Öglunda

Gerry Johansson

Gun Gallery

ISBN 9789197998918

Om Öglunda socken kan man säga att att den år 2000 hade 177 invånare som fick dela på 15 kvadratkilometer. Öglunda ligger mittemellan Skara och Skövde i Västergötland. Byn har fått en bigarråsort uppkallad efter sig, Öglunda halvbigarrå. Ett ganska anonymt stycke mellansvensk landsbygd.

Vi är vana vid att Gerry Johansson är en vänligt satirisk samtidsskildrare. Han är en mästare på att finna de där små skevheterna i kulturlandskapet.

Men han kan också vara en riktig romantiker. Jag blir alldeles rörd när jag ser hans skildring av den lilla byn med dess uråldriga fägator. Och dessa backar där en arkeologisk blick genast kan upptäcka ett antal fornlämningar ( vi övriga ser ingenting annat än en vacker kulle). Det här är den ursprungliga landsbygd som så många av oss härstammar ifrån om vi börjar skrapa lite på släkttavlan. Men det Johanssonska romantiska skimret känns inte tillgjort eller banalt. Just så här vackert kan det vara på landet.

De enda levande varelser man ser är korna och några får som vilar sig i skuggan. Boken (och bilderna) är en aning större än Johanssons tidigare böcker som ofta haft ett standardiserat format.

Men trots det, eller kanske tack vare det, så får man noggrant avsöka varje bild för att finna de där vardagsdetaljerna. För allt finns där, för den som vill se. Det där omkullvälta badkaret i kohagen. ( man vill ju inte att vattnet i karet skall stå och bli dåligt) Och den där seden att även de mer avlägsna gräsytorna runt huset skall klippas. Men släpkärran, traktorskopan och hästtransporten orkar man inte flytta. Runt dem får gräset växa fritt. (Någon måtta får det ju vara.) Och under ett stort träd ligger en kossa inte större än en flyga på bilden.

Men det svartvita trycket är utmärkt, så jag ser den. Någon kanske skulle invända att natur skall återges i färg, men jag tycker att frånvaron av färg förhöjer upplevelsen. Nu får jag själv plocka fram färgerna ut min egen minnesbank och kan göra bilderna lite till mina egna.

Johansson har följt Öglundas förvandling från skiraste vår till mörka November. Jag tror att jag kommer att plocka fram den här boken när isen lägger sig och minnas hur vackert Sverige är tiden innan korna och fåren leds in i stallet för vintern.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Malmö.

Let´s sit down before we go

Bertien van Manen

Mack

ISBN 9781907946127

Ibland kan jag bli så trött på den eviga strömmen av bilder som jag exponeras för all min vakna tid. Bilder som försöker vara vackra, orginella, roliga, eller unika. Alla dessa evinnerliga tävlingar om bästa…snyggaste…mest uppseendeväckande.
Då är det skönt med en ögontvättare som Bertien van Manen. Hon har rest runt i Östeuropa och fotograferat det hon sett. Jag tror inte ett ögonblick att hon tänkt på att hennes fotografier skall vara på något sätt vackra eller originella. Om hon hade varit målare skulle man kallat henne naivist.
Att se hennes bilder är som att titta in i ett familjealbum. Sedan 1991 har hon gjort resor till Ryssland och de forna sovjetstaterna. Hon har lärt sig språk och bott hos de, ofta fattiga, människor hon fotograferat. Så här säger hon själv i en presstext: Traveling with expensive Leicas or Nikons in Russia at that time was asking for trouble, They considered my cameras as toys… and they did not feel threatened by them. They considered me as a tourist or friend, who liked to take pictures.
1994 utkom hennes första bok A Hundred Summers, A Hundred Winters.
För något år sedan lät hon den engelske fotografen Stephen Gill redigera hennes stora negativmaterial. Han hittade bilder som ytterligare underströk det amatörfotografiska draget.
Ibland har blixten förvandlat personer till ögonlösa spöken. Ibland läcker kameran ljus. Men det kanske viktigaste draget i van Manens fotografi är att hon är så totalt involverad i de avbildade människornas förehavanden. Hon har fångat en kvinnas förtvivlan över att mannen synbarligen rejält berusad dansar på kökssoffan. Kameran immar igen när hon tar en bild i bastun. Hela familjen ställer upp sig för fotografering på gården, mitt i snön, barfota.
Men helt kan hon inte dölja sin bakgrund som modefotograf. En del porträtt är utsökt komponerade, och har den där känslan av det avgörande ögonblicket när allting stämmer överens.
Bilderna i boken är bara aningen större än de bilder man får i fotobutiken. Och dom skall absolut ses på papper. Boktrycket ger den där illusionen av bilder som legat undangömda i en byrålåda i tjugo år och där färgerna har blivit en aning urblekta. När man tittar på skärm får bilderna en helt annan karaktär.
En känsla av omsorg genomsyrar hela boken. Händer som söker varandra. Blickar. Man samlas kring köksbordet eller tar en gemensam rast i arbetet.
Man sitter ner en stund tillsammans innan man går vidare.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

P.S. Och om ni gillar den här, missa inte hennes föregående, Give me your image som består av ett antal familjebilder. Fotograferade i miljö, d.v.s. på nattduksbordet eller instucken i en tavelram. Utkom 2006, men finns fortfarande på adlibris.

Bakom rubrikerna

Nordens fotoskola 2012

17 fotografer, studerande vid Nordens fotoskola på Biskops Arnö, har valt ut 17 texter ur tidningar och tidskrifter. Uppgiften har sen varit att skapa en egen bildberättelse utifrån det skrivna.

Det är intressant att fundera över hur de 17, nu i början av sin karriär, kommer att utvecklas som fotografer. Några kommer att bli den sortens fotografer som med en slags självklarhet kommer att slåss för sina bildidéer på de redaktioner där ordet länge varit enda rättesnöret.

Andra är redan inne på någon typ av eget berättande. De går mot en mer ekonomiskt osäker men samtidigt konstnärligt berikande framtid. De kommer aldrig att hamna på någon redaktion.

Och antagligen så har jag helt fel i mina spådomar. Men vad jag är säker på är att den här boken (och dess föregångare) innehåller fantastiska samtidsskildringar .

Jag brukar ofta hävda att text och bild berikar varandra. Men här känner jag en slags befrielse över att jag inte behöver harva igenom långa essäer om Alzheimer, ungdomsarbetslöshet, åldringsvård eller vem som är vad.

Den korta notisen som berättar när, var, hur, och varför, räcker. Sen kan jag låta mig förvånas, förskräckas och falla i förundran över de fina bildberättelserna. Som i Anna Surmas bilder på nyförlösta mödrar med sina barn. Stolta, fortfarande lite omtumlade står de med sina små i famnen. En stunds närhet och ömhet i en steril miljö. Eller i Samuel Unèus vardagsskildring av sin aktiva farfar som cyklar och bär bräder. Men som en dag körde 30 mil för långt och inte hittade hem.

Visst kan man se att de 17 fått inspiration från kända förebilder. Men det mest påfallande intrycket är att; tusan vad många olika tekniker dom behärskar. Här finns polaroider, mellanformat, pastellfärger,svartvitt och, misstänker jag, en och annan mobiltelefon. Och det känns som om valet av arbetsredskap har varit ett led i arbetet med att stärka berättelsen.

Jag tycker faktiskt att det här materialet borde bevaras. Nordiska Museet, ta hand om det här! Den här boken skulle kunna visas upp om hundra år och då ge en ganska god bild av dagens samhälle.

Det är inte ens idag lätt att få tag på boken, men ett tips är Galleri Kontrast i Stockholm där också utställningen tidigare visades. Det går också troligen att få tag på den genom Nordens Fotoskola.

Bilderna finns också på en egen hemsida, här.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö