Om fotoboken | admin
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
1
archive,paged,author,author-admin,author-1,paged-5,author-paged-5,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Monumentet

Ulf Lundin
Galleri Magnus Karlsson, 2018
ISBN 978 91 984357 3 3

Har du någon gång undrat över var själva Klarakvarteren i centrala Stockholm tog vägen, de som revs på 60 talet? Här är svaret. De lades i en hög i Högdalen, söder om Stockholm. Eller hög är kanske fel ord. Man anlitade landskapsakritekter och konstnärer och skapade Stockolms högsta punkt, 102 meter över havet. Lundin kallar platsen Monumentet. I en serie vackra bilder berättar han om en plats som var tänkt att bli ett storslaget rekreationsområde för stockholmarna. På Vikipedia kan man läsa om dagen när Stenmark och Killy tävlade i backarna och om ett sjuttiotal då “Roy Skis omtalade Hot-Dog show med volter och annat var även här och showade”

Dagens backe är fylld av sly. Här rör sig människor som vill vara ifred. Det är den där formen av natur som aldrig kommer att lyckas. Varken som natur eller kulturområde. Den noggrant uppförda skräphögen blir en slags ickeplats med bilvrak och små tillfälliga presseningsbyggnader.

Lundins bilder är vackra och sorgliga. De enda människor som förekommer är de som fotografen fångat på avstånd, genom ett skyddande lövverk. Författaren Stefan Lindberg har skrivit en novell som tilldrar sig i backarna.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf

Härryda kommun

 

Fotograf: Gerry Johansson
Text: Thomas Kjellgren
Formgivning: Greger Ulf Nilsson
Johansson och Jansson AB, 2018
ISBN 978 91 985007 07

Stillhet. Ordet står där, någonstans mitt på sidan i Thomas Kellgrens eftertext till Härryda Kommun, Johanssons senaste bok. Det är nog ett viktigt ord när det gäller hela Gerry Johanssons produktion. Och kanske är det därför han nästan aldrig har människor med på bilderna. Dom ställer ofta till, vimsar runt och är alltid svåra att kontrollera. En levande varelse har dock befunnits värdig att ingå i denna bok, en häst. Den står stilla och begrundar något. Bryr sig inte ett skvatt om att den blir fotograferad.

Det är människors boningar och arbetsplatser som är Johanssons huvudsakliga intresse. Och naturen. Men oftast den natur där människan varit framme och petat. Eller slitit i sitt anletes svett. Som med de enorma stenhögar som någon bonde en gång inte bara lagt i en hög på en stenig åker, utan faktiskt staplat som ett stort monument över människans kraft att omvandla naturen.

Vi fotografer vet ju alla hur svårt det är att fotografera ett hus. Man står fel, där på marken. Alla linjer spretar och far åt de mest oväntade håll. Men inte på Johanssons bilder. Jag har inte tänkt på det tidigare men idag kom jag på hans trick. Oftast ligger husen i överkant på bilden. Då kan man hålla kamerans horisontlinje. Men då måste man också göra förgrunden intressant

Kanske är det så att Johansson är en förgrundernas mästare. Det finns alltid något intressant där. Det må vara ett gäng soptunnor, ett cykelställ eller bara en skugga som kommer in från höger.

Allt i bilderna är noga uträknat och man lockas att med fingret följa linjernas samspel. Eller, ibland, de dissonanser i bilden som gör att vi stannar till och försöker utröna platsens hemlighet.

Thomas Kellgrens text ger en intressant ingång till Johanssons bildvärld. (en annan bra text om fotografen återfinns i Malmö konsthalls katalog till utställningen: Lars Englund/ Skulptur, Gerry Johansson/ Fotografi från 2014. Katalog 235. Textförfattaren heter där Jörg Colberg.)

När jag möter upphovsmannen på vernissagen av utställningen Härryda kommun på Mölnlycke Kulturhus frågar jag om han inte tycker bilderna är en aning romantiska: – Jo, men jag vill ju att folk skall tycka att det ser lite fint ut, svarar han med ett leende och tillägger -Jag tycker ju själv om när det är fint.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

 

PS. Nämnas bör också bokens form, en inlaga med öppen rygg och vikt omslag med präglad text. Omslaget är dock inte i papper utan i sådant linnetyg som man vanligtvis använder på hårdbundna böcker.

Att se världen, Svensk fotografi under 175 år

Björn Axel Johansson

Tekniska museet, 2017

ISBN 978-91-7616-075-6

För mig har fotografi aldrig varit teknik. Naturligtvis har jag måst lära mig kameran och de tillbehör som behövs för att fotografera, men sen har jag glömt bort det.

Nu har jag en hel bok om den fotohistoriska prylutvecklingen i Sverige i min hand. Få se om jag orkar.

Boken är utgiven av Tekniska museet och utgår från den del av deras samlingar som är fotografirelaterad och som spänner över 175 år. Allt från den svenska versionen av Daguerres manual från 1839 till den moderna digitala tekniken. Under flera årtionden ansågs Tekniska museet var landets fotomuseum.

 

Hur ska jag nu på några rader sammanfatta en bok på över 300 sidor som avhandlar 175 år?

 

Låt mig göra några nedslag.

Under rubriken Fotografins tekniksprång får vi bland annat en genomgång av den så kallade våtplåtstekniken som kom att ersätta den ursprungliga daguerrotypin. I mitt Instagramflöde idag finns flera fotografer som har tagit tillbaka våtplåten som kreativt verktyg trots att det finns våtplåtsverktyg i photoshop.

 

En annan huvudrubrik är Redskap och metoder. Där får vi en genomgång av kamerateknikens olika delar som objektivet, bländaren, blixten mm.

 

När jag kommer drygt halvvägs in i boken och läser Fotografi i praktiken då vaknar mitt intresse på allvar. Det är intressant att läsa om hur fotografiet började användas inom medicinen. Både för dokumentation och som diagnosverktyg med röntgenstrålar som hjälp. I denna avdelning återfinner vi naturligtvis Lennart Nilsson och hans unika arbete. På sin 90-årsdag så donerade han den utrustning som han arbetat med på Karolinska institutet till Tekniska Museet.

 

Med det nyligen avslutade valet i tankarna så blir det lite extra intressant att läsa om Herman Lundborg och hans rasbiologiska undersökningar där kameran var till stor hjälp. Det som i boken är historia luktar unket och tydligt ända fram till våra dagar.

 

Det är verkligen en vackert formgiven och välskriven bok med ett digert och bra bildmaterial. Både av Tekniska museets egna fotografer och gamla fotografier ur deras samlingar. Boken har en självklar plats i alla fotonördars bokhylla. Så trots att fototeknik inte är mitt stora intresse så gläds jag åtatt göra nedslag i denna omfångsrika bok.

 

Anders Alm

Kul att det körs

Fotograf: Per Englund

Text: Per Englund och Tobias Barenthin Lindblad

Formgivning: Francois Castanet

Förlag: Dokument, 2018

Min inställning till graffiti är som hos så många andra, kluven. Om någon målar sina tags på det hus där jag bor, blir jag ofta sur.

Om jag ser en snyggt gjord signatur på stan är jag mer benägen att gilla den. Och med snygg menar jag inte i första hand tekniskt och hantverksmässigt snyggt. Det förekom i Göteborg en tag som var liksom plitad i en ålderdomlig skrivstil. Signaturen var; Sorg. Den skiljde sig från andra tags. Idag är jag ganska trött på det budskapet eller den signaturen. Den dyker upp över allt i stan och har också förlorat sin lite darriga fräschör.

Men jag tänker att det är underligt att vi människor inte reagerar mer negativt på alla reklambudskap vi exponeras för. Speciellt besvärande har det varit nu i valtider då det plötsligt ler vilt främmande människor mot mig från varenda lyktstolpe, eller som i Stockholm där några övernitiska valarbetare hade klämt upp en glad politiker på ett offentligt konstverk.

Kanske har vi resignerat. Någon har sagt att vi varje dag exponeras för c:a 20000 reklambudskap.

låt oss säga att en fjärdedel befinner sig i den offentliga miljön. 5000 reklambilder! Hur upprörda borde vi inte bli över det, istället för att gnälla över lite underjordisk utsmyckning.

Per Englund har under sex års tid dokumenterat de tecken som dykt upp på hans väg genom Stockholm. De mer frekventa taggarna har fått egna kapitel. Alla målningars plats finns förtecknade i slutet av boken. Tobias Barenthin Lindblad ger en initierad bakgrund till de målningar vi idag ser på väggarna. Som med det mesta i vår värld så kan man söka rötterna långt bak. Människan har alltid haft en vilja att uttrycka sig fritt och anonymt.

När jag bläddrar fram och tillbaks bland de hundratals svartvita bilderna slås jag av hur många olika uttryck det finns, från det spretiga, taffliga, ilskna till det svulstigt bombastiska. Men jag upptäcker också att den här konstformen är ganska konservativ. Den vilar tungt i famnen på de serietecknare och affichkonstnärer som verkade i USA under 1960-talets senare år.

San Franciscos psykedeliska musikscen lyfte fram San Francisco 5, ett artistkollektiv som gjorde affischer till spelningar på ställen som Avalon Ballrom och Fillmore med artister som Janis Joplin och Jefferson Airplane. Tecknare, som Robert Crumb hade en stil som går igen i dagens väggmålningar.

Men kanske jag har fel. Kanske är det så enkelt att, som Englund skriver i ett förord, graffitin är som som att dansa och att just den psykedeliska konsten svepande slingor passar perfekt till sprayburkarnas uttrycksform.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Intill/Intimacy

 

INTILL Intimacy omslag .jpg

Tommy Söderlund
Essä: Eva Sjöstrand
Formgivning: Christer Jonson
Eddy.se ab
Riksarkivet, Landsarkivet i Visby, 2018

 

Intill/Intimacy heter den gotländske bildjournalisten Tommy Söderlunds nya fotobok. Jag sitter länge och bläddrar.  Den är imponerande stor och tjock och innehåller 230 bilder på de 400 sidorna. Alla fotografier är svartvita. Det är en humanistisk fotografi och en hyllning till människorna men också till naturen och olika miljöer på Gotland. En slags vardagens poesi.

Fotografierna är från åren 1979 till 2017, alltså tagna under nästan fyrtio år. Det märks att Tommy Söderlund känner människorna och förhållandena väl efter sina många år som lokalt verksam fotograf. Hans bilder förmedlar en stark känsla av att var just nära, intill.

Bilderna är stort uppdragna och har korta bildtexter. Det är kärleksfulla bilder på unga par, ofta i den sena gotländska ljusa sommarnatten, och på barn som leker. Men det finns också porträtt i boken som det på en ung kvinna som två gånger försökt ta sitt liv, bonden Bertil Karlsson som står tryggt vid sin traktor eller den lilla flickan Majd Almohamad från Syriens landsbygd som nu bor i Visby De flesta är vanliga gotlänningar men det finns också porträtt på kända personer, en avspänd Lars Norén eller Liv Ullmann som kärleksfullt omfamnar Siri Werkelin. En bild visar en annan sida av verkligheten, ”I ett kök, med kaffe och grannar en förmiddag utan jobb”.

 

Jag stannar vid ett par händer. Det är Tommy Söderlunds farmors händer, söndervärkta av reumatism. En klassisk bild som anknyter till fotohistorien och Russel Lees ”fru Andrew Ostermeyer” från 1936. De sista bilderna Tommy Söderlund tog på sina numera avlidna föräldrar berör mig på samma sätt. Pappan tittar rakt mot oss från sin sjukhussäng men mamman anar vi bara i sängen, det vi får se är hennes vattenglas och glasögon på bordet.

0.jpg

May Söderlund min mamma.jpg

Jag tycker mycket om Intill/Intimacy. Både tilltalet i boken och tonen. Tommy Söderlund är en mycket skicklig och inkännande bildberättare. Kanske är jag partisk själv kommen från ön och ständigt återvändande dit. Bilderna är inte alls de vanliga från Gotland med solnedgångar, ruiner och får. Visst finns de motiven men då visar de till exempel Georg Thomsson som transporterar sina djur till Ytterholmen i Rone.

Intiill/Intimacy är en hyllning till den svartvita fotografin. Det är mycket svärta i bilderna och i trycket. Den är formgiven av mästaren Christer Jonson och tryckt på Göteborgstryckeriet. Det är en fotobok med hög kvalitet.  

Trots svärtan är det är inte alls det tunga som man kan se hos till exempel Anders Petersen. Snarare är det en poetisk fotografi som Kenneth Gustavssons.  Det finns också en ovanlig, befriande humor.

När jag träffar Tommy Söderlund i Visby under Almedalsveckan frågar jag vilka fotografer han har inspirerats av. Han inleder med den lettiska fotografen Inta Ruka, som han nyligen besökt, Thomas Wågström och Kenneth Gustavsson. Och så Sune Jonsson förstås.  

Tommy Söderlund vill nå fram till ett fördjupat bildberättande och ägna sig åt långa fotografiska projekt. Arbetet som fotograf på en tidning tillåter sällan det. Ett undantag var en mer djuplodande artikelserie i Gotlands Tidningar med hans bilder och Carin Häglunds texter som också blev en bok, Strandfolk och fiskelägen på Gotland .

Framför allt har han alltså arbetat på Gotlands Tidningar men också i Oskarshamn, Umeå och Borlänge. I Borlänge fick han fria händer att, tillsammans med en journalist. göra de längre reportage han hade längtat efter.

Tommy Söderlund medverkade också i det stora Ekodok-projektet som drevs av Nordiska museet och som utmynnade i en bok och en utställning i början av 1990-talet. Jag minns framför allt hans bild på Margit Sandelin som promenerar med sin tax en kall vinterdag vid Nordergravar i Visby. Den finns också med i Intill/Intimacy.

I vårt samtal kommer vi in på hans bakgrund. Pappan och farfadern var tegelbruksarbetare och månskensbönder på Näs på södra Gotland. Den socken som, näst efter Fårö, har längst strandlinje på ön och i dag mest känd för alla sina vindkraftverk.

Fotografin fanns i familjen genom att hans mamma hade en Kodak Brownie, en brun lådkamera, som hon tog bilder av familjen med och satte in i album.

Det var inte alls självklart att han skulle bli fotograf men han sökte och kom in på fotolinjen i Hemse. Sedan har han gått på Nordens fotoskola och på Konstfack. Han har också delat labb med Anders Petersen, Kenneth Gustavsson och Thomas Wågström.

Georg Thomsson transporterar lamm till Ytterholmen.jpgMargit Sandelin.jpgLiv Ullmann och Siri Werkelin.jpg

Så till bildtexterna i boken. Han berättar att han i motsats till tidningsvärlden där man ofta skriver så långa bildtexter ville koncentrera dem. Och vi enas om att det är viktigt med texter och bildtexter i fotoböcker för att leda in betraktaren i ämnet.

Hur kommer det sig då att Riksarkivet/Landsarkivet i Visby har gett ut boken tillsammans med förlaget eddy.se, också det gotländskt. Aldrig har väl ett arkiv i Sverige satsat så mycket på att göra en riktig fotobok där fotografierna inte bara är illustrationer utan det väsentliga.

Tommy Söderlund berättar att när Gotlands Tidningar sade upp honom 2016 tog landsarkivets chef Jan Östergren genast kontakt och erbjöd honom både en arbetsplats på arkivet och föreslog att de skulle göra en bok.

Landsarkivet i Visby har en lång tradition av att arbeta med fotografi och har omfattande samlingar av såväl tidig som samtida fotografi. Tommy Söderlunds fotografier ingår nu i de samlingarna.

Riksarkivet som i år firar 400 år gör nu en stor satsning på att bevara och förmedla de 30 miljoner fotografier som bevaras i Stockholm och på landsarkiven runt om i landet. Det vore mycket välkommet om andra kulturinstitutioner kunde följa arkivens exempel och bryta det fotografiska kulturarvets styvmoderliga behandling i Sverige. Ja här skulle en samlad statlig översyn kunna lägga grunden för en fotografins renässans genom en nationell strategi och handlingsplan.

Det är viktigt att bevara och få tillgång till samlingarna även digitalt. Men att hålla en fotobok som Tommy Söderlunds Intill/Intimacy i handen är en helt annan upplevelse. Jag ser fram mot fler fotoböcker av den höga klass som Intill/Intimacy är ett utmärkt exempel på. Låt Riksarkivet och landsarkivet i Visby visa vägen!

 

Eva Dahlman, Fotohistoriker, vice ordförande i Centrum för fotografi

 

Diary

 

IMG_0111.jpg

 

Gunnar Smoliansky
Essä: Johanna Ekström
Formgivning: Waters Lövenhielm

ISBN 978-91976326-7-6

Ibland undrar jag om inte vissa fotografer är födda på och arbetar på fel plats. Ta en sådan som Smoliansky, säg att han bott i England eller USA. Han hade säkert varit lika stor som Eggleston eller Robert Frank. Det hade ordnats stora utställningar på MOMA som sen turnerat över hela världen.

Inte för att jag tror att Smoliansky bryr sig mycket om den sortens uppmärksamhet men det är en intressant tanke, för han har absolut den sortens kvalitet i sitt arbete.

När nu hans senaste bok kommer ut i vårt lilla land så är det några av hans vänner som har dragit ett tungt lass för att färdigställa detta verk som nu kommer ut i 1350 exemplar. När man gör en så liten upplaga i USA kallar man det ”exklusive artist book in a very limited edition.”

Som i all riktigt bra fotografi så finns det små gåtor i hans bilder. Vi får tänka till lite. Kanske vi ibland inte förstår men får ändå ett småleende på läpparna för det finns ju något där, eller…

IMG_0115.jpg

IMG_0116.jpgIMG_0117.jpg

Hans bilder blir ibland ett slags katalysatorer som får oss att tänka på något halvt bortglömt, något som egentligen inte alls har med de aktuella bilderna att göra.

En skugga eller ett par kvarglömda skor kan väcka minnen till liv hos oss. Det har aldrig varit fotografens avsikt och han kommer sällan att få reda på vad vi upplevt.

De här bilderna kom till efter att vännerna Gerry och Jäger hade pratat ihop sig om de där fotopapperskartongerna  i format 18x 24 som fyllde Gunnar Smolianskys labb. (Han är känd för devisen, om jag nu minns den rätt; Man tar fram ett negativ, gör en bild som man sen stoppar i en kartong.)

Vännerna Johansson och Ahren beslöt att göra en riktigt fin bok med bilder ur de där kartongerna. Kopior kopierade på olika slags papper. Och jag försöker räkna ut hur boken är tryckt. Är det fyrfärgsoffset eller är det någon slags duplex eller triplex? Vissa bilder är neutralsvarta medan andra har en brun ton som Record Rapid, fast ännu brunare. Eller är det rentav så att det är digitaltryck?

Och ursäkta att jag grottar ner mig i detta men här är nog en bok för de riktiga Smolianskyfansen.

De som vill se bilderna i exakt rätt format, så att säga out of the box. Och jag tillhör tyvärr inte dem måste jag säga, för jag föredrar faktiskt den Stora boken. Den som kom ut på Steidl för ett antal år sedan. Och hukande för allt spott och spe jag kommer att få från de invigda så gillar jag nog de lite hårdare återgivna bilderna i One picture at a time. Men å andra sidan så kan man aldrig få nog av den här mannens bildpoesi.

Och visst finns det en skönhet i de sublimt tyckta gråtonerna. Jag längtar redan efter del 2. Den finns ju där, i lådorna…

Tommy Arvidson, skribent o fotograf i Göteborg

Open shutter Hammarkullen

Skärmavbild 2018-08-11 kl. 14.21.38.png

Hendrik Zeitler

Intervju: Niclas Östlind

Formgivning: Gösta Flemming

Journal, 2018

ISBN978-91-87939-34-1

Zeitler återvänder i ännu en bok till sina hemtrakter i Hammarkullen, Göteborg. Dessa bilder är oftast tagna nattetid. I en intervju infogad som en bilaga i bokens mitt hävdar han att bilderna kan ses som en motståndshandling. Han anser att bilden av hans stadsdel ofta är stereotyp och negativ. Hammarkullen har pekats ut av polisen som som ett av Sveriges 25 ”utsatta områden”.

I Zeitlers bilder råder ett tryggt lugn.  De som gjort spår i snön på lekplatserna är sedan länge inne och kollar på Bollibompa eller drömmer vackra drömmar. Genom att använda långa exponeringstider avslöjar bilderna minsta skuggiga skrymsle. Jag tänker mig att det är så här de vilda djuren uppfattar skogen om natten.

Skärmavbild 2018-08-11 kl. 14.38.38.png

Det här är inga ögonblicksbilder. Inte ens en man som får sina skor putsade skulle synas här. I en bild får vi se arbetsmetodiken. Två stora monster till storformatskameror står säkert uppriggade på stativ ute i skogen. Hunden ligger bredvid som vakt och sällskap under de långa exponeringarna.

Det enda som rör sig i bilderna är solen, stjärnorna, månen, några oroliga löv på träden och någon bil vars lyktor lämnar ormar av ljus.

Det är en vacker bok med utfallande färgbilder och ett gult genomskinligt skyddsomslag. Förhoppningsvis ger det oss en sannare bild av en förort som är som vilket bostadsområde som helst, också.

 

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Men jag undrar hur jag skall få in den i bokhyllan; 36,5 cm hög. Sen tänker jag, det är så klart det gamla strömholmska tricket igen. ”Gör boken så hög att den inte går in i bokhyllan så får den ligga framme och blir läst fler gånger”.

Liv utan Liv

omslaLIV

Anders Schönborg

Art and Theory, 2018

ISBN 978-91-88031-63-1

Boken om Angelica och Raymond är en svart bok. 72 åriga byggnadsingenjören Anders Schönborg började, efter att ha gått en kurs på Fotografiska, ta bilder av människorna på bänkarna utanför kyrkan i Högdalen. Han hade tidigare inte utryckt sig i bokform. Han lärde känna de som vistades på platsen och berättade att han ville skildra hur det är att leva det liv som alkoholister och drogberoende gör. Här mötte han Angelica som han skulle komma att fotografera under tre års tid. Han försökte också på olika sätt tillvarata hennes rättigheter. Boken handlar om en kvinna som tidigt hamnar på livets skuggsida. Hon drabbas av cancer i munhålan och samtidigt av de yttersta effekterna av vinster i välfärden. Hennes man Raymond skyddar henne men även han är sjuk. Paret flyttas runt av en motvillig socialtjänst. I de korta texterna får vi veta att Angelica sällan går ut -“folk glor så förbannat” Sjukhusbesöken blir allt tätare. Till slut orkar inte Angelicas kropp mer.

En talande bildsvit är de flyttkartonger, tillhörande de boende som hastigt fick evakueras sedan bristfälligheter konstateras i fastigheten. När Angelica och Raymond vill ha tillbaks sina få tillhörigheter får de av det privata vårdgivarbolaget meddelande om att allt skall brännas. Stockholms stad lyckas dock förhindra detta.

livin4livi1livkarto

 

Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har vässat den här berättelsen till en formlig mardröm, med några få återhämtningspauser i form av Raymonds kärleksförklaringar och den omsorg som de hemlösa visar varandra. Vi tvingas in i trängre och trängre närbilder som i korniga uppförstoringar visar saker vi egentligen inte vill se.

livin2

Den som inte blir upprörd, arg eller ledsen över denna bok har antagligen ett hjärta av stål.

Pressfoto i bok

 

Pressfotografi är en avgränsad genre inom fotografin. Länge var det främst på tidningar man kunde få anställning som fotograf. Idag är det förhållande över, fler och fler dagstidningar avskedar sina fotografer och anlitar desamma som frilansare, när man behöver dem.

Pressfotografin har sina egna hedersregler. I dessa tider när nästan ingen reagerar på att man byter huvud på en person eller ändrar bakgrund lite hursomhelst. Då håller tävlingar som World press foto och Årets bild envist fast vid att bilder inte får manipuleras. Lite grand blir det att fäktas mot väderkvarnar. Bilder har alltid maniupulerats. Jag besökte en tidningsredaktion i Blekinge någon gång på 1970-talet och fick mig förevisad den låda med urklippta fotbollar i olika storlekar som sportredaktören brukade ladda bilderna från de lokala fotbollsmatcherna med.

Pressfotografer har alltid varit ett släkte som stridit för att få den där bilden som fångar en händelse på ett ögonblick. Och som får oss att läsa den långa förklarande texten. Tänk bara på alla märkliga platser som fotografer placerat ut kändisar, politiker eller vanligt folk på. En bild som dyker upp i minnet är den där bilden på Centerpartistiske partiledaren Olof Johansson i finkostymen, vadande i knädjupt vatten i Visby. En bra pressfotograf kan lura en mediakåt politiker hur långt som helst.

Det var naturligtvis en pressfotograf som lärde mig hur man torkar en nyframkallad film så snabbt som möjligt. Häll av sköljvattnet och ersätt det med t-sprit. Häng sen upp filmen, torr på ett par minuter. ( sen finns kamikazemetoden också; gör som i föregående tips men istället för att hänga upp den så håller man den i ena änden och tänder på i den andra. Släck med en piskstärt. Dont do this at home!)

Här kommer två böcker som handlar om pressfotografi.

Enköpings sextiotal

Stig Hammarstedt

Eget förlag 2017

ISBN 978-91-639-4208-2

Hammarstedt som en gång själv arbetade på Enköpingsposten har fått tillgång till tidningens bevarade negativarkiv. Klokt nog har han begränsat boken till ett tiotal år. Han har valt ett decennium som som sett ur många synvinklar torde vara den mest framgångsrika tid vi upplevt. Och ingenting tyder på att vi kommer att få uppleva det igen. I den lilla staden vid mälaren revs det och byggdes nytt i en rasande takt. Varuhus etablerades och skärmbildsundersökningar av 11000 personer om året utfördes. Samtidigt fanns det gamla tiders seder kvar. Var får man idag tag på en flaggstångsmålare?

 

enkinsid2

 

För en Enköpingsbo måste den här tillbakablicken få ögonen att tåras. Men även för oss om inte kommer därifrån är boken intressant. Vem visste att Tommy Körberg kommer från Enköping och att han där debuterade som en del av bandet Mainacs?

För alla oss i den övre medelåldern blir det som att åka i en tidskapsel. Det finns detaljer i bilderna att studera. De nedvikta stövelskaften, polotröjorna, polisuniformerna i form av en lång rock. (Hur kunde de överhuvud taget springa i den munderingen?)

 

Hammarstedt har, enligt uppgift, i en del fall valt bilder som de fyra medverkande pressfotograferna aldrig har fått publicerade i tidningen. Jag har svårt att tro att 60 talet var SÅ idylliskt att man publicerade en bild på de två flickor som stolt visade upp de första vitsipporna för EPs redaktion i april 1964. Men det är en fin bild.

Fem Enköpingsbor,experter på olika områden, bidrar med intressanta texter. Från ögonvittnesskildringen av Kryddgårdsskolans brand som krävde fem människoliv, till en lättsam krönika över Enköpings idrottsframgångar och popmusikens framväxt.

Boken avslutas med en genomgång av de viktigaste händelserna under de tio 60-åren. I en sådan här lokalhistorisk bok krävs bildtexter, de är kortfattade och faktaspäckade och förstärker tidsprägeln.

Sparade ögonblick.

Folkhemmets pressbilder i Upplandsmuseets samlingar

Barbro Björnemalm

Stiftelsen Upplandsmuseet 2016

ISBN 978-91-86145-31-6

De svenska museerna har inneburit räddningen för många pressbildsarkiv när tidningar har lagts ner eller slagits samman. Upplandsmuseet i Uppsala har en stor pressfotografisk samling, huvudsakligen från fotofirman Uppsalabild. Man har även en stor samling från Arbetarbladets Tierpsredaktion, numera nerlagd.

“Sparade ögonblick” inleds med en kortare historik över upphovspersonerna, fotograferna och journalisterna. Det är intressant att läsa om den, med dagens digitala ögon, omständiga och arbetskrävande tekniken.

Bilderna är återgivna i ett bra tryck. Man blir imponerad av fotografernas skickliga hantering av blixtljuset. Men, antagligen är det de nutida bildhanterarna som skall hyllas. Med dagens teknik kan man locka fram det mesta ur ett misshandlat negativ.

Sen blir det lite knepigt; och jag känner att jag måste bli mer generell, inför synen på fotografiska bilder inom museivärlden. Det finns på museerna en ingrodd föreställning om att bilder alltid är illustrationer till något. Något som kräver långa förklarande texter. Det kan väl vara bra i och för sig. Bilder har i alla tider misshandlats och felanvänts. Och där kan museerna ha en roll som bromskloss. Jag fick nyligen höra berättelsen om hur en reklambyrå ville köpa en bild på en lidande August Strindberg från Nordiska Museets bildarkiv. Den skulle användas som reklam för huvudverkstabletter. Det blev inget bildköp den gången…

 

upplinsides2

 

Men, för att återvända till den aktuella boken. Långa bildtexter är i detta fall kanske befogat, men ofoget att lägga texten på en grå platta får för mig nästan någon slags symbolisk betydelse. Den grå textplattan skall vara mycket viktigare än den svartvita bilden!

När man dessutom lägger in en smärre avhandling om det moderna samhällets framväxt, välfärdsstatens uppbyggnad osv…så kryper den gamla museitraditionen fram igen. Den att en fotografisk bild har endast värde när den illustrerar en tes.

Alltför sällan får fotografiet träda fram i eget majestät. Det finns ett värde i att inte jämt skriva folk allt på näsan, utan att låta betraktaren få lägga till sina egna värderingar och erfarenheter till bilden.

Men, jag vet, det är ett museums uppgift att informera och och att granska historiska sammanhang. Och detta är i första hand ändå en fotobok med fantastiska pressbilder från Uppland. Den borde finnas i varje uppländskt hem.

Natten

unnamed

Margot Wallard

Formgivning: Greger Ulf Nilsson

Bokförlaget Max Ström 2017

För några år sedan flyttade den franska fotografen Margot Wallard till Värmland. Där drabbades hon av vintern, eller kanske ska man säga hon drabbades av vinterljus. Avsaknaden av vinterljus. Hon konstaterade att det blev natt redan klockan tre på eftermiddagen. Dessutom hade hon sorg efter att hennes bror och dennes sambo hade gått bort. För att inte den mörka tiden skulle göra henne tokig av inaktivitet började hon fotografera vinterns mörker. Hon ville tämja sitt nya landskap och se döden i vitögat.  Resultatet av det arbetet ser vi i boken Natten. En bok med svensk titel, engelsk text och fotografier.

Boken är uppdelad i olika avdelningar med olika bildteman. Först ut är ”Animals” där delar av döda djur har lagts på en scanner för att bli nature morte. Mot en svart bakgrund träder döda djur fram i knivskarp belysning. I serien ”Ice” har hon precis som titeln säger fotograferat is och snö. Närbilder blandat med landskap. Svartvitt blandat med färg och mitt i allt detta självporträtt i skogslandskap. ”Insects” innehåller svartvita bilder på insekter vända till negativ. Sen kommer ”Landscapes”, ”Sceletons” och sist ”Still life”.

unnamed-1unnamed-3

Någonstans i dessa 169 bilder finns en berättelse som jag inte riktigt får tag i utan att läsa mig till det. I den korta introduktionstexten skriver Wallard att det handlar om att känna sig utanför.  Det fotografen vill berätta är inte självklart samma sak som bilderna berättar för mig. Det är väl samtidigt detta som gör fotografi intressant, att betraktaren gör bilderna till sina egna.

Man kan naturligtvis aldrig ta ifrån en konstnär anledningen till att ett verk ser dagens ljus eller som nu nattens mörker. Men detta är lite för snyggt och uttänkt för att landa i mitt hjärta utan en bromsande omväg via hjärnan.

Anders Alm

unnamed-4unnamed-2