Om fotoboken | admin
En sida helt ägnad åt fotoböcker
Fotobok, Fotoböcker, böcker, foto, Photo books, photobook, Tommy Arvidsson,
1
archive,paged,author,author-admin,author-1,paged-13,author-paged-13,ajax_fade,page_not_loaded,,select-theme-ver-4.5,menu-animation-underline,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive

Vem är Cristina De Middel?

Vem är Cristina de Middel?

Det är något konstigt med fotografi. Folk som inte är specialintresserade känner på sin höjd till Lennart Nilsson eller Brutus Östling. Om du istället frågar någon som är det minsta kulturintresserad om vilka är Joyce Carol Oates eller Kristina Sandberg så har de flesta koll på vilka det är.

Häromdagen nämnde jag Anders Petersen för en person som har konst som sitt yrke. Noll koll…

Men å andra sidan, jag har väldigt dålig koll på konstnärer som arbetar med fotografi, eller rysk fotografi eller…. Det verkar som om vi fotointresserade också har en massa blinda fläckar. Och det kanske har sin förklaring i att fotografi är inget allmänkulturellt samtalsämne. Man får leta sig fram till de fotografiska arbeten man gillar. Det är inte så att man råkar läsa något på DNs kultursida eller har sett något på kulturnyheterna.

När jag berättar att Cristina de Middel kommer till Landskrona Fotofestival möts jag ofta av en frågande min. När jag säger Afronauts så får jag lite fler igenkännande miner.

Så nu berättar jag; Att de Middel kommer till Landskrona Fotofestival och Fotoboksdagarna, det är ungefär lika stort som om Zadie Smith eller Joyce Carol Oates skulle komma till bokmässan.

2011 hade hon en längre tid varit missnöjd med sitt arbete om bildjournalist. På sin blogg publicerade hon de bilder som inte riktigt passade in i de journalistiska uppdrag hon skickades ut på av sina uppdragsgivare.

När hon med hjälp av ett stipendium tog ett sabbatsår från den redaktionella världen började hon leta efter intressanta berättelser. På en lista över historiens galnaste experiment fann hon på första plats det Zambiska rymdprogrammet. När Zambia 1964 blev självständigt, ville man visa världen vad man kunde åstadkomma. Man beslöt sig för att skicka en kvinna, två katter och en missionär ut i rymden. När UNESCO vägrade skjuta till pengar och rymdkvinnan blev gravid avbröts dock det hela.

unspecified-2

de Middels mormor fick i uppgift att sy rymddräkter som var en blandning av NASA och afrikansk folklore. Som rymdhjälmar använde hon kasserade gatlyktor och motorcykelhjälmar. Bokens bilder togs till största delen i och runt hennes hemstad i Spanien. Hennes vänner fick agera statister. Hon hade vid det tillfället aldrig besökt Zambia, eller ens Afrika.

Boken fick titeln Afronauts och gavs ut på eget förlag. Försäljningen gick till en början trögt. Men när hon nominerades till Apertures First Photobook award och senare Deutsche Börse Photography Prize sålde upplagan på tusen exemplar snabbt slut. Idag kan man med lite tur hitta ett exemplar på Amazon för ungefär tiotusen kronor. Men en ny upplaga är på väg…

unspecified

Efter den stora framgången med Afronauts fick hon möjlighet att göra en bok åt ett förlag. Hon valde att göra en bok med gatufotografi från New York. Men hon regisserade de människor hon mötte så att bilderna framstod som hämtade ut den kända musicalen West Side Story.

unspecified-1

Och på det viset har hon fortsatt att arbeta. Boken This is what hatred did grundar sig på en skönlitterär afrikansk bok som handlar om en ung pojke som går ut i skogen och umgås med andar. Man kan säga att De Middel arbetar i någon slags gränsland mellan fiction och verklighet.

En anledning till att besöka Landskrona Fotofestival den 19-29 augusti!

Tommy Arvidson, skribent och fotograf

 

Bilder ur Arfonauts och This is what hatred did (foto Cristina de Middel)

www.thisbookistrue.com and www.lademiddel.com

Studio Wezäta, färgfotografiets genombrott i svensk reklam

 

Studio-Wezäta-Omslag-526x600.jpg

 

Ida Dicksson.

Votum förlag. 2016

ISBN 978-87283-81-9

 

Industrihistoriken Ida Dicksson har grävt djupt i Göteborgsförlaget Wezäta fotostudios efterlämnade bildarkiv, som nu finns på Göteborgs stadsmuseum. Bilder från 1930-talen fram till 1960-talets slut, speglar utvecklingen av färgbildens historia i svensk reklam och kokböcker. Det har blivit en fin bok om nästan 200 sidor med många bilder och intressant text.

Det var under den legendariske fotografen Sixten Sandell, 1908-1986, som började på Wezäta tryckeri och förlag 1939 och byggde upp dess fotostudio, som blev pionjärer på färgbilder för reklam och kokböcker. Efter andra världskriget åkte Sixten Sandell till USA för att där studera färgfotografiets tillämpning, både hos Kodak och hos Kings Studio i Chicago, då USA:s största fotostudio. Denna studio kom att stå som en förebild till den storstudio och färglaboratorium som Wezäta byggde och som stod klar 1960.

Från början använde fotograferna på Wezäta fotostudio tre svart/vita separationsnegativ för att framställa färgbilder för tryck, fotograferade genom rött, grönt och blått filter efter varandra. Där fanns också en Bernpohl-kamera som tog de tre separationsnegativen i en exponering, vilket gjorde att det gick att fotografera rörliga motiv. När sedan Ektachrome filmen kom övergav de separationsförfarandet.

Det var i Sverige stundtals svårt att köpa Kodaks färgmaterial och kemikalier efter andra världskriget, men Sixten Sandell hade kontakt med en bartender på amerikafartyget Kungsholm som i New York hjälpte honom att köpa vad han behövde, och som han kallade för direktimport.

Matbilder i färg för kokböcker var något av Wezäta förlags specialitet och med eget provkök lagades det mat för egna kokböcker, Stora Kokboken, och till reklambilder för livsmedelsindustrin. Axel Sandelin hette en av Wezätas fotografer som specialiserat sig på matbilder.

Det var den västsvenska industrin med Volvo, Saab, SKF, Monark, Götaverken och många andra storföretag, som kom till Wezäta studio när de behövde färgbilder på sina produkter.

Boken är en viktig historisk dokumentation över färgfotografins utveckling inom svensk reklam och jag tycker att Ida Dicksson som författare och industrihistoriker har gjort ett berömvärt arbete med att gräva fram alla bilder och fakta som på ett överskådligt sätt visar färgbildens utveckling.

Hans Hansson, fotograf/skribent.

 

 

En fotobokskritikers vånda

 

Jonas Thente skriver en intressant artikel i DN. http://www.dn.se/dnbok/jonas-thente-aldrig-har-det-varit-sa-enkelt-att-kopa-en-positiv-recension/

Den behandlar litteraturkritikens dilemma. Jag citerar; En av de mer gripbara reglerna för kritik är att man inte recenserar böcker och författare som man har en mer privat relation till. Förr i tiden var det inte ovanligt att kompisar prisade varandra. Det av många så hyllade rättesnöret Olof Lagercrantz skrev gärna om folk han åt middag med senare på kvällen.

Tyvärr, här på Omfotoboken gäller inte det rättesnöret. Jag skriver om böcker vars upphovspersoner jag har haft som lärare, fikat och käkat middag med, bott över hos, engagerat som föreläsare.

Utan den ordningen skulle inte mycket bli skrivet. Fotoboksvärlden är en mycket liten värld. Jag skulle få skriva enbart om utländska fotografer och böcker. Eller vänta nu… Christina de Middel och Jana Romanova har jag bokat till Landskronafestivalen. Och deras böcker ligger i Vänta-på-skriva-hyllan.

Det här fungerar ändå förvånansvärt bra. Det är ytterst sällan mina vänner och kollegor diskuterar vad jag sagt om deras verk. Vi undviker lite finkänsligt det ämnet. Och fortfarande gäller det faktum som fick mig att starta den här bloggen för fem år sedan; Fotolitteraturen är en dold konstart. Ibland skrivs något på Fotosidan eller i fototidningarna. (Fotografisk tidskrift upplåter en sida i varje nummer). Dagstidningarna skriver ytterst sporadiskt. DN har en kritiker som en gång kallade fotoböcker för bilderböcker för vuxna (jag kommer aldrig att förlåta henne för den förolämpande benämningen) Babel prata om fotolitteratur? Glöm det, hellre gör dom någon filmsnutt om någon obskyr amerikansk författare av ordböcker för vuxna.

Jag ser min roll som att det i alla fall finns någon som SER det som en upphovsperson lagt ner massor av tid och oftast allt för mycket pengar på. Min insikt i den här branschen säger mig att c:a 80 procent av all fotolitteratur går med rejäl förlust. Jag skriver sällan ner någon bok.(men den uppmärksamme läsaren kan ana mitt ointresse mellan raderna. Omfotoboken är på intet sätt heltäckande. Det görs väldigt många fotoböcker och jag välkomnar folk som vill vara gästrecensenter.

Jag har endast en regel, det är att inte skriva om böcker där jag blivit mer eller mindre blivit ombedd att ha synpunkter vid tillkomsten av boken. Därför kommer jag inte att skriva om Martin Bogrens nya eller Emanuel Cederqvists nya ( men blink, blink)

men gå nu tillbaka, klicka på länken, och läs Thentes text, den är intressant.
Tommy Arvidson fotobokskritiker i Göteborg

Imagine

imgagine.jpg

Imagine

Erik Johansson

Max Ström 2016

ISBN 9789171263704

Fotografi har från sin födelse haft en provokativ påverkan på människor. Eftersom fotografiet avbildar en del av verkligheten lockas vi nästan oemotståndligt till att manipulera bilder. Oscar Rejlander skapade redan 1857 en bild som bestod av trettio olika negativ, “Two ways of life”.

Och så har det fortsatt. John Heartfield häcklade Hitler före och under andra världskriget, med sina collage.

Under Sovjettiden trollades politiker som hamnat i onåd helt enkelt bort från de officiella bilderna. Men ibland glömde man att radera kroppen, så om man tittar noga på bilder från Sovjetunionen på 60 och 70-talet kan man finna huvudlösa överrockar.

Och sen kom Photoshop. Och alla spärrar släppte. Jag har själv vid något tillfälle, när en person på en gruppbild blundade, bytt ögon på honom.

Erik Johansson går mycket längre. Han vänder ut och in på hus, eller hela landskap, låter människor veckla upp vägar eller hänga upp nya verkligheter på gamla. I Johanssons värld kan man ro med båt över en fjällhed eller sy ihop ett snötäckt landskap. Eller klippa sönder ett hus med en jättelik sax.

Förvånansvärt ofta använder an sig i sina bilder av optiska synvillor. Trappor som går både upp och ner samtidigt. Sådant som målande konstnärer i alla tider använt sig av.

_DSC0339.JPG

 

Så på något sätt arbetar han ganska old school. Många av dagens fotografer inom genren postfotografi arbetar heller med klippa och klistra tekniker. Se till exempel Brandon Juhasz eller Julia Borissova.

När Johansson är som bäst så skapar han bilder som får mig att tänka på gamla romantiska målningar som Grindslanten eller kanske illustratören Kurt Ards omslag till Allers veckotidning från 50-talet.Inte för att dom är lika, men för att dom har samma stämning.

imainsi

Ibland blir bilderna alldeles för utflippade och lite poänglösa. Dom liksom tappar kontakt med den fotografiska illusionen.

För att som fotograf riktigt låta sig imponeras av hans vyer så skall man se dem i stort format, som vi kunde göra på Fotografiska i våras. Där ser man vilket fantastiskt hantverk som ligger bakom bilderna.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Rikshawallah

rikshaom

Mikael Lindström

Passage, 2015

ISBN 9789198278019

Bilden av Indien är ofta färggrann, exotisk. Steve McCurrys bilder kanske är de mest kända. Och också de mest, enligt mig, mest falska, utstuderat struntförnäma man kan finna från den kontinenten.

Rikshawallah är raka motsatsen. Lindström skildrar Calcuttas rikshadragare med en närhet och en slags vardaglighet som gör att vi tycker oss förbundna med dessa människor vars levnadsbetingelser är helt annorlunda än våra. Jag tror att det har något med att fotografen har sökt, som Lasse Berg skriver i förordet, “den mänskliga värdigheten”.

Han skildrar de här männen på samma sätt som han skulle ha närmat sig sig ett gäng taxichaufförer i Brooklyn eller Hökarängen. Man kanske kan säga oempatiskt. Alltså ingen falsk medömkan utan bara en vilja att beskriva världen som den ser ut.

I Per J Anderssons efterord får vi också veta att Calcutta är världens enda stad som har rikshadragare kvar som ett vardagligt inslag i stadsbilden. Som turistattraktion finns de i några asiatiska storstäder.

rikshainlagarikshainl

Man kan invända att det är en icke människovärdig hantering att en människa skall springande transportera en annan i en vagn, men HALLÅ, det finns värre exempel på hur människor exploateras. Alla de som syr upp våra kläder, eller löder ihop våra mobiltelefoner i miljöer som skulle få Jacob Riis att blekna.

För som Lasse Berg skriver “dessa rikshadragare har upptäckt att de äger sig själva, att de har rätt till ett gott liv, till mänskliga rättigheter”. Jag har själv aldrig varit i Indien, men den här boken signalerar för mig; äkta, ej exotiserande bild av verkligheten. Och det är väl ungefär det viktigaste man kan uträtta med en kamera.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Mer fotografi på museerna!

Fotografi är något som alltid varit centralt inom museiväsendet. Saker skall dokumenteras och beskrivas. Under 80 och 90-talen var den fotografiska dokumentära trenden stark på de kulturhistoriska museerna.

Där fanns samarbetsorgan som SAMDOK och ADOMUS. Ett stort EKODOK projekt engagerade många museer. I dag är tron på bilders styrka inom museivärlden inte lika tydlig. Men kanske är där en vändning på gång? Lyssna på den här museifotografen; http://www.fotosidan.se/cldoc/poddradio-han-fangar-nutiden-at-framtiden.htm

Jag tror att alla fotografer som arbetar med dokumentära berättelser borde ha ögon och öron öppna för vad de svenska stads, kommunala och länsmuseerna arbetar med. För möjligheter till samarbeten och gemensamma projekt. Frilansande fotografer sitter ofta på bra idéer (men har inte pengar att förverkliga dessa) och museitjänstemännen arbetar med långsiktiga forskningsprogram och har bra kontakter med stiftelser ( där kapital finns). Här kan uppstå många win-win situationer.

Här är några exempel på både sådant som tillkommit i samarbete med en institution, och ett projekt som kommit inifrån institutionen.

bergomsl

Utan ett du inget jag

Liv Ullman

Ingmar Bergman

Tommy Söderlund

Gotlands fornsal 2015

ISBN 9789188036902

Bilder av en kärlekshistoria, en dagbok på en dörr. I Bergmans hem på Fårö finns en dörr där han och Liv Ullman med hjälp av olika tecken, mestadels hjärtan, men också Å ( som i Ångest) försökte verbalisera sitt förhållande. Tommy Söderlund har tagit närbilder på tecknen, en del målade i rött som om upphovsmannen använt sitt eget blod. Bo Bergström bidrar med en dikt och Maaret Koskinen berättar om ett möte med Bergman, och dörren.

bergin2

tore_j_bok-1

Tore Johnson

Nordiska museets fotografiska samlingar

Nordiska museets förlag 2015

ISBN 789171085764

Äntligen! Nordiska museet har på ett nytt sätt börjar glänta på sina fantastiska bildsamlingar. Fotografen, inte ämnet, står i centrum. Detta är en liten skrift, med tydlig inspiration från den franska PhotoPoche och flera liknande koncept.

Jag menar naturligtvis inte att man inte tidigare har uppmärksammat den potential man har i sitt stora arkiv (sex miljoner bilder). Men det verkar som om det här kan bli en liten lättillgänglig serie som på ett populärt sätt skildrar vår svenska fotohistoria. Eller snarare som lyfter fram några av våra skickliga men tyvärr lite bortglömda fotografer. En etta på bokens omslag antyder att detta blir en serie. Jag ser redan fram emot Kerstin Bernhards modebilder, Björn Myrmans bilder, Pål Nils Nilssons bilder som han gjorde till STFs årsböcker, Bernt Klyvares poetiska dokumentärbilder, och mycket annat. Kanske man kunde lyfta fram någon av museets egna skickliga fotografer. Till exempel Birgit Brånvall som ansågs vara en mästare på att fotografera textil. Kanske kunde man få se hennes bästa textilbilder, eller hennes 1980-tals dokumentation från Storuman.

I denna del ett, av förhoppningsvis många, får vi se Tore Johnsons Parisbilder. Staden som åren efter andra världskriget var en magnet förr många fotografer och författare. Här kunde man hänga på caféerna med Strömholm, Robert Frank och Henri Cartier Bresson. Johnson ägnade sig åt en slags subjektiv gatufotografi med humanistiska förtecken. I ett nära sextiotal bilder får vi uppleva en stad som både rymde tragik och romantik.

Jag tror att den här idén med att lyfta fram en liten del av en fotografs livsverk är ypperlig. hellre än att vi skall vänta ihjäl oss på den optimala retrospektiva boken.

Jonas Hedberg, intendent på museet, berättar i en inledningstext att det var fotografen Stig Hammarstedt som var den som var den som väckte idén till boken. Per Lindström, fotograf och välrenommerad fotoskribent ger en introduktion till Tore Johnsons liv och verk.

 

 

roomslag

 

Romska Röster

Anders Ryman, foto

Domino Kai, text

Upplandsmuseet 2015

ISBN 9789186145231

Det sägs att om man lär känna en enskild människa så försvinner misstro och fördomar om den människan, även om hen har sitt ursprung eller traditioner fjärran från det som vi betraktar som normalsvenskt. Här kan man säga att Ryman och Kai gör en insats.

Eftersom jag själv har en släkthistoria som strikt härrör sig från Mälardalen i många generationer bakåt har jag sällan funderat på det där med släktidentitet. Jag har aldrig känt av utanförskapet.

De flesta av de som är intervjuade i denna bok har någon gång upplevt ett ifrågasättande. Något som stärkt deras släktsammanhållning. Ryman har väldigt skickligt fångat den här romska stoltheten. Och då inte i första hand med hjälp av yttre attribut som till exempel långa kjolar utan med blickar eller kroppshållning. Varje person framträder oftast med en bild och en textsida, något som skapat en effektiv och harmonisk bok som man gärna vill ta till sig. I ett gediget kapitel sammanfattar Domino Kai romernas historia i Sverige.

roinlagaroinlag

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

 

P.S. Boken Romska Röster nominerades till Svenska Publishingpriset 2015.

Stay

stay1

Stay

Nicolas Wormull

André Frère Éditions, 2015

ISBN: 979-10-92265-34-7

Jag satt och bläddrade genom boken tillsammans med en elvaåring och frågade honom vad den handlade om. Svaret kom utan tvekan: Den handlar om att bli gammal.

Stay är uppbyggd efter ett nuförtiden ganska vanligt koncept. Inga texter som leder betraktaren in i ämnet. En blandning av svartvita och färgbilder med i konventionella termer en undermålig och amatörmässig estetik och teknik. Den mest kända utövaren att fotografera och publicera sig på detta sätt är väl JH Engström. I min värld är han originalet.

Det finns många fantastiska uppslag och bildkombinationer i boken. En stympad bläckfisk vid sidan av ett intressant mansansikte. Två svartvita kvinnoporträtt sida vid sida, är det möjligtvis samma kvinna med ett halvsekel emellan?

stay3.jpg

Jag letar hela tiden efter berättelsen och känner att jag behandlar boken på ett orättvist sätt. Måste det nödvändigtvis vara en uttalad berättelse bara för att det är foto? Hade jag tänkt på samma sätt om jag hade haft en bok med målningar framför mig?

Uppmaning till mig själv. Börja om, glöm allt och låt bilderna komma till dig.

Stay, stanna, var i nuet, carpe diem, fånga ögonblicket. Varje bild är ett ögonblick i det eviga flödet som leder in i framtiden. Varje liten förändring påverkar framtiden likt måsvingeffekten.

Det är det allt handlar om. Elvaåringen hade rätt, den handlar om att bli gammal.

Anders Almstay2.jpg

En fotohistorie. Fra synsmaskiner til Instagram. Preus museums samling.

 

En-fotohistorie-2015

Forlaget Press 2015

ISBN 978-82-7547-771-0

När jag får den norska En fotohistorie. Fra synsmaskiner til Instagram. Preus museums samling. i min hand blir jag alldeles lycklig. Tre kilo nyskriven fotohistoria med suveränt vackert tryckta fotografier i ett tilltalande gult linneband delvis omslutet av en kontaktkarta som konstfullt beskuret skyddsomslag. Redaktörer har varit museets Hanne Holm-Johnsen och Hege Oulie och inte mindre än tjugosex skribenter har medverkat. Norge är verkligen ett föredöme inom det fotografiska fältet!

Preus museum, Norges nationella fotografiska museum, är fokuserat på norsk och internationell fotohistoria och står på tre ben: sin fotografiska samling, ett omfattande fotobibliotek och en samling med kameror och annan teknisk utrustning.

norsk

När jag slår upp En fotohistorie möter jag föredömligt korta och innehållsrika texter som behandlar allt från förhistorien och pionjärtiden till dagens massindustri, från den svart-vita perioden till färgfotografin, från det analoga till det digitala. För trots att samlingarna på Preus museum är uppbyggda kring kända fotografer och fotografi som konst är de ämnen som behandlas i boken mycket bredare än de individuella konstnärsskapen.

Författarna skriver om fotografi och visuell kultur ur en rad olika aspekter: kulturhistoriska, vetenskapliga, socialhistoriska och konstnärliga. Man får läsa såväl om mode- och reklamfotografi som om Gabriel Lippmanns färgexperiment 1891, om Morgonpostens arkiv från perioden 1861 till 1971 och selfien av i dag. Det finns också artiklar med titlar som Starka fotografer – svaga institutioner på 1970- och 80-talen och Fotoboken som genre.

Skärmavbild 2016-04-18 kl. 09.06.14

Så finns det förstås också en mängd fotografier i boken, tagna av internationella och klassiska fotografer som Edward S. Curtis, Lotte Jacobi, Imogen Cunningham, Edward Steichen och W. Eugene Smith men naturligtvis också norska alltifrån Knud Knudsen, Anders Beer Wilse och Marie Hoeg till Tom Sandberg, Dan Alveng och Vibeke Tandberg.

En motsvarande fotohistoria saknas i Sverige. Rolf Söderbergs och Pär Rittsels standardverk Den svenska fotografins historia 1840 – 1940 kom ut redan 1983. Gösta Flemmings Centennium/ Fotografi i Sverige 1895 – 1974 publicerades 2007 och Björn Axel Johanssons Stora boken om familjebilder är från 2010. Ett annat arbete är Niclas Östlinds avhandling Performing history – fotografi i Sverige 1970 – 2014 som utgår från den utställda fotografin. Alla är viktiga bidrag till den svenska fotohistorien liksom regionala fotohistorier som Skånska fotografer 1845 – 2005 från 2008 och Östgötska fotograferfrån daguerreotypi till digitalt som utkom 2013.

Men att Sverige saknar ett arbete som behandlar hela den svenska fotohistorien ur alla dess aspekter blir uppenbart vid läsning av En fotohistorie. I vår historieskrivning saknas den nödvändiga bredden, allt från dagens mobilfoto till fotobaserad konst, dokumentär- och vetenskaplig fotografi, kulturhistoriska bilder och teknisk utrustning.

Preus museum står bakom En fotohistorie men museet samarbetar också med andra norska institutioner som innehar fotografiska samlingar. För några månader sedan var jag på Norsk Folkemuseum där Förste intendent Trond Bjorli visade den stora utställningen om Anders Beer Wilse. Han är en av de främsta norska fotograferna och Trond Bjorli har ägnat sin doktorsavhandling i kulturvetenskap åt honom.

Förutom avhandlingen skänkte han mig den tjocka och imponerande boken Wilse – Mitt Norge som publicerades i anslutning till utställningen och var ett samarbete mellan sex institutioner, bland andra Preus museum, Norsk Teknisk Museum och Nasjonalbiblioteket, det vill säga motsvarigheten till Kungliga biblioteket. Vidare var det Preus museum och Nasjonalbiblioteket som 2008 stod bakom utställningen och samtidig publicering av 80 millioner bilder. Norsk kulturhistorisk fotografi 1855 – 2005 på drygt 400 sidor.

Tänk om vi hade motsvarande samarbete inom det fotografiska området i Sverige!

Förutom att boken En fotohistorie. Fra synsmaskiner til Instagram är så innehållsrik är den också estetiskt tilltalande. 2015 fick den utmärkelsen som årets vackraste fackbok med motiveringen:

Et imponerende stykke arbeid og meget godt gjennomført produksjon. Med gjennomtenkte virke-midler, nøytralitet og typografi som sitter viser denne stor respekt for innholdet og fotografiet. Selv med et bredt spekter i billedmateriale, i både kvalitet og format, er hver av de 468 sidene en fryd for øyet.

Att intresset för fotografi bara fortsätter att växa även i Sverige visar exempelvis Fotografiskas framgångar. Det tycks också som om allt fler ungdomar intresserar sig för vår fotohistoria och när Eva Karlsson för några veckor sedan hade en demonstration av våtplåtstekniken på Centrum för fotografi (CFF) blev det publikrekord med drygt 100 personer!

Så låt oss inspireras av Preus utmärkta En fotohistorie och samlas för att skriva motsvarande fotohistoria här i Sverige.

Eva Dahlman, fotohistoriker och vice ordförande i Centrum för fotografi.

PERMANENT VACATION

IMG_5751

Rikard Laving

Stockholms Fotoantikvariat 2015

ISBN 9789163784323

Min fru säger att boken ser ut som ett sånt där skissblock man köper på Tiger. Jag vet inte om ni känner till Tiger, men det är en sådan där lågpriskedja som bland annat säljer pappersvaror som är väldigt billiga …och fint utförda. Trådbundna anteckningsböcker och sånt. Boken är alltså minimalistisk eller kanske man kan säga anonym.

Den är ändå gjord med stor omsorg. Från den präglade texten på omslaget, de tre olika pappersorterna som bildar omslaget till de finurligt dolda häftklammrarna. Runt boken sitter en tunn tunn, nästan osynlig gummisnodd. Inte en vanlig gummisnodd dock, denna är textilklädd.

Men allt detta vore ointressant om det inte var så att den här boken innehåller en väldigt bra historia. En både gripande, en med en slags torr humor, berättad familjehistoria. En den av berättelserna är rent fruktansvärda.

Den utgår från Rikard Lavings farfar Gösta super-8 filmer från 60 och 70-talet. I enskilda bilder eller bildsekvenser får vi uppleva den där sortens händelser som man då fångade på film. Födelsedagar, högtider och semestrar.

Lavin har laddat bilderna med lankoniska texter som handlar om en familj och en tid i Sverige som är helt olik nutiden. (och ändå är det inte så länge sedan.)

De vackert oskarpa filmbilderna har fått en extra tidsprägel genom användande av ett riktigt grovt raster. Rena brottarrastret om du frågar mig! Men det ger just den där tidsandan som stämmer överens med bilderna.

Thomas Koppfelt, professor i Media och Estetik har skrivit ett lärt efterord. Vid läsning av hans text kan man låta tankarna vandra vidare i frågor om vad en stillbild eller en rörlig bild egentligen är. Och hur bilden hänger ihop med det verkliga minnet.

Jag brukar tänka, att när man ser en bok (eller en utställning) som får en att känna sig inspirerad att själv göra något eget; då är det ett arbete som är bra.

Det här är en sådan bok.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

IMG_5749

IMG_5750

 

 

 

 

Minnet

 

Det mänskliga minnet är en osäker källa till fakta. Hur mycket påverkar ett fotografi vårt minne? Är det så att det är bilden som blir den verklighet vi minns?  Eller för att citera Christer Strömholm: Alla minns hur det var-men olika.

_DSC0104

 

En sista blues från Landskrona

Thomas H Johnsson, bild

Jonas Berg, text

EklundhPaglert Förlag 2015

ISBN 9789198225136

Detta är den tredje boken som de bägge Landskronaborna, numera i exil, ger ut. Den är blå. (De tidigare var svara och vita.)

Och Berg får på nåt sätt Asmundstorpsträdgård att rimma med din självgoda brädgård. Han lyssnar av dialoger och fångar upp gamla skrönor och får den gamla staden vid sundet att leva upp, som om det var sant det där som vissa Landskronabor (eller kanske Landskroniter) tror; missuppfattningen att stadens namn har något att göra med att den en gång var tänkt som rikets huvudstad.

Och det är verkligen någon slags blues dom bägge herrarna manglar ut. Berg hamrar på som någon slags texttrummis och Johnsson som någon slags svartvit bildbluesgitarrist. Och visst ser den tomma parken och den där cykeltunneln lite hotfulla ut men det är iallafall en småstad och alla känner alla och det är inget konstigt att en man med huva stryker fram längs gatorna med en säng (säkert 120 bred)._DSC0107

Det finns en trygghet i småstaden, men också en tristess, som gör att den som är ung vill därifrån så fort man bara kan. Blombuketten blir kvar på busshållplatsen och ölen är urdrucken._DSC0106

Denna bok,(eller alla tre) får mig, som bara bodde några år i Landskrona, att bättre förstå den där speciella småstadsmentaliteten som i och för sig är lika över hela landet. Boken (eller böckerna) är gjorda med stor kärlek och en hel del saknad över en tid som aldrig blir densamma.

_DSC0108

 

 

 

_DSC0109_DSC0110Vårvinter, i en stad vid havet

Sommar i hela världen

Erik Centerwall

2013 0ch 2015

ISBN 9789198074000

ISBN 9789198074017

Det är 50- tal i Härnösand, tonårstid. Snart skall den unge Erik resa till Stockholm. Böckerna följer i text och bild den unge pojkens vånda inför en värld som växer. Kameran och labbet blir en fast punkt i en osäker tillvaro.

_DSC0111 _DSC0112 _DSC0113

Nu kunde världen fastna, förflyttas till mörkrummet och till slut framträda som statiska ögonblick.

Centerwall har fångat ögonblick på gatan, husfasader och landskap i motljus. Det är en fotografi som är harmonisk och tidstypisk. Staket och stolpar som bildar mönster. Och formexperiment i oskärpa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

_DSC0100As the river runs

Agnes Thor

Blackbook publications 2015

ISBN 9789198255508

Thor återvänder till sin barndomshem. Och det visar sig att magin finns kvar. Hålet i häcken, den trassliga trädgårdsslangen och det lite läskiga uthuset med fönster, igenspikade, fyllda av svarta plastsäckar. Vi får följa det vackra gamla husets omgivningar under alla årstider. Den första snön, survintern då allt är gråvitt, vitsippsbackarna. I bokens sista kapitel The last breath of summer känner man den där nostalgiska sorgen över att sommaren snart är slut. Grusgångarna är krattade men ändå så har ogräset tagit över. Det ligger ett dimstråk över ån och kanske är det sista simturen för året._DSC0103 _DSC0102 _DSC0101