Allt som är i himmelen.

Thomas Wågström

Essä av Karl Ove Knausgård

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262547

En bok med bilder på moln. Svartvita bilder på moln. Kan det vara nåt. Tillåt mig säga att jag blev  skeptisk när jag första gången bläddrade i boken.

Ett  problem var om jag skulle läsa Karl Ove Knausgårds essä innan jag själv försökte formulera mig i ord. Jag var rädd att Knausgård redan hade sagt allt som jag kunde komma på att säga och naturligtvis mycket mer välformulerat.

Okey, jag läste den.

Välformulerat var det, på gränsen för min fattningsförmåga.

Naturligtvis skrev han om att ligga på rygg i gräset och titta på molnen en sommardag. Det hade jag också tänkt skriva om. Rätt självklart för att inte säga förutsägbart. Så då gör jag det.

Det var länge sen jag tog mig tid att ligga och stirra upp i molnen på detta sätt. Jag försöker minnas. Varmt, en lätt bris, ingenting i kalendern som pockar på uppmärksamhet. Rogivande, avstressande, fantasieggande. På datorspråk kallas det morfning, när ett föremål eller ett ansikte som på nåt sätt omärkligt övergår i ett annat. Precis så är det med molnen. Oftast är det ansikten eller djur, så vill jag ialla fall komma ihåg det. Nånting oproblematiskt och enkelt.

Thomas Wågströms bilder är inte lika ljusa som mina minnen. Det är mycket dramatik, oväder som är på gång. Det är rödfilter och mörka himlar. Det är snyggt. Och visst dyker dom upp där, gubbarna som med sin bulliga profil stirrar ner på oss små människor, djuren som sträcker ut sig i sin fulla kraft och rusar över himmelen eller himlen. Ibland ser man inte himmelen för alla molnen, vänd blad och den mörka himmelen vill sluka upp några små molntussar. Plötsligt en horisont, ner på jorden, land i fjärran, nä det finns ingen båt, inget hus heller, upp igen. Man skymtar en riktig fågel, skarp och liten mot det oändliga och på en annan bild ett flygplan. Flygplanet blir den enda tidsmarkören. Utan det skulle bilderna kunna vara tagna nästan när som helst. Om kameran funnits för 10 000 år sedan så hade bilderna kunnat se ut precis så här och ändå inte eftersom det är oändligt föränderligt.

Han hittar nånting där, Wågström, i det tidslösa och evigt föränderliga, om det nu kan gå ihop. Det handlar om att ta sig tid. I livet och med boken. Det är bara din fantasi som sätter gränserna. Jag kommer i alla fall att lägga mig i gräset i sommar och stirra upp bland molnen och drömma mig ner på jorden och spela Bob Hund. Tralala lilla molntuss kom hit så ska du få en puss.

Anders Alm