Kul att det körs
Fotograf: Per Englund
Text: Per Englund och Tobias Barenthin Lindblad
Formgivning: Francois Castanet
Förlag: Dokument, 2018
Min inställning till graffiti är som hos så många andra, kluven. Om någon målar sina tags på det hus där jag bor, blir jag ofta sur.
Om jag ser en snyggt gjord signatur på stan är jag mer benägen att gilla den. Och med snygg menar jag inte i första hand tekniskt och hantverksmässigt snyggt. Det förekom i Göteborg en tag som var liksom plitad i en ålderdomlig skrivstil. Signaturen var; Sorg. Den skiljde sig från andra tags. Idag är jag ganska trött på det budskapet eller den signaturen. Den dyker upp över allt i stan och har också förlorat sin lite darriga fräschör.
Men jag tänker att det är underligt att vi människor inte reagerar mer negativt på alla reklambudskap vi exponeras för. Speciellt besvärande har det varit nu i valtider då det plötsligt ler vilt främmande människor mot mig från varenda lyktstolpe, eller som i Stockholm där några övernitiska valarbetare hade klämt upp en glad politiker på ett offentligt konstverk.
Kanske har vi resignerat. Någon har sagt att vi varje dag exponeras för c:a 20000 reklambudskap.
låt oss säga att en fjärdedel befinner sig i den offentliga miljön. 5000 reklambilder! Hur upprörda borde vi inte bli över det, istället för att gnälla över lite underjordisk utsmyckning.
Per Englund har under sex års tid dokumenterat de tecken som dykt upp på hans väg genom Stockholm. De mer frekventa taggarna har fått egna kapitel. Alla målningars plats finns förtecknade i slutet av boken. Tobias Barenthin Lindblad ger en initierad bakgrund till de målningar vi idag ser på väggarna. Som med det mesta i vår värld så kan man söka rötterna långt bak. Människan har alltid haft en vilja att uttrycka sig fritt och anonymt.
När jag bläddrar fram och tillbaks bland de hundratals svartvita bilderna slås jag av hur många olika uttryck det finns, från det spretiga, taffliga, ilskna till det svulstigt bombastiska. Men jag upptäcker också att den här konstformen är ganska konservativ. Den vilar tungt i famnen på de serietecknare och affichkonstnärer som verkade i USA under 1960-talets senare år.
San Franciscos psykedeliska musikscen lyfte fram San Francisco 5, ett artistkollektiv som gjorde affischer till spelningar på ställen som Avalon Ballrom och Fillmore med artister som Janis Joplin och Jefferson Airplane. Tecknare, som Robert Crumb hade en stil som går igen i dagens väggmålningar.
Men kanske jag har fel. Kanske är det så enkelt att, som Englund skriver i ett förord, graffitin är som som att dansa och att just den psykedeliska konsten svepande slingor passar perfekt till sprayburkarnas uttrycksform.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg