I bought a copy to drool over as soon as it was published in 1974. Ray Jones gave us all his vision that was fresh, inspiring and insightful. A legacy that has been carried on by not least Martin Parr and Homer Sykes and others.

5_omslag-day-off

When I picked up Tony Ray Jones American Color 1962-1965 I was hoping to be equally moved by his images, but of course I wasn’t. I didn’t get kicked in the guts, blown away by what I saw – instead my initial reaction was one of disappointment. A bit like listening to a compiled album with the early recordings that Hendrix made before he made Hey Joe and started working with The Jimi Hendrix Experience.

It’s a thought-provoking book though. This is the work of Tony Ray Jones before a day off, but American Color is more about academic insight than emotional kicks – more about seeing where Ray Jones work came from – the growth of his way of telling. The 45 American colour images this book contains are from the years previous to his black and white work from the UK. This period in the US, 1962-1965, was his time of serious study and play.

Some images feel very derivative of Robert Frank, perhaps not surprisingly considering Frank’s book The Americans had had such a impact on photography. It is to this day one of the most important books in the history of the medium.

(The Americans was first published in France in 1958 and finally in the US in 1959. See for instance Franks’s New Orleans 1955-1956 and Ray Jones New York, no date, but made sometime between 1962-1965).

2_FrankNewOrleans1955-56 (kopia)

3_NY_nd

Tony Ray Jones was a close friend of Joel Meyerowitz and they would often roam and photograph the streets together. The latter admired Frank. so much so that he is quoted as quitting his designer job to become a photographer after seeing Frank in action taking photographs. Other images in the book show the promise of Tony Ray Jones future work from the UK like the Daytona Florida, September 1965.

4_Daytona_Florida_September_1965

It’s hard for younger photographers to imagine what a struggle, photographers had to get their personal work shown or published in the UK in the 1960s and even in the early 1970s. Photographic galleries didn’t exist and most museums were sceptical to collecting and exhibiting photography. The Photographers Gallery in London didn’t open until 1971. Creative Camera and Album (published for just one year in 1970) were the only British magazines of that period that I saw that took photographer’s personal work seriously. In one of his personal journals Ray Jones makes a note about trying to get an exhibition at the ICA in London- a show, which fortunately finally did happen, albeit a group show – Four Photographers in Contrast – with Don McCullin, Enzo Ragazzini and Dorothy Bohm

Tony Ray Jones: American Color 1962-1965 is an interesting book, not least for the intelligent and well written essay by Liz Jobey. She has written previously about him (se link below) and it was an intelligent move to include this text, which is essential reading in this publication. The images aren’t in the same class of his later UK work, but show signs of what was to come and if you are a fan of Tony Ray Jones work then you should definitely take a look at this book.

Tony Ray Jones died of leukaemia aged 30.

 

John S. Webb Limhamn 2013

P.S. On form: I like the size and format of the book. The printing is good, but I found the small (8pt?) light grey text on white paper not easily read. Without page numbers or image numbering, I had to count the images page by page and count through the amassed picture captions row by row to see what image was made where and when. I wish designers would spare us readers such struggles.

 

More reading:
The English Seen by Liz Jobey. An article about Tony Ray Jones English work from The Guardian Saturday 2 October 2004. http://www.theguardian.com/artanddesign/2004/oct/02/photography.art

Creative Camera, Bill Jay & Tony Ray Jones
“I was under pressure to get off the next issue of the magazine, and struggling with layout sheets over my desk, when a stranger barged in. He was bedraggled with unruly reddish hair and a Fu Manchu mustache. He carried a 8 x 10-inch yellow box under his arm. His first words were: “Your magazine’s shit! But I can see you’re trying, so I’ve come along to help.”

Offended, I replied: “Then you had better put your pictures where your mouth is, because I don’t know you or care to. Show me what you have to offer.” He gave me the box, full of magic prints. I said: “O.K., I’m convinced. You do have something to teach me. Who are you?” “Tony Ray-Jones,” he said.

From that day on, he was an irritating, exasperating monkey on my back, calling at any hour of the day or night, quizzing me on whom I had seen, what I had done, berating me for wasting time with “that phoney-baloney,” a photographer whom he did not respect. Tony was my self-appointed conscience – and I respected and resented him for it. Tony had recently returned to England from the USA where he had worked with Alexey

Brodovitch and had made contacts with many photographers. He suggested we go to New York together, where he would visit publishers with his book dummy, and I would meet with photographers for possible magazine features. In September 1968 we took off for New York for my first visit to the USA and met many of the photographers personally, including Weegee, Garry Winogrand, Robert Frank, John Szarkowski, Joel Meyerowitz, Diane Arbus, W. Eugene Smith, Nathan Lyons, Andre Kertesz among many others…

…receiving regular letters from Tony Ray-Jones who had left England to teach at the San Francisco Art Institute. Typical sample: “Dear Bill, How are you, you auld sod? I have heard of your efforts across 6,000 miles of land and water. How is the workshop going? – mine isn’t. There are about 200 photo students in this school and most of them think of themselves as artists. Favorite subjects are naked women and pubic hair, cocks, grainy landscapes, trees, rocks, the sea, shadows – you’ve heard it all before.

It’s a bit of a drag. I don’t like teaching and will try to avoid [it] in the future. It saps my vital energies; don’t even feel like making love. The kids are precocious, they’ve got all the answers and they’re [sic] work is fucking dull…”

http://www.billjayonphotography.com/Magazine%20Memoirs.pdf

Bill Jay On Photography / ALBUM Magazine
Only 12 issues were ever published in 1970 – all are online free
http://www.billjayonphotography.com/albumintro.html

tp://www.billjayonphotography.com/albumintro.html