Om fotoboken | Fotoböcker 2012
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
97
archive,paged,category,category-fotobocker-2012,category-97,paged-2,category-paged-2,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Magic Bar

Magicbar-omslag

Kenneth Gustavsson

Texter av Thomas Wågström och Gerry Badger

Max Ström 2012

ISBN9789171262592

Kenneth Gustavsson gick bort 2009. Och där kunde en av Sveriges viktigaste fotografer ha försvunnit in i skuggorna. Men hans fotografvänner såg till att det inte hände. En av de som drog ett stort lass för att visa upp Gustavssons arbeten var Thomas Wågström. Det är han som har producerat denna bok och som har skrivit förtexten. Det är sällan som förtexter tillför något men den här är faktiskt ett nöje att läsa och berättar också något lite om mannen bakom bilderna.Kenneth Gustavsson gjorde inte mycket väsen av sina bilder. Inte av sig själv heller, enligt vad jag hört. Han ville mest göra sina bilder. Att visa dem var inte det viktigaste. Ändå har vi fått se dem lite här och var. Han var en flitig medarbetare för tidningen ETC. Under 1980-talet ställde han ut sina bilder både i Sverige och utomlands. 1984 fick han Tidningen Fotos stora fotografpris. Och han var en av tre fotografer i den fina utställningen Indicier som sattes upp på Kulturhuset 1996. De andra två var Christer Strömholm ochAnders Petersen. Av detta blev också en bok, Indicier utgiven på Journal. Men sedan blev det rätt så tyst om honom.

Det är svårt att säga något om Gustavssons fotografier. Det kanske är det det som är meningen. De innehåller en sorts mystik som gör att man dras till dem och bevarar dem i något långt borta liggande, avskiljt rum längs in i minnesbanken. Inte för att de är vackra. Men det finns en slags längtan i hans bilder. Och en obehaglig drömliknande känsla. Han fotograferar sällan människor. Och om han gör det så är de där som en slags del av bilden. Tre porträtt finns dock med. De avbildade är han vänner. Anders Petersen, som han startade den legendariska fotografkollektivet Saftra tillsammans med. Ovan nämndeThomas Wågström och så nyligen bortgångne Timo Sundberg, skribenten och redaktören som var en av de som gjorde ETC så läsvärd.

kg1

Men det är som sagt inte människorna som är det viktiga i Gustavssons bilder. Kanske man kan säga att det är stämningen. För oavsett om han fotograferar en fåtölj eller en översnöad Chevy Biscayne så finns det något ödesmättat där. Men mest intresserad tycks han ha varit av duvor. Så här berättar han själv för Timo Sundbergs bandspelare (i boken Indicier):

När man är ute och fotograferar kan det dröja länge mellan bilderna. För att hålla blicken i gång tyckte Christer – på fotoskolan – att jag skulle fotografera bokstäver på fasader. Det rådet följde jag aldrig direkt. Istället för bokstäver blev det fåglar. Det är alltid lika spännande att se hur fågelns rörelse blir på negativet, det går aldrig att förutse.

När jag ser tillbaks på fotoboksåret 2012 så tycker jag nog att denna bok är en av årets höjdpunkter. Speciellt glädjande är det att förlaget Max Ström valt att ge ut den. De ger mer och mer plats för riktigt intressanta fotobokstitlar i sin annars rätt så livsstils-, kokboks- och äventyrsspäckade katalog. Och mer lär vara på gång under nästa år, enligt rykten.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Raw Power

13045061_O_1

Mats Bäcker

Norstedts

ISBN: 978-91-1-304506-1

Musik och foto, visst hör det ihop på nåt sätt. Jag tycker så, kanske för att jag egentligen vill vara musiker själv men är fotograf. Många fotografer jag känner musicerar eller kanske det är så att många musiker jag känner fotograferar.

Mats Bäcker är nog mest känd som fotograf men i Raw Power får vi reda på att han även spelat saxofon i olika konstellationer. Se där, ännu ett exempel. Det är alltså bevisat, musik och foto hör ihop.

Namnet på Mats Bäckers bok, Raw Power, är samma som ett album av Iggy Pop och the Stooges. Omslaget pryds av just Iggy Pop och bilden är en av Mats Bäckers mest kända. Vild av rå energi ger Iggy Pop fingret åt den danska publiken. Den bilden blev ett startskott för den då 19 åriga Bäcker. Året var 1977 och karriären som rockfotograf tog sin början.

Under stor del av sin mest aktiva rocktid fotograferade Bäcker åt den för länge sedan nedlagda tidningen Schlager. Enligt Bäcker så fyllde Schlager upp ett gap mellan Musikens Makt som hade en tydlig politisk ideologi och andra musiktidningar som bara innehöll ytligt trams. Man tog musiken, dess utövare och läsarna på allvar. Fotograferna fick en självklar plats i redaktionsarbetet. Vilket naturligtvis ökade chanserna till god bildjournalistik och bra bilder.

Det finns bilder som uppnått klassiker-eller kultstatus. Naturligtvis bilden på Iggy Pop men också  David Bowie med en dödskalle från Bryssel 1983 och Magnus Lindbergs hals från Linköping 1982. Det är ett imponerande kändisgalleri som boken visar upp. Ulf Lundell, Eva Dahlgren, U2, Rolling Stones, The Clash, Joakim Thåström, Plura, ABBA, David Bowie, Tina Turner, Grace Jones och många fler.

13045061_I_1

De bilder som fastnar mest på min näthinna är de som minst passar in på bokens titel, Raw Power, de som nästan är omöjlig att ta idag. Alla underbara bilder backstge, i turnébussen, på fik eller hemma hos artisterna. Det var en tid när de var tillgängliga på ett helt annat sätt än idag. Skivbolagen hade inte börjat styra presskontakterna med järnhand.

Bilden på U2 och deras  loge på Roskildefestivalen 1982 är helt underbar.  Från en skruttig barack med taket förankrat med snören tittar tre musiker ut genom ett litet fönster. Det ser regnigt och grått ut. Antagligen lite kallt och fuktigt inomhus. Där förbereder sig ett av de största rockbanden någonsin för sin konsert. Idag skulle inte ens ett garageband acceptera liknade förhållanden. Oförglömliga är också bilderna på Totta Näslund på “ölsjappet” Tranan  och en leende Ulf Lundell alldeles svettig efter en spelning. Bilderna blir tidsbryggor, fotografi när den är som bäst. Enkelt och okonstlat.

Boken är inte bara rockhistoria utan även fotohistoria. Man märker på den fotografiska estetiken att de inte är tagna idag. Det är Tri-X och D-76 med ett tydligt dokumentärt anslag. Idag kan man ju knappt  se en bild på en artist utan att det skriker styling och photoshop. Bäckers bilder är levande och direkt ur verkligheten. Även de arrangerade bilderna har samma äkthet i sig.

Till bilderna har Mats Bäcker också skrivit texter som berättar  om artisterna och hans egna minnen kring fotograferingen. Det är  mycket värdefullt och intressant. Bäcker är heller inte rädd att berätta om misstag som han gjort genom åren. Det är befriande att någon vågar gör det. Vi som har varit med ett tag vet att misstag är en viktig del av den kreativa processen, vare sig man spelar ett instrument eller tar en bild. Ingenting kan hela tiden vara perfekt.

Anders Alm

Another Language

 Another_Language-cov

Mårten Lange

MACK 2012

ISBN 9781907946301

The first time I came across Mårten Lange’s photography was an exhibition at the school of photography in Göteborg. I had long since finished teaching there, but had happened upon his exhibition and book with the title Woodland.”

At the time I remember reacting having myself published (in Sweden) a photographic book with the same title: Woodland, pub. Bildibok 1993. The content though visually very different, had a theme in common – trees.

Now once again in Göteborg I happened to see Mårtens latest book Another Language, MACK 2012.

Another Language contains 58 black and white images measuring 100mmx75mm and a short text written in 1845 by Alexander von Humbolt the Prussian naturalist/geographer and quoted as taken from his book Kosmos.

The first image in the book is a reflection (of presumably) the sun in a puddle in a field. The last image is of the crescent moon with the inside curve of the moon facing down. Between these images the subject matter varies from living creatures such a a family of ducks, a sheep and a fish swimming, to a view of a mountain landscape a rock, a leaf and a whirlpool. This whirlpool is stylised on the cover and could be related to a nebula and the Cosmos.

Another_Language

This book’s sequenced images are sometimes difficult to interpret in scale. The small size of the printed images heightens this. Are we viewing a landscape from a great height or just some patterns at the photographer’s feet. Finally it doesn’t matter too much.

The images work as a poem whereby we are left with a feeling of the whole – a sum of the individual parts where form, contrast and light blends. The title sits well with this book. This is not the language of words but of photographic images. A fine little thoughtful book that feels good to hold and look through.

John S. Webb, photographer in Malmö

Fade to black

Martina Holmberg

Formgivning och intervju: Theodor Jikander

Lux Förlag

ISBN 978-91-979540-1-3

Intresset  för fotografi har aldrig varit så stort som det är idag. Det kan nog bero på att det aldrig varit lättare att ta bilder och även göra nånting med dom. En kamera som man kan ringa med har ju alla nuförtiden och man behöver ingen specialutrusning eller mörkrum för att ta fram bilderna. Datorn finns ju i var persons hem och fotoböcker med bra kvalitet kan man göra via nätet. Så att göra bilder och presentera dom för en stor publik är ingen konst.

Men hur ofta ställer man sig frågan varför?

Man kanske vill berätta en historia eller bevara ett minne eller förändra nånting. Eller så kanske man vill beskriva ett tillstånd och det är nog det som Martina Holmberg har gjort i den här boken.

Holmberg har använt en polaroidfilm med tillverkningsfel som heter Fade to Black, därav titelnamnet. Om man inte gör nånting med bilderna efter fotograferingen så fortsätter de att exponera och blir slutligen helt svarta. Det går att avbryta processen genom att förstöra filmen, genom att separera de olika lagren som den består av. Det är inte möjligt att ha full kontroll så slutresultatet blir till viss del styrt av slumpen. Den totala motsatsen till att kontrollera bilden pixel för pixel i datorn.

Resultatet blir varma måleriska bilder. Jag associerar direkt till den engelske naturromantikern William Turner. Man brukar säga att hans måleri la grunden för det som skulle kallas impressionismen.

Holmbergs bilder gestaltar ett tillstånd mellan längtan och dröm i ett melankoliskt landskap som varmt omsluter betraktaren. Men mitt i det varma, nära drömmen, pockar verkligheten på och det börjar skava. Var är alla ensamma människor på väg, är det en tsunami eller bara en våg att leka i?  Det som egentligen är en vardag blir en vacker och intressant resa bort från det dokumentära till det privata och undermedvetna

Bilderna styrka är bristen på vanlig teknisk briljans och närvaron av ovanlig teknisk briljans. I dessa digitala tidevarv när bildkvalitet är synonymt med skärpa och svart och vitpunkt känner jag mig befriad av dessa bilder som är fulla av vad man slarvigt skulle kunna kalla misstag. Bilderna är fläckiga och oskarpa, de har onaturliga färger och är alldeles underbara.

Titta på den gamla traktorn som står i ett ökenlandskap men ändå nära havet eller den ensamma julgranen i ett grönt vinterlandskap. Motsatser som förenas i en polaroidbild som egentligen skulle släckts ut och bli helt svart om inte Martina Holmberg för ett ögonblick stoppat den oundvikliga process som leder till förgängelse.

Anders Alm

Toyuko, a non real live love experience

Christer Järeslätt

Snapshot.Publishing 2012

ISBN 9789198012521

En kort resumé innan boken börjar; den unge fotografen Christer Järeslätt vill åka till Japan för att få nya inspirerande fotoouppdrag och för att trösta sig själv efter en skilsmässa. Han börjar leta på internet efter en assistent. Då kommer han i kontakt med den unga Yuko Mori som arbetar som stylist på en fotoatelje.

Det här är berättelsen om kärleksparet som aldrig möttes. Det hela skedde för ungefär 14 år sedan och om det är en sannsaga eller ej kan man inte riktigt veta men den är säkert baserad på en sann historia. Vi får följa en e-postkonversation som börjar rätt så formellt och trevande. De lär känna varandra bättre, börjar utväxla fotografier och sakta växer en stark attraktion fram. Han blir blixtkär i henne:

I dont know what you are doing to me, but i think I´m falling in love with your image.

Yuko har också varma känslor för Christer men är mer tveksam. På sin stapplande engelska lägger hon fram sina tvivel.

To tell the truth i can not confidence a man . Because they have an affair and have not love take the long time.

De två berättar mer och mer för varann om sina liv, blir mer och mer förtroliga och börjar göra planer för ett liv tillsammans. Christer planerar att resa till Japan om ett par månader. Yuko tvekar;

Hello my darling Crille. I think i little regrets…i sent you my photos. Im ver—y shy……

När Järeslätt äntligen kommer iväg till Japan är kontakten mellan de två bruten och han letar förgäves efter Yuko.

Texterna ligger i bilderna, allt är en integrerad enhet. På så sätt läser man samtidigt två tidsskikt, dels den gryende kärlekshistorien, dels det hopplöst frusterande letandet efter den försvunna Yuko. Men jag blev ändå helt uppslukad av den gripande e-postkonversationen och läste texten först och därefter bilderna.

I starka färger skildrar Järeslätt Tokyos myllrande gatuliv. Trots flera resor till Japan lyckas han inte finna sin e-postkäresta. Hans stora ensamhet skiner igenom trots att han avbildar vänliga människor. Överallt dyker de upp, de förföriska kvinnoansiktena på de stora reklambildskärmarna och ensamheten och desperationen växer.

I ett desperat Love you! Crille slutar boken och vi som läsare lämnas att fundera över vad som hände…

På en av bokens avslutande bilder sitter en kvinna ensam på en perrong, på väg någonstans? Fotografen är placerad alltför långt borta för att nå fram till henne och husfasadernas glättiga reklambudskap gör hela scenen bara mer ödslig och dyster.

Christer Järeslätts intima och personliga skildring av denna dystra kärlekshistoria som aldrig blev av är gripande och mystifierande. Länge kommer jag att gå och undra vad som hände med den ogripbara kvinnan i Tokyo. Vem var Yuko, fanns hon eller var hon bara ett alias, ett hittepå, bakom internets oändliga och ibland gäckande cyberrymd?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

City Diary 1, 2 och 3

Anders Petersen

Steidl/GUN

ISBN 9783865215369

Ständigt denne Petersen (för att göra en travestering av en Ture Sventonsk tanke). För någon månad sedan kom SoHo och nu kommer City Diary del ett , två och tre. ( Förpackat i ett grått pappkuvert) Och i sommar fotograferar han färdigt sin Rom bok. Och vi talar nu om en man som bara har några år till sjuttioårsdagen.

Den här trilogin böcker innehåller en del bilder vi sett förr. Jag gissar mig till att den äldsta bilden kommer från det Mallorcareportage som Petersen och Kenneth Gustavsson publicerade i tidningen Foto 1971. De flesta bilderna är dock fotograferade de senaste fem åren. Det har varit år då han som inbjuden artist in recidence har gett sin syn på en rad städer och och framförallt dess befolkning.
Så här ser han själv på sina bilder;
Jag är en sorts dagboksfotograf. Jag försöker att inte ta bilder som jag ser dem, men som jag känner dem. Jag är intresserad av ofullkomlighet.
Och det är så man läser böckerna. Inte som berättelser om livet i Tokyo, Sète, Rom Paris eller Värmland. Utan om eufori, desperation, kåthet och det något slitna uttrycket hur det är att vara människa. Även om en del av bilderna återfinns i Petersens tidigare böcker får dom här en ny laddning genom att de förekommer i andra sammanhang. Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har en avgörande roll i det arbetet

Porträtt på män och kvinnor dominerar de tre häftena men fotografen lyckas också göra intressanta bilder av så triviala saker som korrugerade kabelskyddsrör eller bakelser.
Några tits-and-ass bilder med huvudlösa kvinnor går som en slags tråd genom böckerna. Petersens syn på kvinnan växlar. Ibland framstår han som buspojken som kikar in genom kvisthålet i badhyttens omklädningsrum och förundrad får syn på den onanerande kvinnan. Ibland skildrar han starka självmedvetna kvinnor som förstrött gnager på ett köttben eller räcker ut tungan mot fotografen och betraktaren.

Petersens ateljé är gatorna och barerna men också de hem han bjuds in till av de människor han möter. Han porträtt har en slags självklar enkelhet. Vi ser människor som är oförställda och öppna till sinnes. Fotografering enligt Petersen handlar om mötet.  Allt annat får underordna sig det. Han öppnar sig själv för den han avbildar men instisterar också på att den avfotograferade gör detsamma. Det är nogt inte helt lätt att värja sig mot den mannen, men säkert en intressant upplevelse.

De tre böckerna är sadelhäftade och har en textiltejp i ryggen. Det matta papperet ger ett djup i svärtan som överensträmmer med bilderna. Enligt ett pressmeddelande från förlaget Steidl så är detta en serie där ytterligare nummer kommer att följa” när de är färdiga.”

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

People I know

Inta Ruka

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262202

Fotografen Inta Ruka föddes i Riga 1958 och bor fortfarande kvar där. Hon utbildade sig till sömmerska på inrådan av sin mor. Till examenspresent fick hon en kamera och via olika fotoklubbar och grupper lärde hon sig hur man framkallar film och gör fotografiska kopior.  Fotografin blev hennes livs passion. Men vid sidan av sina fotografiska projekt har hon alltid haft andra lönearbeten. Hon arbetade som sömmerska under några år och just nu städar hon tre dagar i veckan på svenska ambassaden i Riga.etta är kärlek. Från början till slut. Kärlek till medmänniskor, till bokkonsten och till fotografin som konstform.

Boken jag har i mitt knä är en sammanställning av  tre olika projekt. My country people, People I happened to meet och Amalia Street 5A.

My country people är en serie porträtt på människor i sju små byar på den Lettiska landsbygden. De första bilderna togs mellan 1982 och 1987 och sen arbetade hon vidare mellan 1992 och 1998 för att avsluta projektet 2000. Men det är ändå som att förflyttas bakåt i tiden. Miljöer och möbler är gammalmodiga och slitna, liksom kläderna och människorna. Men de visar rakryggat upp sig själv och sin vardag.

I People I happened to meet har hon delvis förflyttat sig från landsbygden och in till staden. Och precis som titeln anger så är det slumpmässiga  möten med människor hon registrerar. Inte ögonblicksbilder i sin mer precisa form utan även här uppställda porträtt. Det är bilder på människor från olika samhällsklasser och i olika åldrar.

Den tredje bildserien, Amalia Street 5A, är hennes senaste stora projekt. Där har hon begränsat sig till ett enda bostadshus i Riga. Det ligger i ett område där tiden i det närmaste har stått still i 100 år. Vägarna är oasfalterade och biltrafik förekommer nästan inte alls. Det är en miljö som får anses som hotad och det moderna samhället kommer allt närmare. Inta Ruka vill med sina bilder bevara minnet av det gamla Riga. Under fyra års tid har hon fotograferat  de som befolkar husets 36 lägenheter.

Projekten är genomförda på eget uppdrag och av egen lust. Det finns ingen uppdragsgivare som sätter upp en deadline eller ställer andra krav på innehåll eller form. Därför kan Inta Ruka alltid ta god tid på sig. Hon arbetar tills hon är färdig.

Bilderna är till största delen porträtt i miljö på enskilda människor som allvarligt tittar rakt in i kameran. Leenden är väldigt sällsynta. Människorna på bilderna har verkligen öppnat sina hjärtan och släppt in Inta Ruka och gett henne allt det förtroende som behövs för denna magiska porträttkonst. Vare sig hon träffar människor i förbifarten eller bygger en längre relation så ser dom lugna och trygga ut. Dom har fullt förtroende för fotografen.  Den fotograferade och fotografen har ingått ett kontrakt. Det är så här jag är, på gott och ont, gör vad du vill, jag litar på dig. I alla dessa ansikten ryms spännande berättelser från en värld så nära men ändå så långt borta.

Under bilderna har fotografen skrivit mjuka blyertsanteckningar. Vad personen heter och vilket år den är tagen. Vid vissa bilder finns lite längre texter, citat eller en kort biografi skrivet med samma mjuka blyertspenna.. Formgivaren Patric Leo har gjort ett så förnämligt jobb att man inte lägger märke till det.

Jag ser många influenser i Rukas fotografiska universum. Jag ser naturligtvis August Sander som var en förebild för henne när hon började fotografera. Jag ser Sune Jonsson den västerbottniske mästaren, och jag ser mycket av den tjeckiske fotografen Josef Koudelkas ljusbehandling. Bilderna andas respekt, oförställdhet och ärlighet.  Det är klassiskt svartvitt fotografi, helt utan effektsökeri, och ett otroligt bra hantverk. Allt detta och mycket mer sammansmält och sammanställt till en personlig berättelse om några människor i vårt grannland Lettland. Detta är kärlek.

Anders Alm, fotograf i Gammelstad, Luleå

SoHo London MMXI

Anders Petersen

Photographers Gallery/ MACK

ISBN9781907946226

Det är något med ögonen. Människorna på bilderna har en märklig intensitet i blicken. Man kan ana sig till en intensiv fotograf bakom kameran. En fotograf som etablerar kontakt med en slags hänsynslös ödmjukhet. Som använder sig av människors trånad och längtan efter att bli sedda. Och som ger tillbaks bilder av glädje, förundran, utlevelse och sorg.

Under en månads tid 2011 fotograferade Petersen i Soho, de gamla showbusinesskvarteren i centrala London. Han var inbjuden som artist in recidense av The Photographers Gallery. Han har rört sig på gatorna, pubarna, teatrarna och i privata hem. Nyfikenheten, närheten och snabbheten är densamma som i bilderna från 60- talets Café Lehmitz, Men motivkretsen är annorlunda. Äldre cabareartister, familjer, affärsmän och kärlekspar. Petersen gillar hundar, det är tydligt. Han har också ett intresse för ting som han lyckas ge en surrealistisk laddning. Som kärleksparet Tvättmaskinen och den Orientaliska Mattan eller de vilt kopulerande leksaksdjuren i sin påse.

Men det är porträtten som berör mest. Nästan oberoende om objekten varit medvetna eller ej om fotografen, så finns där en slags uppmärksamhet eller självklarhet hos människorna. Så här är det! Ibland klackarna i taket och ibland bottenlös tristess. Det blir en skildring av det där livet som bara pågår, På ungefär samma sätt. i Soho som i Karlstad.

En viktig ingrediens är sättet som bilderna är placerade. Överraskande krockar bildar små mystiska berättelser som man inte blir riktigt klok på, men som man funderar länge över.

Det är en vacker bok, formgiven av Greger Ulf Nilsson. Omslaget är i grått linne med handtextad titel präglad på omslaget. En aning cremefärgat papper i inlagan och en layout som vid första anblicken kan se lite slarvig ut men som naturligtvis är mycket exakt. Stor omsorg om detaljerna- svart tråd i trådbindningen! Och dessutom ett tryck om inte missar en enda gråton.

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

(III)

Simon Berg

Blackbooks 2012

ISBN 9789197831734

Simon Berg fortsätter sin resa in i vardagens små märkliga detaljer. I sin tidigare bok Apan är rädd undersökte han skräpmatens innersta väsen samt fotograferade sina vänner in på näshårsavstånd. Här fortsätter han sin fotografiska undersökning av de detaljer vi ofta bara uppfattar i ögonvrån. Men i en något annorlunda form.

När man öppnar den lilla låda som man tror härbärgerar en bok, finner man istället en bunt lösa bilder i format 10×12 cm. På den bruna papplådan finns en stor svart bläckfläck. Varje exemplar av boken har en unik fläck. Ett slags Rorschachtest. Mitt exemplar föreställer en pratbubbla, eller ett abnormt barnhuvud med liten hals eller…

Det här sättet att publicera passar väldigt bra till den här typen av bilder. Du kan själv lägga de 42 bilderna i den ordning du vill. Du skapar din egen berättelse med bildernas hjälp. Dramatiken finns där. En krossad ruta antyder ett inbrott. Ett lätt blodsprängt öga tittar ut åt höger. Ett blåslaget knä.

En fot som varit instängd i alldeles för små skor. En krukväxt som förtvivlat sökt sig ut genom persiennen men som sen dött av torka. Men hur hänger tatueringen ihop med käppen som har fastskruvade reflexer?
Några av bilderna blir till bildgåtor. Det tog mig en stund att se att det var en cykelpumps handtag. Men vem är det som har den konstiga ovanan att lägga tillbaks tuggade tuggummin i tuggummiförpackningen?


Större delen av historien verkar försiggå i en sommarstuga. Det har spillts på spisen, Brödrosten börjar rosta i fukten Det är vinter.
Egentligen så är det svårt att beskriva vad den här boken är; en serie vardagsdetaljer noggrant återgivna med blixt. Poetiska småstycken om den slitna, dammiga, lite skitiga verkligheten. Inte alls upplivande men väldigt beroendeframkallande. Jag tror att jag skall göra en liten utställning ovanför skrivbordet till veckan.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Allt som är i himmelen.

Thomas Wågström

Essä av Karl Ove Knausgård

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262547

En bok med bilder på moln. Svartvita bilder på moln. Kan det vara nåt. Tillåt mig säga att jag blev  skeptisk när jag första gången bläddrade i boken.

Ett  problem var om jag skulle läsa Karl Ove Knausgårds essä innan jag själv försökte formulera mig i ord. Jag var rädd att Knausgård redan hade sagt allt som jag kunde komma på att säga och naturligtvis mycket mer välformulerat.

Okey, jag läste den.

Välformulerat var det, på gränsen för min fattningsförmåga.

Naturligtvis skrev han om att ligga på rygg i gräset och titta på molnen en sommardag. Det hade jag också tänkt skriva om. Rätt självklart för att inte säga förutsägbart. Så då gör jag det.

Det var länge sen jag tog mig tid att ligga och stirra upp i molnen på detta sätt. Jag försöker minnas. Varmt, en lätt bris, ingenting i kalendern som pockar på uppmärksamhet. Rogivande, avstressande, fantasieggande. På datorspråk kallas det morfning, när ett föremål eller ett ansikte som på nåt sätt omärkligt övergår i ett annat. Precis så är det med molnen. Oftast är det ansikten eller djur, så vill jag ialla fall komma ihåg det. Nånting oproblematiskt och enkelt.

Thomas Wågströms bilder är inte lika ljusa som mina minnen. Det är mycket dramatik, oväder som är på gång. Det är rödfilter och mörka himlar. Det är snyggt. Och visst dyker dom upp där, gubbarna som med sin bulliga profil stirrar ner på oss små människor, djuren som sträcker ut sig i sin fulla kraft och rusar över himmelen eller himlen. Ibland ser man inte himmelen för alla molnen, vänd blad och den mörka himmelen vill sluka upp några små molntussar. Plötsligt en horisont, ner på jorden, land i fjärran, nä det finns ingen båt, inget hus heller, upp igen. Man skymtar en riktig fågel, skarp och liten mot det oändliga och på en annan bild ett flygplan. Flygplanet blir den enda tidsmarkören. Utan det skulle bilderna kunna vara tagna nästan när som helst. Om kameran funnits för 10 000 år sedan så hade bilderna kunnat se ut precis så här och ändå inte eftersom det är oändligt föränderligt.

Han hittar nånting där, Wågström, i det tidslösa och evigt föränderliga, om det nu kan gå ihop. Det handlar om att ta sig tid. I livet och med boken. Det är bara din fantasi som sätter gränserna. Jag kommer i alla fall att lägga mig i gräset i sommar och stirra upp bland molnen och drömma mig ner på jorden och spela Bob Hund. Tralala lilla molntuss kom hit så ska du få en puss.

Anders Alm