Om fotoboken | admin
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
1
archive,paged,author,author-admin,author-1,paged-6,author-paged-6,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Hemmavid…

I fotografins begynnelse var ett ständigt återkommande tema att upptäcka världen. Tidigare okända platser och folk skulle dokumenteras. Idag kan vi närsomhelst sätta oss vid en skärm och se hela världen, ibland i realtid. Många fotografer återvänder då till sina minnen eller till sina tidigare hemorter.

_DSC0767

Familiar Place. Ovidiu Gordan

Eget förlag, 300 ex. 2018

ISBN 978-973-0-26353-4

2011 skriver Gordan på sin blog: I am exploring the esthetic potential of the Romanian common place through photography, by doing so I try to capture the beautiful poetry and drama of my country as it unfolds in front of me. Democratic and non-judgmental the images tend to be personal in more ways then one and for these qualities I consider them to be special.

I år kom hans bok om hemlandet Rumänien ut. Den är finansierad genom crowdfunding på Indiegogo.

famplac

_DSC0768_DSC0770

Det finns något omedelbart i Gordans bilder. I en intervju förklarar han att han är den typen av fotograf som alltid har kameran med. Vid tillfälliga möten skapar han bilder tagna i flykten. Andra bilder, stilleben, visar vardagliga interiörer och exteriörer. Det finns en respektlöshet och något mystiskt i bilderna. Vad händer?

Boken är tryckt i Rumänien. En svensk tryckare skulle säga att det är ett uselt tryck. Men jag tycker tvärtom att de ganska grådaskiga svartvita bilderna och färgbilderna med en varm mjuk tonskala skapar en stämmning som väl överenstämmer med de slitna miljöerna. En bok som är gjord med mycket kärlek.

spinksomsl

The New Village. John Spinks

Bemojake 2017

ISBN 978-0-9955238-0-7

Stigen som leder vidare genom gräset är täckt av frost. Det här är den typ av område som varken är natur eller kultur, ett slags waste land som man gärna rör sig snabbt genom, helst innan skymningen. Detta är ett område där fordon gjort spår i igenvuxna vägar och där människor byggt sig tillfälliga skydd av plast och tygskynken. Bombhål från andra världskrigets dagar ligger som små tjärnar i vegetationen. Inte en människa syns till.

Snart närmar vi oss den lilla byn där fotografen är uppväxt och dit han återvänt efter ett långt liv med studier och arbete på annan ort.

_DSC0766_DSC0765_DSC0764

 

Allvarliga porträtt, människor som nyfikna och lite frågande betraktar fotografen. Några av de avfotograferade är gamla bekanta från hans barndom. Vi kan läsa av deras antipati mot den som bröt upp och lämnade gemenskapen i byn. För så är det; när man lämnar ett sammanhang, ett jobb eller en hemort kan man aldrig komma tillbaks och bli betraktad som den man var. Man har blivit, på ett sätt, en främling.

Att jag läser in detta i bilderna beror delvis på den fina avslutande texten av David Chandler, Fotografiprofessor i Plymouth. Det är sällan jag finner den här typen av efter eller förord intressanta men denna text tillför något till bilderna. Läs också denna intervju med John Spinks som lever på en helt annan typ av fotografi, mode och porträtt för jeansmärken och glossiga magasin.

Bilderna är tagna med en 8 x10 tums storformat kamera, något vi naturligtvis inte kan se i den tryckta boken. men det ger motiven en stillhet som vi inte skulle sett med en handhållen mindre kamera. Det är också ett dyrt sätt att jobba på. I en intervju säger fotografen: Varje gång jag tar en bild kostar det runt 300:-

Bilderna är tagna i en liten by i engelska Midlands. Fotografen arbetar i en tradition vi känner från andra engelska fotografer som Jem Southam eller Vanessa Winship. Jag kommer också att tänka på Henrik Zeitlers fina skildringar från Hammarkullen i Göteborg.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Ur Gömmorna…

 

davidoms

Välstånd

Björn Dawidson

Boris Press 2018

ISBN 978-91-984244-0-9

omslstefan

Ultrahuset

Stefan Ohlsson

Boecker Books 2017

ISBN 978-91-980548-2-8

Alla fotografer har saker liggande. Projekt som av en eller annan anledning aldrig kom ut i offentligheten.

Det är det som är en av lockelserna av att vara fotograf. Man har hela sitt liv bevarat, oftast i ordentligt ordnade negativpärmar. Och där kan man sitta och drömma sig tillbaks och plötsligt upptäcka att nu är det dag. Det här materialet måste publiceras! Ofta finner man då att bildernas värde har ökat med tiden. Det man en gång underkände som mindre bra, eller ofärdigt har slipats ser till en berättelse man man vill återvända till.

Dawidsson gjorde 1976 en Dummy till en bok. Han vandrade runt bland flera olika förlag, för det var så man gjorde på den tiden. Ingen ville ge ut boken. Nu är läget ett annat. Tekniken är annorlunda och billigare och han har funnit sitt förlag.

Två år senare utkom en annan bok av Björn Dawidsson, VERKLIGEN?!. Den boken och utställningen finns noggrant dokumenterad i Niclas Östlunds VERKLIGEN?! (återuppförd) Där återfinns många av bilderna ur den tidigare dummyn. Men Välstånd är på något sätt originalet, en c.a 160-sidig dikt och fotobok. Dawid som han redan då kallade sig stod för en fotografi som förbryllade många. Det här var den dokumentära fotografins tid. Bilder skulle inte vara tvetydiga eller rent av obegripliga. Tiden har hunnit ifatt Välstånd. I dag kan den ses som en fin samhällskritisk skildring av ett Sverige som verkligen utstrålade välstånd. Den 27 årige Dawids dikter kanske påminner om en samtida Ulf Lundell, och har kanske inte stått sig lika bra. Men bilderna har en air av Gunnar Smoliansky och Tunbjörk och känns helt aktuella även idag.

indavid1indavi2

Ur boken Välstånd

Stefan Ohlsson återvände som vuxen till sin ungdoms skolmiljöer för att fotografera Han fann dem lika trista som han mindes dem. Istället sökte han upp de elever som skolkade och genom dem fick han kontakt med Ultrahuset, en rivningshotad kåk i Stockholmsförorten Handen som drevs av kulturföreningen Ultra. Bilderna är tagna under 1980 talet och punken hade sin storhetstid. Det här är bilder som doftar av ungdomlig entusiasm, svett och… kanelbullar. Ultrahuset var nämligen känt för bra artister och kanelbullar. (Vi får receptet i boken.) Boken har en enkel men elegant utformning. Pappärmar med invik. Något annat hade varit ett hån mot punkens ideal. Och bilderna är såklart förstklassigt återgivna, vi talar här om en av Sveriges kunnigaste tryck och fototekniker.

stefanin2stefaninsid3

Ur boken Ultrahuset

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

RESORT

ott2

Susanne Otterberg

Design: Gösta Flemming

Journal 2018

ISBN 978-91-87939-27-3

Det finns ett lite bistert drag runt munnen på många av de kvinnor vi möter i den här boken. Bilderna är tagna på olika platser runt Medelhavet. Hotellrum. Små knähundar. Ett evigt rökande.ott1

Det här verkar vara människor som fastnat i en slags evig semesterresa utan slut och där resebrochyrernas förföriska blänk ersatts av svettiga lakan och fördragna fönster.

 

Vi får inte veta mycket om dessa kvinnor. Korta självbiografiska? texter.

Otterberg arbetar i denna bok i en tradition som brukar vara förbehållen män. Svartvitt, mörkt, hårt ljus, någon gång blixt. Petersen, Gustavsson, eller mäster själv, Strömholm. Men vad man då glömmer bort är att en hel del kvinnor också håller denna stil vid liv. Jag tänker på Kajsa Gullberg eller Margret M de Lange.

Man kanske kan säga att det är lite ointressant om det är en kvinna eller man bakom kameran. Men vad man hellre kan fundera över är vilka kvinnorna på bilderna är. Hur har dom hamnat där dom befinner sig? Det finns något dolt i bilderna, en tristess, något ouppklarat. Man skulle gärna vilja höra deras historier.

Det är en liten bok. Man blir omedelbart förtjust i dess enkelhet. En enkelhet som inte utesluter omsorg om detaljerna. Schweizisk bindning med klädd rygg.

ott3

Alec Soth, den amerikanske fotografen brukar säga att en bok skall innehålla högst 50 bilder. Om du lägger till fler riskerar du att en del blir bortglömda. Den här boken innehåller 36 bilder. Dom blir inte glömda.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Aina och Tage

1632acf571220b5262f4Rebecka Uhlin

Journal 2017

ISBN 978-91-87939-24-2

Där , på omslaget, sitter Aina och Tage i en klippskreva som två små barn och betraktar den oändliga havsytan. I själva verket är dom bägge i den ålder som kallas 80+. Dom har varit gifta sedan 1957.

Det berättar Tage redan på de inledande sidorna, i ett brev .

Den här boken handlar om livslång kärlek, i det där stadiet då ett två människor känner varann så väl att inte mycket behöver sägas. Man vet intuitivt vad den andra önskar. Vi ser två människor som helst vill vara i varandras närhet hela tiden.

1632acf461b84fb3a303

Rebecka Uhlin har skildrat sina morföräldrars vardag. En vardag med mattvättning, rensning av potatisland och ibland en långpromenad med stavar. Ibland drabbas de av den värsta av sorger, som när deras son dör. Oftast lever de ett harmoniskt liv.

Det finns berättarglädje och en nyfikenhet i den här boken. I en del uppslag vidgas perspektivet till det omgivande landskapet i stora utfallande bilder. Men oftast får vi ta del av den intima närhet som Aina och Tage lever i.

 

Jag tänker mig att det måste ha varit ett stort steg att ta; från att vara barnbarn till att som vuxen skildra två människors vardagsliv. Kanske har en hjälp på vägen varit att Uhlin som barn gått omkring i sin morfar fotografens ateljé.

Man blir lycklig av att läsa den. Vad mer kan man begära? Jag blev dessutom glatt överraskad över att finna att det fortfarande finns människor som tvättar och återanvänder plastpåsar. Den iden övergav jag redan under 1970-talets kollektivboende.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Horisont

image_1

Kenny Bengtsson

Monument förlag 2017

ISBN 978-91-639-0551-3

Vad finns det egentligen som är värt att fotografera idag? Det är en fråga som alltfler ställer sig i en tid då vi dagligen blir exponerade för 3-20 tusen kommersiella bildbudskap (siffran är från 2013 så antalet bilder är säkert idag mångdubblat)

Erik Kessels turnerar fortfarande runt med sin utställning där han fyller kyrkor och samlingssalar med jättedrivor av 10×15 bilder som representerar det antal bilder som dagligen laddas upp på EN social portal, (minns inte om det var Flicker, snapchat eller instagram)

Fotografi är alltså en ganska problematisk sysselsättning. Många återvänder till något slags ursprung. Ljus som träffar något som är känsligt för ljus. Nog så!

Jag själv är alldeles för gammal för att vara intresserad av det där stadiet. Jag minns när man kunde beställa perfekt borrade hål i en metallskiva från tidningen FOTO. Och hur man ibland plockade upp de där kasserade papperen ur mörkrummets papperskorg och undrade vad man skulle kunna göra av dessa slumpmässiga former.

Man måste förstå att dagens unga fotografer tycker att t.ex gatufotografi är en mossig konstart. När det bildas klubbar för gatufotografer och man drar runt i horder på stan och försöker fånga intressanta människor i intressanta positioner.

Naturfotografi? Alla de bästa bilderna finns redan som skärmsläckare på din dator eller TV.

Och ni har väl hört talas om den där nya kameran som ser ut som en mobiltelefon med 16 linser i olika brännvidder. ( som kopplas ihop till en bild) Du fotar alltet och bestämmer var skärpan och utsnittet skall vara i efterhand. Den fungerar visserligen soso enligt en recension, men det är bara en tidsfråga innan den är perfekt och bara en tiondel så stor som idag.

image

I dessa yttersta av tider har Kenny Bengtsson gjort en liten bok med med femton små hålkamerabilder. De skildrar omgivningen runt Näsudden och Hoburgen på Gotland. Men det kan vi inte se i bilderna. Vi kan med lite fantasi förstå att det är solens bana över himlen vi ser. Bilderna är lite fläckiga av fukt eftersom de exponeras under månader.

Så bilderna bläddrar jag raskt förbi. Men Bengtssons text är mycket läsvärd. Det är tänkvärda ord som man gärna återvänder till och läser om. Hans tankar om hur bilden till slut blir en liten ädelsten som bara den som känner historien bakom kan uppskatta. Och man måste bara gilla hans tankar om att vi genom att betrakta några silverkorns placering på ett papper skall komma lite, lite, närmare ett Shangri-La.

Och själva boken i sig är ett litet vackert föremål som man dessutom kan bära med sig i fickan.

Tommy Arvidson, skribent och gammal gråfotograf.

Han med dom fyrkantiga bilderna.

euchoms.jpg

Supplement Deutschland

Gerry Johansson

Johansson och Jansson AB

Tryckt på Göteborgstryckeriet 2017

Isbn 978- 91-976326-9-0

Tyre Choice

Gerry Johansson

Libraryman

Tryckt på Göteborgstryckeriet 2017

ISBN 978-91-8813–03-8

 

Det är två saker med Gerry Johansson

För det första så har han en osviklig precision i sina bilder. Han bygger sina bilder. Huskroppens spets träffar metallkonstruktionen som befinner sig tjugo meter bort precis, så att det blir ett litet, litet mellanrum. (Hur kan han ens se det i sökaren?) En annan byggnad puttas in i bilden en aning för att stå som en motvikt till en konstig skulptur.

Den här bilden säger inte mycket om Frankfurth am Oder. Vi får en känsla av hamnstad, det är allt.

_DSC1164

Och denna nördiga precision skulle vara helt outhärdlig om den inte kombinerades med, för det andra, en humor och en förkärlek för det lite taffliga. Dessa byggnader som inte blev byggda av en stjärnarkitekt utan av någon som bara hade en helt vanlig dålig dag på jobbet. Eller de träd som någon egentligen ville jämna med marken, men som fick bli kvar för sin ålders skull, iallafall till hälften.

_DSC1166

Och så där har han hållit på sedan 1998. Den första boken i en slags serie handlade om USA. Där skapades en form av formgivaren Henrik Nygren som gäller än idag.

I Sverigeboken ,2005, förfinades det koncept som också används i den senast utgivna boken, Supplement: Deutschland. Idén bygger på att man publicerar en bild från platser  inom ett geografiskt område. I bokstavsordning. I ett fåtal fall har han frångått sin egen regel och sålunda tagit med två bilder från Neu Brandenburg. Men det är bara tre steg och 40 vinkelgrader mellan bilderna.

_DSC1165

Supplementboken är som namnet antyder ett tillägg till boken Deutschland som kom ut 2012. Det här sättet att göra böcker är ur spridningssynpunkt genialiskt. Ingen seriös fotoboksentusiast som börjat läsa Gerry Johansons böcker vill vara utan någon del. Inte för att det skulle märkas i bokhyllan. Dom står där som en serie uppslagsverk men utan någon numrering eller specifik ordning. Det är lusten till den fotografiska bilden som varit drivkraften. Inte var någonstans på jorden han befunnit sig. Och lusten att köra bil. Något som han bekänt i en intervju.

I något man kan kalla Johansson och vänners parallellserie har han låtit andra förläggare och formgivare göra böcker i olika format och form.

tyreomsl.jpg

 

Om bilintresset lett till att där förekommer många bildäck i hans bildproduktion må vara osagt. Tony Cederteg med förlaget Libraryman är den som ligger bakom boken Tyre Choice. Det är en större bok med Johanssons bästa bildäck. Den växer till en liten filosofisk betraktelse över bildäckens livscykel.

tyreinl.jpg

Nästa bok med fyrkantiga bilder kommer att publiceras på ett engelskt förlag och handla om USA. Jag vet att jag kommer sitta där, förbluffad, och fundera över hur han kan veta var han skall stå när han tar sina bilder, med en sådan precision.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

HIDDEN KINGDOM

blaoms

Stefan Bladh

Nouvel Publishing, 2017

ISBN 978-91-978263-2-7

Den här boken torde vara en av de till formatet största som publicerades under 2017. Ingen normal bokhylla kan helt svälja den.

Innehållet är tungsint. Temat synes vara: Det är svårt att vara människa! Men här finns också en smula hopp. Man skulle kunna sätta Lars Gustavssons berömda devis på den här boken: Vi ger oss inte. Vi försöker igen.

Redan i bokens första minnesbild har allt gått på tok, en pråm har gått på grund. Där ligger den som en döende val och väntar på att bli räddad. Längre fram i boken har en man ramlat i en park. Han försöker förtvivlat ta sig upp. Det ser inte ut som om han skall lyckas så där direkt. Men han kämpar på.

En man står på en stege och putsar taklampan och i hotellets reception är mattan sliten, men där står en vas med gula blommor. Några gäster syns dock inte till.

bla1

Bakom ett stort stenblock har någon kommit till ro, bara en hand sticker fram. Den trevar efter något, oklart vad. Till och med kärleksparen verkar vilsna. De blickar allvarligt mot fjärran eller kysser varandra håglöst i en busskur.

Den bild som griper mig mest är vyn med tältet under motorvägen. Det är inte något riktigt tält utan en stor reklamaffisch föreställande ett vackert kvinnoansikte. Utanför står en liten flicka och hon ser så nöjd ut och faktiskt lite stolt över sin bostad. Man får titta noga för att se hennes försiktiga leende, men som sagt, det här är en stor bok.

bla2

Fotografiernas nedtonade färgfattiga uttryck gör att en dyster känsla kryper in över betraktaren. Men här finns också en hel del humor, för det är ju så att skrattet och gråten ligger varandra nära.

Det här är väl kanske en typ av bok som man aldrig riktigt förstår, men vars bilder dröjer sig kvar och dyker upp i ens hjärna vid oväntade tillfällen.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Abstract Dialogue

 

laomsRikard Laving

Blackbook Publications 2018

ISBN 978-91-982555-4-6

 

Laving överaskar alltid. När jag tittar tillbaks på hans produktion så är alla hans tidigare böcker helt olika. Men ändå inte, det finns en tydlig röst i dem.

Detta är ju inte min cup of tea. Inte något som jag tycker är inträngande, gripande, ödmjukt eller någon annan av de klychor jag brukar använda allt för ofta i mitt skrivande. Möjligen mångfacetterat.

Det finns en berättelse bakom. En historia om en väns självmord och ett havererat förhållande. Och om mörkrummet som terapikammare. Och det här som vi alla ständigt brottas med; att vi stoppar eller fryser tiden. På ett ynkligt litet papper. Vi har ett egenartat intresse och kanske en slags förhöjd känsla för tid, vi fotografer.

Jag har själv ett minne av hur jag, i en svår tid, cyklande till jobbet, plötsligt påminns om något jag läst i en intervju. En fotograf beskriver de bilder han gjort som ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Och jag faller i gråt där på cykeln i Slottssparken i Malmö.

NYLAVlabild

Laving skapade under en tid över 1000 fotogram. De är både i färg och svartvitt. De som intresserar mig mest är de där färgen eller tonskalan är diffus. De öppnar upp för tolkningar. Något rör sig där inne i bilden. Vetskapen om att detta är fotopapper som exponerats för ljus gör, i alla fall hos mig, något med upplevelsen. Jag kan förnimma ett stycke verklighet, fotografiets dokumentära sida, trots att den inte existerar i detta fall. De där experimenten med smala streck (spagetti?) intresserar mig mindre.

Det är många inom vårt yrke som fängslas av själva hantverket eller processerna. Eva Stackelberg storslagna kemikaliekroppar, Smolianskys framkallningshänder och så Dawids bilder förstås.

Denna välgjorda bok tar självklart plats bland de andra i fotogrambokhyllan.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

PUBLICERAT, fotoboksutställning

över

Hasselblad Center 24.2- 6.5 2018

Hasselbladstiftelsen gör med sin nya utställning Publicerat ett slags storstilad översikt över den svenska fotoboken. Och då menar jag fotoböcker i vid bemärkelse. Böcker med inslag av poesi, dokumentär, fakta, fiktion och böcker för barn. För så är det ju, en fotobok kan handla om vad som helst.

Och det är väl därför som biblioteken har så svårt att katalogisera fotoböcker. Jag minns fortfarande med fasa, det stora västkustska biblioteket som hade ställt J H Engströms och Anders Petersens bok From back home på hyllan för Geografi/Värmland. (Ncag) I princip rätt men också så in i bängen fel.

Här får alltså fotoböckerna framträda i sin verkliga skepnad. Och dom är många (241 st) . Och dom är vackert exponerade på genomfärgade träfiberskivor som slingrar sig genom lokalen.

Men det första man upptäcker i denna fotobokens helgedom är väggarna som är klädda med förstorade bilder tagna ur ett urval fotoböcker. Den seriöse fotoboks konnässören kan naturligtvis inte låta bli att i tanken köra ett fotoboksquiz.

Bakom glas finns dyrgriparna, Jaegers Molins fontän i fotografi. Goodwins Konstnärsporträtt från 1917. Här återfinns också Eva Klassons märkliga bok med närbilder på hennes kropp, Le troisiéme Angle, från 1976. Nina Korhonens Anna, amerikan mummu är också en av drygt 20 dyrgriparna

Men alla andra böcker får man fritt läsa så mycket man vill. Det är intressant att återse gamla klassiker, sedan länge slutsålda; Micke Bergs Stockholm Blues, Ann Christine Eeks Arbeta -inte slita ut sig. Gruva av Odd Uhrbom och Jan Hermanssons böcker från den tunga industrin finns förstås med. Cecilia Grönbergs bok Omkopplingar från 2006 kan knappast kalla fotobok men är ändå i sitt volymiösa omfång självklar i sammanhanget (inte minst för att det var den första historieskrivningen över hur Fotograficentrum bildades)

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag saknade naturfotografernas alster. Så fel jag hade! Clas Grundsten, Astrid Bergman Suckdorff och Mattias Klum och Tyrone Martinsson finns representerade. Och J H Engströms naturbilder i From back home är fantastiska.

Det är roligt att återse ett antal böcker ur den populära serien Aktuell Fotolitteratur. De distribuerades som en bokklubb med tre böcker per år under en del av 1970-talet. Man gick med i klubben och så kom böckerna på posten med ett inbetalningskort. Trycket var inte det bästa men man fick en bra koll på vilka arbeten som var aktuella just för stunden. Tonvikten var på dokumentär fotografi.

Men det är inte bara kära återseenden. Ett antal böcker är purfärska och ger en bra bild över hur mångfacceterad fotoboksutgivningen av i dag är.

Två norska fotografer och en dansk har också slunkit med, men förklaringen ligger i förlaget. Katinka Goldberg, Mari Sjøvold och Tina Enghoff är alla utgivna på Gösta Flemmings förlag Journal. Sen är det ju så att fotografi är ett globalt språk utan gränser. Något som märks i hur många svenska fotografer som ger ut på utländska förlag.

När man ser så många böcker från så många olika tidsåldrar saknar man verkligen den kvalitet som djuptrycket gav. Det är en tryckteknik som numera är nästan helt borta.

siren

Bilder ur Osvald Sirens Bilder från Grekland, 1935. Den mjuka, nästan magiska svärtan måste upplevas i verkligheten.

1970 till 1990 talet var en dyster tid när det gällde att återge fotografier i bok. Det faktum att många fotografer fotograferade på diafilm gjorde inte saken lättare.

Idag är vi vana vid en återgivning som närmar sig originalbilderna. Tekniken har förenklats. se här hur arbetsprocessen gick till när Walter Hirsch skulle publicera sin stora Bilder dagbok 1988. (Momenten är förvisso de samma, men mycket har förenklats)

hirstex

 

De böcker jag fastnade för vid mitt senaste besök på utställningen vad Hirsch och en till. Hirsch bok förmedlar så mycket livsglädje.nyhir

 

I den totalt självutlämnade boken Mamma skildrar Yngve Baum sin mammas borttynande och död. Den är svår att ta in i sin i sin helhet. Man får läsa korta stycken.

En bok som formligen dryper av sorg.

Om ni är det minsta intreserade av fotografi och fotoböcker; gå och se den här utställningen. Helst flera gånger. Det här är en av få möjligheter att få en gedigen överblick över svensk fotoboksutgivning.

Alla dessa böcker finns visserligen på Hasselbladstiftelsens billiotek men inte så här överskådligt.

Och folkbiblioteken då? Glöm det. Om dom inte ställt ut böckerna i tio kronorslådan för länge sedan så har dom antagligen aldrig köpt in dem.

Vill man ha tag på äldre fotoböcker får man besöka ett antikvariat eller bokbörsen.se.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

P.S. Nästa gång jag går dit kommer jag antagligen att försjunka i Misha Pedans M i minst halvtimme, funderande på om hans verk är bättre än Walker Evans tunnelbanebilder.

pedan

Vann rätt person och bok?

Två stora fotopriser har nyligen delats ut. Om man skall vara elak så vann fel person och bok. Men då måste man kanske inta samma idé som Polarpriset använder. Det vill säga: -Vi premierar säkra kort.

Inför Hasselbladspriset offentliggörande spekulerades det på min ström av sociala medier. Stephen Shore, Anders Petersen, Alec Soth och Sally Mann var namn som kom upp. Vad man då inte tänkte på var att Haselbladpriset mer och mer har förändrats till att vara ett pris för fotobaserade konstnärer. När priset instiftades var synen på vad fotografi kan vara en helt annan.

Erik Kessels som föreläste i Stockholm i helgen, berättade att en människa idag exponeras för lika många bilder under en förmiddag som en människa på 1800-talet kunde få se under ett helt liv. Dessutom är möjligheten att fullständigt manipulera en fotografisk bild barnsligt enkel. Dessa faktum måste man beakta när vi funderar på hur vi idag betraktar och använder bilder. Och det här är bara början på en omvälvande utveckling…

De som funderar över den fotografiska bilden och dess trovärdighet och relevans är ofta konstnärer som rör sig mellan olika medier. Vi fotografer,däremot, älskar ögonblicket, närheten och det autentiska. Och är fast i en värld där bilden är allt.

Oscar Munoz, årets Hasselbladsvinnare verkar vara en artist som funderar mycket över faktorerna tid och minne. I ett av hans verk får vi andas på en blank glasskiva, då träder en bild fram. En slags poetisk betraktelse över de tidigaste fotografiska experimenten.

Men jag kan inte säga att min begränsade kunskap om hans arbeten har gjort mig intresserad av hans verksamhet. Kanske kan höstens utställning på Hasselblad Center få mig att tänka om.

Man byter jury varje år men efter vad jag förstått så har stiftelsen en viss påverkan på vilka som sitter i där. De senaste åren har det varit en rätt högbrynt församling. Intendenter och kuratorer, en och annan författare, men ingen fotograf.

Vid lördagens prisceremoni angående Svenska fotobokspriset trodde nog många att Gunnar Smoliansky skulle gå hem med det stora diplomet. En legend inom flanörfotografin, dessutom nominerad en gång tidigare (utan att vinna vid det tillfället). De andra nominerade var; Jenny Rova, fin idé men kanske för privat. Stefan Bladh, storslaget men en aning dystert, Stephen Gill, som alltid, djupt originell, en bubblare. Inka och Niclas Lindergård; nja dom har ju vunnit tidigare med ett rätt likartat material.

Nog hörde man ett lite förvånat sus genom salen när vinnaren blev Jenny Rovas bok A selfportrait through the eyes of my lovers ( b.frank books), I det efterföljande minglet hördes röster som – hon har ju inte ens tagit bilderna…dom följer ju inte sina egna regler…

Hon har inte varit upphovsman men väl motiv. Boken består av bilder hon samlat in från sina tidigare älskare och män samt från sin nuvarande man. Intima manliga blickar som aldrig varit avsedda för publicering. I ett samtal från scenen berättade Rova att bilderna på ett sätt handlade om hennes egen inriktning inom fotografin, där hon var ute efter det intima. Till exempel att fotografera när man hade sex. Hon menade att männen hade påverkats av hennes syn på fotografi. Det vore intressant att se en del två av den här boken med den kvinnliga blicken på samma män.

Så vann ändå rätt person och och bok?

Hasselbladsstiftelsen verkar sträva mot den konstnärliga scenen mer och mer. Och det gör man med en viss elegans. Men konstnärspriser finns det gott om. Fotografpriserna är inte så många. Men kanske den traditionella fotografen med regnsäker jacka, fotriktiga skor och kameran på axeln är något som med tiden kommer att försvinna. Framtiden kanske tillhör någon slags multikonstnär.

Fotoförfattarna som delar ut Fotobokspriset väljer också en ny jury varje år. Om man tittar på statistiken där så blir utfallet ofta oväntat men inte med någon tydlig riktning mot någon speciell typ av fotografi. Dokumentär fotografi har blandats med konstnärlig dito.

(Och det här säger jag trots att jag både vid flera tillfällen valt jury och vid ett tillfälle suttit i sagda jury. Jävig alltså)

Men man kan naturligtvis inte tävla i varken musik, konst eller fotografi.

Den stora vinsten med alla dessa priser är väl att vi betraktare stannar till en stund och fördjupar oss i en kulturutövares arbete som vi kanske annars inte hade uppmärksammat.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.